I januariavtalet mellan S, MP, C och L beslöt man att tillsätta en utredning om ändringar i Lagen om anställningsskydd, LAS. I överenskommelsen anges att utredningen ska lämna förslag om “tydligt utökade undantag från turordningsreglerna” vid uppsägning av personal.
I läckta dokument från utredningen framgår nu att förslagen kan få omfattande konsekvenser för hundratusentals anställda. Bland annat skulle alla företag, oavsett storlek, få rätt att göra undantag för tio personer i turordningslistan vid uppsägningar. Vidare har utredningen övervägt att avskaffa fackföreningarnas rätt att ogiltigförklara uppsägningar som görs utan saklig grund.
Vad detta skulle innebära är uppenbart.
För företagen skulle det bli billigare att göra sig av med personal. Samtidigt skulle det bli mer lockande för mindre firmor att undvika kollektivavtal.
För de anställda skulle förslagen innebära ökad ekonomisk otrygghet tillsammans med en växande rädsla för att påtala arbetsmiljöproblem och bedriva facklig organisering.
Nästa fas är lika förutsägbar. Konkurrensen om arbetstillfällen skulle hårdna. Prestationskraven skulle öka. Lönerna skulle sjunka.
Från fackligt håll har de läckta förslagen mötts med upprördhet. Om utredningen leder till ett lagförslag skulle det nämligen bryta med den svenska traditionen där arbetarorganisationer och arbetsköpare förhandlar med varandra om villkoren på arbetsmarknaden utan att blanda in staten.
Samtidigt innebär LAS-utredningens förslag, så länge de figurerar i bakgrunden, att arbetsköparsidan tappar alla incitament att förhandla med facken. Kapitalägarna får ju ändå som de vill eftersom staten står beredd att driva igenom deras linje. Spelet är med andra ord uppgjort på förhand.
Allt detta går förstås stick i stäv med regeringens direktiv om att LAS-utredningen ska se till “att en grundläggande balans mellan arbetsmarknadens parter upprätthålls”. Tvärtom skulle de läckta utredningsförslagen leda till en kraftig förskjutning av makt och pengar till ägarsidan.
Det enda upplyftande med den här situationen är att den kanske gör det lite lättare att prata om ett mer grundläggande problem – nämligen frågan om arbetsmarknaden i sig.
Vi har vant oss vid att tala om dessa enheter som två naturkrafter som med varsam hand måste balanseras mot varandra.
“Arbetsmarknadens parter” har länge utgjort en sorts fetisch i den svenska politiska diskursen. Vi har vant oss vid att tala om dessa enheter som två naturkrafter som med varsam hand måste balanseras mot varandra. Vi pratar om “parterna” som om de var två harmoniskt samexisterade arter i ett balanserat ekosystem, eller som om de var två planeter som för evigt kretsar kring varandra.
Men mänskligheten har förstås aldrig varit indelad i några “parter”.
“Arbetsmarknaden”, som vi känner den i dag, uppstod först när en majoritet av mänskligheten – efter århundraden av våldsamma angrepp från det besuttna fåtalet – berövats alla andra möjligheter att försörja sig än att bjuda ut sin arbetskraft till försäljning.
Utan denna påtvingade knapphet hade det varken funnits en arbetsmarknad eller en kapitalistisk ekonomi. Existensen av två “parter” på ekonomins område är med andra ord bara en fråga om makt.
Den arbetsköpande klassen själv är mycket väl medveten om detta. Dess vinster kräver ju att det finns en annan klass att exploatera. Därför söker arbetsköparna en politik som befäster knappheten för flertalet (till exempel genom att undergräva anställningsskyddet). Samtidigt odlar de myten om att arbetsmarknaden utgörs av fritt ingångna avtal mellan “parter” som möts på jämlika villkor.
Det är ett tecken på intellektuell reträtt att så stora delar av vänstern och arbetarrörelsen numera talar samma språk som kapitalet i denna fråga. För Socialdemokraterna och LO-ledningen finns i dag ingen mer långtgående rättvisevision än att omfördela sådant som produceras på den fria marknaden.
En marknad där man köper arbetskraft är därför alltid en marknad där man säljer människor.
Men det är just här som man gör sig skyldig till vidskeplig fetischdyrkan. För att tanken på en “arbetsmarknad” alls ska vara begriplig måste man nämligen först acceptera att arbetskraften bara är ännu en vara bland alla andra. Det gäller med andra ord att i tanken förvandla människors kroppsliga och mentala krafter till saker som kan avyttras mot betalning.
Men så fungerar det inte. Människor har inte kroppar och tankar på samma sätt som en kapitalägare har maskiner och pengar. Människor är sina kroppar och tankar. En marknad där man köper arbetskraft är därför alltid en marknad där man säljer människor. Och ingen sådan marknad kan upprätthållas utan tvång.
Det är denna grundläggande ojämlikhet – och detta våld – som fördunklas i arbetsmarknadsdiskursen. LAS-debatten är ett utmärkt exempel på denna form av mystifikation. Här får vi intrycket av en het politisk kamp, samtidigt som diskussionen aldrig rör sig utanför de ideologiskt givna ramarna.
En debatt som utgick från de verkliga materiella förhållandena skulle istället insistera på följande punkter:
Det finns inga “parter” inom mänskligheten, bara maktskillnader mellan klasser.
Det finns inget jämlikt utbyte mellan arbete och kapital, bara ett ensidigt påförande av knapphet.
Det finns ingen marknad för arbetskraft, bara en handel med människor.
En sådan analys skulle på en och samma gång tillåta ett försvar av LAS och peka långt bortom densamma. Att anställningsskyddet inte gröps ur är ett absolut vitalt intresse för de flesta arbetare i dag. Men hur viktig LAS än är så ger dess regelverk bara begränsade rättigheter för en “part” som alltid kommer att vara underordnad.
När man väl övervägt vad arbetsmarknaden egentligen är går det inte att undgå tanken att det finns ett långt viktigare och djupare mänskligt intresse i att slippa anställning – eller rättare sagt: att slippa vara i en position där anställning är nödvändig. Från Lagen om anställningsskydd till Lagen om skydd mot anställning – där har vi en progressiv utredning att själva sjösätta!
