[BOK] Medlöparna
Géraldine Schwartz
Albert Bonniers förlag, 2020
I april 1943 gjorde motståndsrörelsen i det judiska gettot i Polens huvudstad Warszawa väpnat uppror mot de tyska ockupanterna. Efter en månad var det över: 7000 av gettots invånare hade dödats i striderna, resten tvingades iväg till förintelseläger. I lägren, som nu fungerade industriellt, mördades miljoner som i på ett löpande band-system – kallt, rationellt och så mycket som möjligt utom synhåll för de som inte var direkt inblandade i verksamheten.
Samma år föddes Volker Schwartz i Mannheim. När Storbritannien flygbombade staden hade hans mamma Lydia just evakuerats ut på landet med barnen. Pappa Karl var kvar i Mannheim för att sköta oljeföretaget som han köpt relativt billigt av en judisk familj 1938. Familjens hus och företag klarade sig någorlunda och vardagslivet i Nazityskland rullade på.
Familjen Schwartz levde relativt bra under krigsåren, Karl hade gått med i nazistpartiet när det ansågs lämpligt för karriären, och genom sin lojalitet kunde han motivera sin närvaro i produktionen istället för att skickas iväg till det katastrofala krigsföretaget i Sovjetunionen där mycket få återvände levande. Han var skicklig på att manövrera för att komma undan, såg till att armén fick fördelaktiga priser så att företaget kunde växa, och ”undslapp sig” till myndigheterna att hans kompanjon inte var medlem, och det blev denne som skickades till fronten.
När Joseph Löbman, den enda överlevande före detta ägaren av företaget, hörde av sig från USA 1946 och krävde skadestånd och kompensation för att ha tvingats sälja företaget till underpris svarade Karl Schwartz först oförstående, sedan undvikande, därpå med ett skambud, sedan med anklagelser om att ha blivit lurad i affären eftersom företaget inte gått så bra under kriget, och till slut med ett högre bud som Löbman godtog.
Den fransk-tyska journalisten Geraldine Schwartz skriver i sin bok Medlöparna om ariseringen av tyska företag, bostäder, ägodelar och tjänster under 1930-talet: ”Många medborgare hade annat att göra än att jaga judar bara därför att de var judar. Men när det snabbt dök upp tillfällen att gynna sina egna personliga syften intensifierades engagemanget för rasfrågan, och det på alla nivåer i samhället. Även i de bildade kretsarna var det således mycket få universitetsprofessorer, forskare, advokater och jurister som motsatte sig att man uteslöt judiska kolleger: de lediga befattningarna efter judarna erbjöd goda möjligheter för dem som inte tidigare hade varit kompetenta nog att erövra dem.”
Denna utveckling har en motsvarighet efter kriget under avnazifieringen, som då kraven ansågs för höga man hittade tusen praktiska och ekonomiska skäl till att inte driva processen för långt. Tidigare nazister och förbrytare slapp rättegång eller fick amnesti efter korta straff eftersom ”de behövdes” som domare, politiker, tidningsredaktörer, poliser och lärare. Länderna som segrat var inte heller alltid intresserade av att gräva fram alla detaljer, Storbritanniens bombningar av civila, Frankrikes samarbete med ockupanterna och Sovjetunionens hämndlystna övergrepp på tyska kvinnor togs inte upp i rättsprocesserna 1946–47.
Huset på Chamissostrasse finns än i dag kvar i familjens ägo och sondottern Geraldine Schwartz har tillsammans med sin far gått igenom Karls noggrant sparade papper i källaren, bland övrig research för sin bok. Hon berättar om familjen, företaget och tyskt vardagsliv för den som kunde konsten att anpassa sig och se åt andra hållet, från Hitlers maktövertagande och fram till farfaderns död.
Här finns en klar historisk tidslinje över Tysklands utveckling från första världskrigets nederlag till 40-talets mordiska mardröm, och om det rättsliga efterspelet fram till idag, men i fokus har hon hela tiden de många miljoner tyskar som i likhet med farföräldrarna sanktionerade och var förutsättningen för Hitlers krigsverksamhet, men som många inte erkände – och efter nederlaget vägrade att beröra ens med varandra.
Författaren söker också upp släktingar till företagets tidigare ägare som ger berättelsen om de olika familjemedlemmarnas öden. Därigenom kan hon parallellt följa de judiska medborgarna i de ockuperade länder, retoriken emot dem, inskränkningarna, angiverierna och våldet, deras försök till att anpassa sig i hopp om en politisk förändring, flykt till stater som så småningom också blev ockuperade, och förintelse.
Karl Schwartz krumbukter under Löbmans försök till kompensation kan representera mycket av efterkrigstidens försök att vända blad utan verklig uppgörelse. Efter kriget uppstod också myter som har levt vidare som sanningar, skriver Schwartz. En av dem, är hur man kunde få det till att ”judarna” hade del i sin egen förintelse genom ”misstag” eller ”samarbete”.
En annan är vad som kom att kallas ”Orderlydnad i nödläge”, att det skulle ha varit belagt med livsfara att vägra utföra order om mord och grova brott som exempelvis avrättning av krigsfångar – ett försvar som uppstod i en av de ändå häpnadsväckande få rättegångarna mot brottsutövande soldater och anställda i förinteseläger, efter kriget.
En ordervägran eller olika typer av motstånd i det civila kunde straffa sig i form av nedgradering, social utstötning eller andra former av sanktioner, vilket knappast kan ses som moraliskt försvar för att delta i övergrepp.

I vår tid har visats förvåning över att en hel del av IS-sympatisörer som rest till Syrien för att ansluta sig till religiös terrorverksamhet där har varit högskoleutbildade och till synes ”välanpassade” i ett demokratiskt samhälle. Beskrivningen av hur en stor högutbildad och intellektuell delen av befolkningen stödde Hitler känns som en klar parallell till den frågeställningen.
Det gäller också den senare delen av Schwartz historieskrivning då hon kommer in på starka reaktioner hos studentrörelsen under 1960-talet där en del personer, som till Baader-Meinhofgruppen utvecklade en ren terror- och mordorganisation. Samt den statsmakt som under en period skapade en paranoid repression där inga medel skyddes i jakten på RAF och deras sympatisörer. Hennes bok är en varning för hur tunnelseende förblindar vare sig det handlar om ikonisering av en person eller grupp, eller stigmatisering.
Trots att Géraldine Schwartz aldrig relativiserar nazismens onda retorik och handlingar som hänger samman med deras maktperiod lyckas hon övertygande beskriva hur de som deltog i den var människor som åtminstone undermedvetet sysslade med att logiskt försvara för sig själva sina handlingar – eller ickehandlingar.
Detta förhållningssätt för hon konsekvent genom boken som sträcker sig in i vår tid, där hon fortlöpande diskuterar bortförklaringar och undanflykter i Europas stater, där vi alla alla har arv och på olika sätt del i andra världskriget, dess uppkomst, samtid och efterklang.
Översättningen är gjord av Jan Stolpe som utfört ett gediget och mycket fint arbete med översättningen från franska.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.