Regi: Todd Haynes
Smuts- och vattenavstötande tyger och impregnering för skor, kläder och möbler, non stickbeläggning på hushållsredskap, den ”feta” pappen kring hamburgaren eller smörgåsen, hudkrämen och brandskum – allt detta innehåller ofta högfluorerade ämnen som lämnar efter sig spår i våra kroppar. Spår som aldrig försvinner utan tvärtom anrikas och kan orsaka cancer, allvarliga leversjukdomar, och påverkan på fertilitet och immunsystem.
En person som var den första att påvisa PFAS farlighet för allmänheten, inte minst människor som arbetade med ämnet och som bodde i närheten av fabriker som tillverkar det, var advokaten Rob Bilott. Teflonet, som från 1960-talet funnits i var mans stekpanna är ett av de ämnen som han påvisade är hälsofarligt (men som fortfarande finns i till exempel grillgaller).
Filmregissören Todd Haynes är en regissör som gärna grottar ned sig i miljöer som huvudpersonen befinner sig i, borrar sig djupare ned i identitetsporträtt om man så vill. Det polygona porträttet av Bob Dylan I´m not there, där titelpersonen är uppdelad på sex olika skådespelare visar något om vad han gillar. Även glamrockatmosfären i Velvet goldmine och 1950-talsfrossandet i Far from heaven och Carol är porträtt av en tid och miljö lika mycket som engagerande berättelser.
Haynes skäms inte för att använda väl beprövade knep för att beröra, nagelbitaren Dark Waters bygger på Bilotts kamp för 70 000 människor i ett mindre samhälle i West Virginia gentemot med det enorma kemiföretaget Dupoint som, under sin tillverkning av ämnet teflon, medvetet utsatt dem för förgiftning flera decennier. Genren är denna gång den ensamma lilla människan mot en jätte som verkar omöjlig att besegra.
Det är ett intensivt och känslostarkt drama han presenterar, där den oborstade gubben på sin bondgård om och om igen ställs mot kostymerna på den stora advokatbyrån – och med Bilott som springer emellan med ett ben i vardera miljö. Häpnadsväckande snabbt får han med sig chefen och övriga delägare på advokatbyrån vars specialitet egentligen är att försvara kemiföretag (en svårköpt utveckling som jag gissar var betydligt svårare i verkligheten).
En av filmens förtjänster är beskrivningen av hur ett helt samhälle kan vara gisslan hos ett företag som dominerar arbetstillfällena på orten. Trots att invånarna ser sina familjer bli dödshotande förgiftade är de rädda att närma sig sanningen eftersom den kan hota företaget. Och detta med rätta; i ett avsnitt i filmen efter att Bilott vunnit en delseger far han med bilen genom samhällets gator där arbetslösa står och hänger håglöst – den förutspådda effekten av att sticka upp.
I Sverige har vi de tragiska effekterna av detta då succéföretag som producerat bilar, mat, godis, medicin, vitvaror, porslin, bränsle, industridelar, krigsmateriel, byggmaterial, textil och annat under 1900-talet, och gett jobb som fått orten att blomma och invånarna nära nog identifiera sig med det.
När man sedan flyttat till länder med mer tillåtande företagslagar drabbas mängder av mäniskor och hela familjer. Högaktuella är oljeraffinaderiet Preemraff i Lysekil som fått tillstånd till en utbyggnad som innebär en ökning från 1,7 miljoner ton koldioxidutsläpp till 3,4 miljoner ton per år, ett tillstånd som är överklagat av klimatskäl.
Preemraff uppger att utbyggnaden kommer att ge 150 nya jobb i Lysekil, till de 600 som redan jobbar här. Om inte tillståndet ges finns förstås hotet att flytta företaget till ett mer tillåtande land. Hur påverkar detta ett ställningstagande hos människorna på en ort som i storkommunen har 14 500 invånare?
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.