– Femton kronor per låda. På en dag lyckas jag tjäna ihop 20 eller 30 euro på nio eller tio timmars arbete. Sedan tar jag min cykel och återvänder till lägret, där vi sover i ett tält som vi delar på åtta eller nio personer. För den italienska regeringen är vi del av en oumbärlig sektor men de tillåter sig att betala oss en miserabel lön och framförallt tvingas vi leva under sådana här förhållanden, fastän vi nu är rädda för coronaviruset.
Mohammed kommer ifrån Guinea-Bissau och har arbetat i Italien i fem år.
–Jag kom från havet, berättar han för mig så snart vi påbörjar vandringsturen längs med stängslet till tältstaden San Ferdinando, som ligger i Kalabrien i södra Italien. ”Havet” han syftar på är Medelhavet. Mohammed lämnade Libyen tillsammans med ett hundratal människor.
– Jag kom hit för att jag vill arbeta och hjälpa min familj, men jag sitter fast i den här situationen. Att leva i en tältstad och arbeta för två eller tre euro i timmen innebär att vara slavarbetare, inte apelsinplockare, säger han.
Det är i dagsläget egentligen omöjligt att komma in i tältstaden om du är journalist eller människorättsaktivist. Enligt polisen för att det innebär en fara, medan det enligt Mohammed är för att ”de inte vill att du ska se förhållandena inuti tälten”.
Det är i slutet av mars och apelsinsäsongen går mot sitt slut, vilket innebär att också arbetet på fälten minskar. De senaste månaderna har Mohammed och 1200 andra människor i Gioia Tauro bott i antingen den officiella tältstaden, som endast kan rymma upp till 500 platser, eller i informella läger strax utanför där det varken finns vatten eller elektricitet. Ett av dessa läger ligger i kommunen Taurianova i Kalabrien i södra Italien, där cirka 150 människor lever intill en förfallen bondgård, som är full av asbest.
ör att komma till den undanskymda platsen får man gå längs med en lång grusväg mellan träden.
En apelsinplockare kommer tillbaka från arbetet med sin cykel, han åker slalom mellan regnpölarna som bildats de senaste dagarna. Han är bland de få som åkt till fältet för att arbeta i dag.
– Jag är lycklig även om jag bara lyckades tjäna 23 euro idag. Apelsinerna är inte många, det är svårt att fylla särskilt många lådor. De andra stannade kvar i lägret. På grund av de nya restriktionerna med covid-19 kan vi inte gå ut, annars riskerar vi böter, berättar en ivoriansk man som vill vara anonym och inte tala med journalister.
– Det har kommit många journalister hit, och jag har alltid berättat min historia för dem, men varje år blir det bara sämre och ingenting händer. Nu är jag rädd för viruset.
Den här frasen ”rädslan för viruset”, är ett mantra som repeteras bland alla arbetare jag träffar. Coronaviruset skapar rädsla eftersom de sanitära och hygienförhållandena i tälten är ytterst bristfälliga.
– Fram tills nyligen hade vi vatten i en cistern, nu är den borta efter som polisen stängde av det. Vi måste nu gå 500 meter för att hämta vatten och sedan återvända. Hur tror de att vi kan tvätta händerna ofta, nästan skriker en kille från Senegal innan han går in i en halvt förstörd husvagn som är täckt med plast.
Kampen för bostäder är inte ny här, i själva verket kommer tusentals migranter till området för att arbeta under skördesäsongen och plocka apelsiner och mandariner. Fram till förra året fanns det endast en tältstad, bara några hundra meter bort från där Mohammed lever nu.
Den 5 mars 2019, åtföljd av ett tv-team, lät den dåvarande inrikesministern Matteo Salvini skjutsa grävmaskiner till platsen och riva tältstaden, en tältstad som från början rests och organiserats av hans eget ministerium.
Det var ett dyrt propagandaspektakel som aldrig avslutades. När strålkastarna slocknade blev spillrorna och bråtet kvar. Tältstaden flyttades i stället några hundra meter bort.
– Vi försöker stänga dessa getton en gång för alla. Det har alltid varit skamliga bostadslösningar men i dag är de farligare än någonsin. Om coronaviruset skulle komma hit skulle det bli en massaker, säger Francesco Piobbichi.
