Snön smälte snabbt undan från den hemska måndagen då allt förändrades och jag blev dumpad igen. Då när Jimmie satt på flyget som nån jävla golfturist på charterresa till Turkiet. På Lesbos består en fjärdedel av befolkningen av flyktingar som byborna tar hand om, hjälper. Som Eyvind Johnson skrev i Grupp Krilon: om fascisten går över din trädgård till grannens, vad gör du då? Som han skrev: ”Låt oss vara modiga mänskor”. Jag stoppade i mig medicin för att smärtan inte skulle vrida kroppen ur led med sina kramper, musklernas skrik: efter ömhet? Eller våldsamhet?
När kroppen inte får röra sig åt det håll den behöver. Inga taggtrådsstängsel, ingen tårgas. Men den övergivna kroppen känns som om den inte orkar existera, medan den som stänger av kan fortsätta med sitt, som vanligt. Jag hade fått en panikångestattack mitt på gatan. Det kom en kvinna, så kallat okänd, Ullis, och frågade om hon fick ge en kram. En främling är bara någon man ännu inte lärt känna, som Sara Ahmed säger. En främling är bara en annan kropp, och jag är främling jag också.
Ullis håller om mig och jag minns vem jag blivit och varför och vilka mönster jag har: att dras till rädda och därför farliga män, män som inte jobbat med sig själva, som tidigt skaffat sig strategier för att överleva, inte nödvändigtvis leva. Män som inte kan se andras lidande, inte vill se. Måste hålla borta. Skydda sig själva. Blir Jimmie Åkesson, som ställer sig vid gränsen till Grekland med flygblad: Kom inte över, vi kan inte hjälpa dig, vi har fullt här, ingen vill ha dig, med hälsningar svenska folket.
Patriarkatets gräns: Kom inte över. Rasera inte vår tro på att vi har full kontroll. Se vår makt, men kräv inget av oss. För då blir vi djävlar. Då stänger vi allt. Då krossar vi er, svaga vidriga utsatta värdelösa avskum.
Mannen som ler hysteriskt på väg till Turkiet med sina flygblad är oförmögen till emotionellt arbete, oförmögen till hänsyn.
I en text i FOI skriver Lisa Kaati, som har forskat i incelkulturen, att svenska män beskriver Sverige som ett land som är ”cucked”: ”ett begrepp som incels använder om veka män som låter sig domineras.” Sverige, enligt dessa ”Jimmie-män”, har förstörts av feminism och av utländska män som har tagit deras plats. Världen i ett pyttelitet nötskal.
På ett Instagramkonto om narcissism står det: ”Narcissisten har en livslång karriär i undvikande och därför ingen uppfattning av vad den gör mot en annan. Istället ser den sig som ett offer för andras beteenden”: som att närma sig, ifrågasätta, ta plats utifrån mänskliga behov: skydd, trygghet, omsorg, rum för läkning. Främlingen eller kärlekspartnern: det spelar ingen roll, mannen som ler hysteriskt på väg till Turkiet med sina flygblad är oförmögen till emotionellt arbete, oförmögen till hänsyn.
Utsatthet är ingen sjukdom men blir det när den inte tas emot och tas om hand. Lidandet är hemskt för den som överges, utan en möjlighet att förklara sin situation, vad den kommer ifrån och har varit med om. Det är ansträngande att möta smärta, egen och andras.
Kvinnors utbrändhet ökar. Kvinnor samlas för att stå upp mot deportationer, ta hand om ensamkommande, idka emotionellt arbete, vara medmänskor, sammanlänkade. Sara Ahmed säger att distinktionen mellan sådana som betyder något och sådana som inte gör det är en skillnad som baserar sig på våld. Det går att byta ordet ”betyder” mot ”behöver”, som i att vara beroende, och som i att beröra.
Lidandet behöver mötas av kärlek. För att kunna läka, eller åtminstone bli kraft, som kan göra något i och för världen.
I dokumentärfilmen om Frida Kahlo, Viva la vida, beskrivs hur en svår olycka gjorde att Frida delades i två: en lidande, en skapande, med en tydlig länk emellan. Hennes verk Las dos Fridas visar splittringen och föreningen: Blodet som droppar från en kropp står i förbindelse med hjärtat i den andra. De två kvinnorna – olika men samma – håller varandra i handen. Lidandet behöver mötas av kärlek. För att kunna läka, eller åtminstone bli kraft, som kan göra något i och för världen.
Mänskor i nöd dödas. Sveriges vapenexport till Turkiet ökar, och det är kallt vid gränsen, kallt i flyktinglägren i Lesbos. Kallt i snömodden, men bara en kort stund innan kramen och hjälpen hem. ”Jag vet att du skulle gjort detsamma för mig”, säger Ullis.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.