Vi uttalar oss ofta om rätten till mat globalt, för vi vet att hur vi lever och äter här hemma och de politiska beslut som tas, hänger ihop med en värld där ett ökat antal människor hungrar.
Detta trots att det produceras tillräckligt med mat, men som är ojämlikt fördelad i ett system som varken respekterar mänskliga rättigheter eller miljö. Covid-19 pandemin drabbar givetvis de redan hungrade människorna allra värst som ej har tillgång till sjukvård som nedmonterats ytterligare av nyliberala reformer och redan innan pandemin ledde större risk att dö av sjukdomar som går att förebygga och bota.
Men vi ser även en växande solidaritet i samhället där människor hjälper sina grannar att handla mat och småföretagare skänker material till sjukhusen. Kommunchefer och politiker i uttalanden att man inte kan förlita sig på att myndigheter ska göra allt och att alla måste hjälpa till så att de äldre får mat.
I Sverige bor många äldre människor ensamma, och det är staters ansvar att se till att äldre och andra riskgrupper har tillgång till mat utan att utsättas för ökade risker.
Det är fantastiskt att vi i en krissituation kan gå samman för att hjälpa en medmänniska i nöd och arbetarna i vården behöver stöd. Men vård är en rättighet och dess arbetare bör få det skydd de behöver för att ej riskeras smittas. Vänliga grannar eller facebook-grupper kan inte vara den livlina som äldre ska förlita sig på för att få mat för dagen utan att lida ökad risk att smittas av viruset.
I Sverige bor många äldre människor ensamma, och det är staters ansvar att se till att äldre och andra riskgrupper har tillgång till mat utan att utsättas för ökade risker. Både här hemma och runtom i världen är det dessutom kvinnor som drar det största lasset att föda och vårda sin familj och andra, i hemmet och på jobbet, som lärare och i vården, och med det utsätts de även ökade risker, både av våld i hemmet och smittrisk på jobbet.
Det finns ingen one-size-fits-all lösning till alla de komplexa problem vi står inför. Men det finns alternativ som vi kan stödja. I världen är det självförsörjande bönder, i små och medelstora familjejordbruk, som föder 70% av världens befolkning.
En finanskris leder även till spekulation kring matpriser som drabbar främst dem och riskerar att öka världshunger och landgrabbing ytterligare, såsom skedde 2008. Sverige, som är ett matimporterande land som nedmonterat möjligheterna att vara bonde, är också sårbart.
Det är småböndernas rättigheter och matsuveränitet, här i Sverige och i världen, som Sveriges politik bör stödja och inte de multinationella företagen, för att trygga varje lands livsmedelsförsörjning och med det, allas rätt till mat.
Det är staters ansvar att trygga och skydda de mänskliga rättigheterna enligt internationell lag.
Konventionen om de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna garanterar de mest grundläggande behoven – varje människas rätt att försörja sig genom arbete, rätt till sjukvård och utbildning, en tillfredsställande levnadsstandard såsom tillräckligt med mat, kläder och en lämplig bostad.
Konventionen, som Sverige har ratificerat är juridiskt bindande. De mänskliga rättigheterna gäller alla, oavsett var man är född, och även i kris. Det är staters ansvar att trygga och skydda de mänskliga rättigheterna enligt internationell lag. Vi ser även med oro hur auktoritära stater använder krisen för att ytterligare förtrycka befolkningar och kränka människors grundläggande rättigheter.
I denna kris uppmanar vi regering och aktörer att försvara och skydda allas mänskliga rättigheter och speciellt stödja de riskgrupper såsom äldre och multisjuka, EU-medborgare, papperslösa, utan att ställa grupperna mot varandra.
Det är inte bara krisåtgärder utan även en möjlighet att skapa förändring på längre sikt för att säkra allas rätt till mat och ett socialt och ekologiskt hållbart matsystem.