Han arbetar för Mediterranean Hope, ett projekt som hjälper migranter och som får stöd av Federationen för italienska evangelikanska kyrkor. Tillsammans med plattformen SOS Rosarno, MEDU (Läkare för Mänskliga rättigheter) och Casa del Popolo ”Nuvola Rossa” har de lagt fram ett förslag i regionfullmäktige i Kalabrien för att öppna upp områdets hotell, som stängts på grund av coronavirusets framfart, och omvandla dem till bostäder.
– Det här är en akut nödlösning. I framtiden vill vi skapa en kommitté som kan tilldelas tillgångar som konfiskerats av maffian, eftersom ’ndranghetan (maffian som verkar i Kalabrien, reds. anm.) finns i området och att dessa tillgångar då ska fungera som säsongsbostäder, säger Francesco Piobbichi och fortsätter:
– Vi skulle vilja ge arbete åt lokalbefolkningen. Och ett säkert tak över huvud till arbetarna. Det är en hållbar lösning och nu kanske institutionerna äntligen gör något eftersom vi står inför en akut nödsituation.
I själva verket är det enda som gjort någonting hittills åt situationen hjälporganisationerna och borgmästaren i San Ferdinando, Andrea Tripodi. Tillsammans har de tagit fram ett desinfektionsmedel som de distribuerat i tältstäderna.
– Vi försöker att agera på ett värdigt sätt för civilsamhället och historien. Att personerna lever i den här tältstaden är en skymf för mänskligheten, vi måste ingripa så snart som möjligt, säger borgmästaren när han tar emot mig i stadshuset.
Byggnaden är praktiskt taget övergiven. De flesta i kommunpersonalen arbetar hemma och undviker att gå ut.
Inuti tältstaden har nu lyktstolpar satts upp mellan tälten.
– I gettona fanns det inte ens belysning och vid skymningen blev det omöjligt att gå ut. De här lamporna har vi installerat bara för några veckor sedan, innan akusituationen med coronaviruset, berättar Francesco Piobbichi medan han följer mig till det ena tältet efter det andra.
Lyktstolparna, som drivs på solenergi, har förändrat livet i tältstäderna. Även för de mest lyckligt lottade arbetarna, som bor i husvagn eller en container, var det tidigare svårt att återvända från arbetet på kvällen på grund av den bristande belysningen. Förutom lyktstolparna har aktivister också distribuerat cykelljus, eftersom landsvägarna ofta är fulla av bilar.
– På det sättet känner vi oss säkrare. Vi arbetar här under vinterperioden och det blir många mörkertimmar. Vi tar oss till arbetet och återvänder hem med mörkret, timmarna i ljuset spenderar vi på fälten när vi arbetar, säger Ahmed, en kille från Gambia, som visar mig hur lyktstolpen är konstruerad.
Den storskaliga distributionen av frukt i livsmedelsindustrin bygger på migrantarbetarnas arbete. De flyttar runt mellan olika odlingar i Kalabiren, Puglien och Piomente. Men oavsett om det handlar om apelsiner, tomater eller äpplen är exploateringen och frånvaron av bra bostäder något som påverkar migrantarbetarna konstant.
– Om de här människorna kommer att sitta fast i Kalabrien de nästkommande veckorna, riskerar matförsörjningskedjan en blackout. Utan dem kan den storskaliga detaljhandeln inte fortsätta eftersom den bygger på utnyttjandet av migrantarbetares arbete, berättar Ibrahim, som arbetar som kulturell medlare.
Ibrahim var tidigare själv apelsinplockare, först i Saluzzo och sedan i Rosarno. Han deltar i ett humanitärt organiseringsprojekt i Rosarno.
– Efter att ha vunnit ett stipendium för att jobba med det här humanitära projektet stannade jag kvar i Rosarno och jordbrukssektorn för att hjälpa till att nedmontera ghettona, berättar han.
Fortfarande väntar stadshuset och borgmästaren på svar från regionfullmäktige på tillståndet av överlåtelse av hotell och konfiskerade maffiatillgångar.
– De vill avsätta pengar för detta i budgeten men genom ett ordinärt förfarande som kan ta månader. Vi arbetar nu istället timme för timme för att det ska bli verklighet, säger Andrea Tripodi, borgmästare i San Ferdinando.
Översättning från italienskan Julia Lindblom