Vittnesmål: En patient lämnades utan tillsyn under natten. Det var en mycket hög belastning på akuten. På morgonen hittades personen livlös och kall på sin brits.
Vittnesmål: Multisjuk patient kommer in med ambulans. Verkar ha bakterier i blodet. Bedöms behöva intensivvård av intensivjouren men det finns inga platser. Ligger kvar på akuten. Har upprepade kramper och löper risk för plötslig död, men skickas till en vanlig vårdavdelning. /…/ Efter några timmar får patienten hjärtstopp och trots långvariga HLR-försök går hen tyvärr inte att rädda.
Vittnesmål: På korttidsboendet för äldre som jag jobbar på har jag flertalet gånger tagit emot patienter från sjukhus eller geriatriken som är i mycket dåligt skick och som sen knappt överlever natten. Istället för att i livets slut få stanna kvar på en och samma avdelning vilket vore etiskt rätt skickas dessa döende människor vidare till nästa vårdinstans. Enbart på grund av platsbristen på sjukhusen.
Patienter dör på grund av personal- och vårdplatsbrist, vittnar ST-läkaren Akil Awad i debatten med Stockholms hälso-och sjukvårdsregionråd Anna Starbrink i Aktuellt för några dagar sedan. Akil Awad är en av många röster som lösgör sig ur Sjukvårdsuppropet för Stockholms vårdpersonal, i vars skörd av vittnesmål om en galopperande kris jag saxat utdrag ovan.
I Starbrinks svar lyfts de närakuter som tillskapas i regionen – närakuter som tillgodoser behoven hos de allra minst sjuka patienterna och alltså inte avlastar akutmottagningarna. Starbrink tröstar också med de geriatriska vårdplatser som är under uppbyggnad. Som Awad omedelbart konstaterar är de geriatriska vårdplatserna inte till någon tröst, då inte heller de tillgodoser de multisjukas behov.
Det verkligt intressanta tycks mig istället den desorientering med vilken ansvariga politiker bemöter kritiken.
Jag återger debatten mellan Awad och Starbrink rapsodiskt, eftersom Stockholms sjukhuskris är en alltför lång historia för utrymmet och kanske inte heller är det mest relevanta att minnas i ett läge av multisjuka personer som måste lämnas utan tillsyn och pågående hjärtinfarkter i väntrummen.
Det verkligt intressanta tycks mig istället den desorientering med vilken ansvariga politiker bemöter kritiken. Finansregionrådet Irene Svenonius mötte stark kritik efter att ha uppfattats avfärda larm från sjukvårdspersonal, medan Starbrink bara dagarna senare medger att åtgärder måste sättas in.
Starbrink sticker dessutom, liksom utan att förstå bättre, huvudet i snaran när hon uppger att man kommer att satsa på vårdcentraler, som tänks fånga upp patienter innan de väl når akuten. Utan åthävor kan Awad klä av lögnen – löftet om förstärkningar är i realiteten bara mer svältkost, då kostnadsuppräkningarna för kommande år inte ens täcker inflationen, vilket med andra ord innebär ytterligare en nedskärning. Det politiker istället genomför är att lägga varsel för undersköterskor och läkare på Södersjukhuset.
Det är som att bevittna sönderfallet hos en mekanik, som att titta på en repig svartvit sci-fi-rulle från femtiotalet om tokiga robotar som löper amok…
Så borde vi vända på frågan: vad är det som händer med våra politiker? Vad är det för fel på dem? Har de inga kommunikatörer längre, eller nån talskrivare som kan rycka in och buktala fram det lugnande meddelande som måste nå ut till väljarna – all is well? Det är som att bevittna sönderfallet hos en mekanik, som att titta på en repig svartvit sci-fi-rulle från femtiotalet om tokiga robotar som löper amok: snurrande på skallarna välter de allt i sin väg mot förödelsen och allt det där de var så duktiga på att göra uppträder nu i inverterad form.
Eller är det så att det inte spelar så stor roll vad de säger? För robotägarna som tömmer välfärden på resurser, som rånar våra skolor, som köper centralt belägna vårdcentraler till priset av en etta i Mölndals Bro och som ställer in leveranser av porrfilm – förlåt sjukvårdsmaterial – till sjukhus med enorma patientrisker som följd, har nu lagt under sig så stor del av det offentliga att processen i princip blivit irreversibel.
Vad skulle egentligen krävas för att köpa tillbaka de apotek som sålts ut, rulla tillbaka friskolereformen eller stänga ner privata äldreboenden? Nej, man har vittring på seger och de staffagefigurer som satts som talespersoner för förflyttningarna av offentliga medel till Caymanöarna, behöver i sträng mening bara säga nåt; nästan vad som helst som dämpar upproret medan nästa transaktion genomförs.
Ordet ”robot” stammar från 1920-talet. Ofta tillskrivs ordets uppkomst den tjeckiske författaren Karel Capek, som i sin pjäs ”R.U.R.” från år 1921 lekte med ordet ”robota”, som översatt skulle lyda ungefär ”dagsverke”, eller ”den som gör ett dagsverke”.
Och det är väl det våra politiker gör, om än dagsverken som inte kommer medborgarna till gagn. De är inte så märkvärdiga, våra robotpolitiker. De är mekaniska, programmerade – och de lyder sina ägare. Läget summeras lättfattligt av det västtyska bandet Kraftwerk:
We are programmed just to do
Anything you want us to
Återstår att se om politikrobotarna kan förmås att inspireras av sina hembiträdeskollegor i den svenska dramaserien ”Äkta människor” och göra uppror mot sina ägare?
