[BOK] Mordet på Zaida Catalán
Staffan Lindberg
Ordfront, 2020
Det är nästan på dagen tre år sedan mordet på svenska juristen Zaida Catalán, utsänd av FN:s fredsövervakande styrka i landet, Monusco, och hennes amerikanske kollega Michael Sharp mördades i provinsen Kasai i Kongo-Kinshasa. Kort efter mordet presenterade myndigheterna en film som verkade visa hur lokal milis, med sina typiska röda huvudbonader, ledde de båda in i ett skogsparti för att sedan på order från en röst från sidan, skjuta ihjäl dem.
Aftonbladets reporter Staffan Lindberg följde rapporteringen kring morden och såg filmen. Liksom många andra uppmärksammade han att det fanns konstigheter i filmen, angående bland annat det språk som talades, som antydde att den i själva verket var arrangerad för att framställa en annan bild än den sanna.
Fem månader senare reste han till huvudstaden Kinschasa och därefter till Kasai för att på ort och ställe försöka undersöka om det fanns vittnesmål och spår som kunde ge nya ledtrådar. Han har också gått igenom den stora mängd anteckningar och inspelningar som Catalán lämnade efter sig och intervjuat hennes familj, nära vänner och kolleger ibland annat Miljöpartiet där hon var engagerad och kandiderade som språkrör.
I sin bok Mordet på Zaida Catalán varvar Lindberg Zaida Cataláns biografi och Kongos moderna historia med sin resa till landet, och sina försök att förstå vad som hände.
Både för den som har hyfsade kunskaper kring landets tragiska utveckling och den som inte har förkunskaper ger Lindbergs berättelse en bra bild av situationen. Han har gjort ett enormt arbete med att bena ut aktörer och omständigheter kring de konflikter som pågår. Landet är på en gång ett av världens rikaste med sina gruvor som förser världen med bland annat kobolt som ingår i mobiltelefoner och datorer, och har en av de mest lidande befolkningarna i världen, av fattigdom och våld.
Regimen kämpar mot, och har ibland samarbete med, krigsherrar och små och stora aktörer, inrikes och i närliggande stater som Uganda och Rwanda, för rikedomen. Samtidigt utnyttjas befolkningen utan minsta hänsyn i drabbningarna. Utnyttjande av barnsoldater är mycket vanligt, och mängder av barn och kvinnor utsätts för våldtäkter som kan jämföras med tortyr, som terrormedel.
Monusco kom till landet 1999 och arbetar, med flera tusen anställda soldater och annan personal från bland andra Sverige, med att stötta möjligheter till konfliktlösningar. Catalán, med flera års erfarenhet från bland andra Palestina och Afghanistan, hade tidigare bland annat föreläst om sexuellt våld för poliser i landet, och var 2017 i Kasai för att skriva en rapport om situationen i provinsen.
Mitt i en för presidenten känslig period av maktkamp var rapporter om regimens övergrepp inte önskvärda.
Mycket av det som Lindberg berättar är känt, och har berättats om i olika medier, även om Kongo inte är ett stort nummer i utrikesrapportering jämfört med andra svåra konflikter i världen som kräver stora förluster bland civilbefolkningen. Den stora kvaliteten med hans bok är hur han sammanfattar de många olika pusselbitarna som utgör bakgrunden till mordet på de båda FN-medarbetarna.
Det som blir problem ibland är sättet som Lindberg varvar nu och då, och ofta med att skapa cliffhangers som till och med känns cyniska ibland. Ett särskilt pinsamt exempel är när han berättar om hur han ser filmen från mordet. Han beskriver Cataláns och Sharps sista ögonblick, hur de tvingas gå in i en skogsglänta och de båda skjuts: ”En ung man gick fram till Zaida Cataláns kropp. Han tog upp en kniv.”
Därefter nytt stycke där författaren berättar om hur hans arbete med reportaget sett ut under den senaste tiden. Vi vet inte om filmen slutade där eller om Lindberg helt enkelt vill hålla läsaren i spänning. Däremot får vi vid lite för många tillfällen senare veta hur Catalán stympats.
En annan klumpighet som kan störa är användningen av tempus, imperfekt blandat med pluskvamperfekt (hade gjort). Ibland blir det slarvigt använt och rent missvisande, som i beskrivningarna av landet och exempelvis gruvverksamheten. Då kan det nästan verka som att det är förfluten tid som beskrivs.
För att få med läsaren tar reportern ibland över och reflekterar över vad han tänker, gör, minns och känner. Han framstår lite då och då som en tuff äventyrare. Det blir något av en anomali ibland eftersom det är uppenbart att han är engagerad och berörd av landets problem och av morden, men när ”storyn” kommer in stör det läsningen. Det är kanske en fråga om smak men för mig funkar det sättet att berätta som mer störande än medryckande.
Kongos historia är en global tragedi och angelägenhet, och mordet på Catalán och Sharp är en bra utgångspunkt för att beskriva den. Lindberg har gjort ett viktigt arbete för att belysa en för många okänd historia mer begriplig.
