Det är mer än 80 år sedan tiotusentals judiska barn anlände ensamma på flykt undan nazityskland, några med ett syskon som de ofta skildes ifrån vid ankomsten. Sverige tog emot 500 av dem. Genom den internationella organisationen Kindertransport, hade de passerat nålsögat genom att någon i deras närhet kände någon som hade en svensk kontakt vilken var beredd att ta hand om ett hotat barn under en tid. De i dag gamla kvinnorna och männen som lever kan berätta om hur livet blev i Sverige – de flesta blev kvar eftersom föräldrarna inte lyckades fly, och många av dem inte överlevde.
Vart och ett av de 500 barnen hade sitt eget öde och hade också sitt eget förhållningssätt till minnena och den framtid de lyckades, eller misslyckades att bygga upp i det nya landet.
Däremot är det inte alla bland barnen som kom som minns föräldrarna eller den tidiga barndomen. Bland dem är Jan – eller Felix som den tyska tvååringen hette – när han kom resande till en framtid hos en trygg, sekulär familj i Stockholm. Jan är en av de två äldre männen som deltar i visningen av Jag kom ensam – Judiska flyktingbarn i Sverige på Forum för levande historia i Stockholm.
Forum för levande historia, Stora Nygatan 10–12, Gamla stan, Stockholm
Visas till den 15 september i Stockholm, därefter på andra ställen i landet.
Den andra mannen av de två närvarande, Fritz, var i dryga tioårsåldern då han anlände till Sverige. Hans föräldrar lyckades året därpå ta sig till Norge där de startade en framgångsrik affärsrörelse och han fick träffa dem där. När Tyskland ockuperade Norge året därpå transporterades de till Auschwitz där de mördades. Vart och ett av de 500 barnen hade sitt eget öde och hade också sitt eget förhållningssätt till minnena och den framtid de lyckades, eller misslyckades att bygga upp i det nya landet.
Det är Ingrid Lomfors, chef för Forum för levande historia, själv dotter till ett av barnen som anlände 1939, som står bakom utställningen. Hon disputerade 1996 på en avhandling om just dessa tidigt ensamkommande barn, och utställningen bygger på forskningen kring deras erfarenheter. Lofors visar på en vägg ett urval av brev till modern Nina från hennes mamma i Tyskland. Under omkring ett och ett halvt års tid blir breven många men allt kortare, den sista korta hälsningen (med Adolf Hitlers profil på frimärket) skickas den 23 juni 1942 av en släkting som berättar att föräldrarna deporterats (”avrest”).

Utställningen gör också den självklara kopplingen till andra grupper av barn på flykt genom tiderna, som de 80000 finska krigsbarn som under det tidiga 1940-talet placerades i fosterfamiljer i Sverige varav omkring 7000 blev kvar efter kriget, och dagens ensamkommande flyktingbarn från krig och/eller extrem fattigdom i Syd.
Diskussionen pågår ständigt, liksom inuti varje förälder som känt eller känner sig tvungen att skicka iväg sitt barn till ett tryggare liv, om priset barnet betalar för detta alternativ. För just dessa tidiga små flyktingar innebar det i de flesta fall skillnaden mellan liv och död. Tragedin är förstås att det inte var fler som räddades, och hade kunnat få göra det utan att valet var att skiljas från sina föräldrar.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.