Regi: Kirill Mikhanovsky
Hur stor del av biorepertoaren kan ge igenkänning för alla som jobbar inom offentlig sektor erbjuds biopubliken? Hur många skildringar av arbetsliv med låg lön, en arbetsköpare som hetsar och hotar med uppsägning om man inte själv fixar upp problem som inte är inräknade i arbetstiden, problem som ofta beror på att man jobbar med människor som inte är så förutsägbara som den beräknade arbetstiden antyder? Förra året däckade Ken Loach publik, recensenter och diverse festivaljurys med Sorry we missed you, om en budbilschaufför i gig-ekonomins karusell. Även ett par franska filmer kom 2019 om socialarbetare som kämpar för sina klienter samtidigt som nedskärningar omöjliggör verksamheten. Så välkommet!
I Kirill Mikhanovskys komedi Give me liberty far den unge Vic som en svettig iller med sin färdtjänstbuss genom Milwaukee, Wisconsin i norra USA, ett gammalt immigrantområde för skandinaver, tyskar och östeuropéer. När Vics minst sagt egensinniga ryska pappas gamla kärlek ska begravas kräver en stor rysk släkt plats i bussen, till de vanliga brukarnas irritation. Vic försöker säga nej, lirkar och stressar allt hårdare men blir sällan arg – han vill hjälpa och ligger hela tiden på gränsen till att förlora jobbet när bussen hamnar på villovägar när en stor demonstration urartar i upplopp.
De flesta spelas av amatörer vilket är ett medvetet, lyckat, val. Så till exempel valdes till slut aspirerande stjärnskådespelaren Donald Sutherland bort i rollen som Vics morfar.
Persongalleriet, med den galne storcharmören kusin Dima (Maxim Stoyanov från stort uppmärksammade ryska Saknaden, 2017), som stjäl allt som kommer i hans väg, i spetsen är en gäng högljudda figurer, tjocka, funktionsvarierade, ätande och människor som kräver sin plats på bruten engelska. De flesta spelas av amatörer vilket är ett medvetet, lyckat, val. Så till exempel valdes till slut aspirerande stjärnskådespelaren Donald Sutherland bort i rollen som Vics morfar.
Det är överladdad film, full av referenser, med små bikommentarer om historia, politik, minnen, sorg och kärlek, med ett handkameraflöde som ibland bara inte går att hänga med i men som gör att man snart faller handlöst för karaktärerna och miljön – ofta med gapande mun. Inte minst förstärker filmens musik kärleken och respekten för berättelserna vi tar del av, från ryska partisansånger, vitryska folksånger och John Lee Hookers ”It serves you right to suffer” till gospelklassikern ”Go down Moses” (Oh, let my people go!), en sång som inte minst beskrivit amerikanska slavars frihetslängtan – men också ryska judars undan Sovjetförtryck.
Jag kommer att tänka på vad som brukar kallas för en av filmens guldåldrar, en period under 1950–70-talen då europeisk film om människor som lekte, drömde och filosoferade faktiskt drog storpublik på biograferna. Amerikansk film inspirerades av den och fick en nytändning under 1970-talet. I dag får man gå på Cinemateket (Stockholm, Göteborg och Malmö), och andra specialsalonger och filmklubbar för att njuta av den typen av livsberättelser. Give me liberty har uppmärksammats på filmfestivaler och kan förhoppningsvis stötta en ambitiös filmvåg som lite i skymundan brusar kontinuerligt. I Sverige är det bland annat Folkets bio som håller fanan högt med att till exempel distribuera denna film som kan göra vem som helst lycklig. För den ger och väcker lust efter mer.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
59 kr
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
708 kr
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
354 kr