– Jag försökte fem gånger och varje gång gick det fel. En gång stoppade den kroatiska polisen mig. De slogs och skickade tillbaka mig utan skor. Mina fötter började förfrysa och jag fick använda plastflaskor som jag skurit mitt itu för att kunna gå. De gjorde ont men jag dog i alla fall inte av kyla i bergen.
Ahmed är 40 år. Tio av sina år har han arbetat i Italien som snickare. Under den ekonomiska krisen minskade jobben och han beslutade sig för att återvända hem till Egypten. Men där hade han inte heller tur med arbete. Nu är han på resande fot igen med målet att komma till Milano.
Ahmed har tagit en inte helt okomplicerad rutt för att komma till Europa; flyg mellan Egypten och Kenya och Turkiet – eftersom dessa länder inte kräver visum för egyptier – och sedan fotvägen genom Grekland, Albanien, Kosovo, Serbien och så nu, till sist, Bosnien.
Balkan-rutten, eller snarare ”Balkan-rutterna”, är de vägar som många migranter använder för att ta sig till Europa. Under 2019 kom 75 000 människor till Grekland, i jämförelse med de 13 000 människor som anlände till övriga länder i centrala medelhavet (11 000 till Italien och 2000 till Malta).
Trots motgångar beger sig Ahmed och många med honom ut på den farliga färden. I dag beräknas uppemot 7000 migranter befinna sig i norra Bosnien.
Ahmed, 40 år, har som mål att komma tillbaka till Italien och Milano där han arbetade som snickare i tio års tid.
Ett av naven på dessa rutter är Bihac, en liten stad på gränsen mellan Bosnien och Kroatien som blivit känd för att ha stått under belägring i Balkankriget under nittiotalet.
Härifrån går det att följa stigarna som löper mellan bergen. Om man inte stöter på den kroatiska eller slovenska polisen når migranterna italienska Trieste på endast sex dagar.
Problemen uppstår först om de blir stoppade vid de någon av de många kontrollerna som finns längs alla huvudvägar och sidospår. Människorättsorganisationer har under året registrerat många våldsepisoder mot migranter; våld, avklädning på plats, stulna mobiltelefoner och olagliga push-backs.
Många övernattar i övergivna industribyggnader i Bihac.
”Big problem my friend… croatian police” är den fras som hela tiden repeteras som ett slags mantra i det som en gång var ”Djungeln”, ett flyktingläger i Vucjak, ett litet samhälle nära Bihac precis vid foten av berget där stigarna korsar gränsen.
Skogarna och bergen i närheten av staden Bihac.
Lägret drevs tidigare under mycket svåra förhållanden av Röda Korset i Bosnien och kontrollerades av den lokala polisen. I augusti sjönk temperaturen fort och det blev kallt.
Så fort det regnade blev lägret fullt med lera. Dricksvattnet anlände endast en gång om dagen och räckte inte till alla. Toaletterna var så dåliga att människor föredrog att göra sina behov i skogen. Dessutom var lägret beläget på en slätt där det fanns läckor av naturgas och därför farligt för de boende. UNHCR fördömde förhållandena ett flertal gånger.
– Jag bodde i lägret i tre veckor, men när det stängdes berättade ingen för mig var jag kunde ta vägen, det fanns ingen hjälp att få, säger Reza.
Reza är 24 år och afghan, men vid 12 års ålder flyttade han till Iran med sin farbror. Hans familj dödades av talibaner medan han gick i skolan. Plötsligt en dag var han ensam i världen.
Efter några år i Iran, efter att ha tagit ett diplom i språk, bestämde han sig för att resa till Europa. I fyra år har han varit på resande fot.
Reza är 22 år och från Afghanistan. Han säger att han är “strandad” i Bosnien och bor för tillfället i en övergiven industribyggnad i Vucjak.
“The Game”, spelet, som försöket att korsa gränserna via balkanrutten kommit kallas, har aldrig gått bra för Reza. Efter att ha anlänt i båt till Lesbos lyckades han ta sig till Aten. Där stannade han ett år och samarbetade med en NGO som översättare och var involverad i olika kulturella projekt.
När han bestämde sig för att åka till Italien, korsade han Makedonien och Serbien relativt snabbt men hamnade sedan i Bosnien.
“Strandad”, så definierar Reza läget för den som likt honom bor i en övergiven och farlig industribyggnad i Vucjak.
I byggnaden där han bor tillsammans med andra afghaner används vissa rum som sovrum medan andra används som kök. De hålls varma tack vare handgjorda spisar, medan andra hålls öppna och ventilerade för att släppa ut röken.
I ena delen av rummet ligger filtar utkastade på marken, i den andra finns elden. När pastan är klar vänder man sig om och äter den direkt med händerna.
Reza hoppas på att kunna ta sig vidare från Bosnien.
En kurdisk familj på flykt i Bosnien.
Vidare till Tuzla. På gränsen mellan Bosnien och Kroatien finns ett stort kärnkraftverk som praktiskt taget är placerat mitt i staden. Här finns det inte ens övergivna byggnader där det går att söka skydd. Förr i världen passerade man Tuzla om man tog tåget mellan Sarajevo och Bihac.
I dag kan migranter slå läger i Tuzla vid den gamla tågstationen utan att någonsin se ett tåg passera. Regeringen har sett till att tågen inte längre kör förbi staden, för att migranterna inte ska kunna förflytta sig snabbt och billigt till gränsen.
Det är en spökstation där tälten rests både på torget och intill bänkarna. Migranterna har lämnats åt sitt öde, övergivna och lämnade åt sig själva. Bilden av den gamla tågstationen berättar om resan och om att bli övergiven. Eller som Reza skulle uttrycka det, ”strandad”.
Valerio Nicolosi
Översättning från italienskan: Julia Lindblom
