#EfterCorona: Fyra framtider

Var kommer vi vara om sex månader, ett år eller tio år från i dag? Jag ligger vaken på natten och undrar hur framtiden kommer att se ut för mina närmaste. Mina sårbara vänner och släktingar. Jag undrar vad som kommer att hända med mitt jobb, även om jag är mer privilegierad än många: jag har bra sjuklön och kan jobba på distans.

Jag skriver detta från Storbritannien, där jag har egenanställda vänner som ser månader utan inkomst framför sig och vänner som redan har förlorat sina jobb. Kontraktet som betalar den största delen av min lön går ut i december. Coronaviruset har drabbat ekonomin hårt. Kommer någon att anställa mig när jag behöver jobb?

Det finns ett antal möjliga framtider i detta, som alla beror på hur regeringar och samhällen svarar på coronaviruset och dess ekonomiska följder. Förhoppningsvis använder vi krisen till att återuppbygga, att producera något bättre och mer humant. Men vi kan glida över i något värre. 

Jag tror att vi kan förstå vår situation – och vad som kan komma i framtiden – genom att titta på den politiska ekonomin av andra kriser. Min forskning fokuserar på grunderna i den moderna ekonomin: globala försörjningskedjor, löner och produktivitet.

Jag tittar på hur den ekonomiska dynamiken bidrar till utmaningar som klimatförändringar och dålig mental och fysisk hälsa bland arbetare. Jag har argumenterat för behovet av en drastiskt annorlunda ekonomi om vi ska lyckas bygga social rättvisa och ekologiskt sunda framtider. I ljuset av covid-19 har detta aldrig varit mer uppenbart. 

Gatukonst i Glasgow, Scotland. Foto: Andrew Milligan/AP/TT
Gatukonst i Glasgow, Scotland. Foto: Andrew Milligan/AP/TT

Svaren på covid-19-pandemin är en förstärkning av dynamiken som driver sociala och ekologiska kriser: prioriteringen av en sorts värde över andra sorters värde. Denna dynamik har spelat en stor roll i de globala svaren på covid-19. Så hur kommer våra ekonomiska framtider att utvecklas, sett till hur dessa svar utvecklar sig? 

Ur ett ekonomiskt perspektiv finns fyra möjliga framtider: ett nedsjunkande i barbari, en robust statskapitalism, en radikal statssocialism eller en omvandling av samhället till ett samhälle byggt på ömsesidig hjälp. Versioner av alla dessa framtider är möjliga, alla är inte lika eftersträvansvärda. 

Att hantera både covid-19 och klimathotet blir mycket enklare om man begränsar all ekonomisk verksamhet som inte är av grundläggande vikt för samhället.

Små förändringar duger inte

Coronaviruset är, precis som klimathotet, delvis ett problem skapat av vår ekonomiska struktur. Trots att de båda framstår som miljöproblem eller ”naturliga” problem, är de socialt drivna. 

Ja, klimatförändringar skapas av att vissa gaser absorberar hetta. Men det är en väldigt grund förklaring. För att förstå klimatförändringar måste vi förstå de sociala anledningarna som gör att vi fortsätter släppa ut växthusgaser. Detsamma gäller för covid-19. Ja, den direkta orsaken är viruset. Men för att hantera dess effekter måste vi förstå mänskligt beteende i en större ekonomisk kontext. 

Att hantera både covid-19 och klimathotet blir mycket enklare om man begränsar all ekonomisk verksamhet som inte är av grundläggande vikt för samhället. För klimatet beror detta på att om vi producerar mindre grejer, använder vi mindre energi och släpper ut mindre växthusgaser.

Epidemiologin för covid-19 är under utveckling, men den grundläggande logiken är enkel. Människor blandas och sprider infektioner. Det händer i hushåll, på arbetsplatser och under resor. Reducera denna blandning för att minska smittospridningen så leder det till färre fall. 

Att reducera kontakten mellan människor hjäper antagligen också även om man väljer andra strategier för att kontrollera viruset. En vanlig kontrollstrategi för utbrott av infektionssjukdomar, är att spåra och isolera, att identifiera en smitta persons kontakter och isolera även dem för att hindra ytterligare spridning.

Denna metod är som mest effektiv om man lyckas spåra en hög procent av personens kontakter. Ju färre kontakter en person har haft, desto lättare att nå en hög procent. Vi kan se från Wuhan att social distansering och nedstängning är effektivt. Den politiska ekonomin hjälper oss att förstå varför detta inte infördes tidigare i Europa och USA. 

En skör ekonomi

Nedstängning pressar den globala ekonomin. Vi står inför en allvarlig recession. Pressen har lett till att världsledare vill lätta på åtgärderna. Trots att 19 länder var nedslängda ville både USA:s president Donald Trump och Brasiliens president Jair Bolsonaro rulla tillbaka åtgärder. Trump ville se dan amerikanska ekonomin gå tillbaka till det normala efter tre veckor (han har nu accepterat att social distansering måste hålla betydligt längre). Bolsonaro sa: ”våra liv måste gå vidare, jobb måste skötas… Vi måste, ja, återgå till det normala”. 

I Storbritannien, bara dagar innan landet stängdes ned, var premiärminister Boris Johnson marginellt mindre optimistisk, och trodde att Storbritannien kunde vända utvecklingen inom tolv veckor. Även om han skulle ha rätt, lever vi i ett ekonomiskt system, som hotar att kollapsa vid nästa tecken på en pandemi. 

Kollapsens ekonomi är enkel. Företag existerar för att göra vinst. Om de inte kan producera, om de inte kan sälja saker, betyder det att de inte kan göra vinst. Det betyder vidare att de har mindre möjlighet att anställa. Det händer att företag behåller anställda som de inte behöver för stunden, för att kunna möta efterfrågan när ekonomin vänder uppåt igen. Men om utsikterna börjar bli riktigt dåliga kommer de inte göra det. Så, allt fler människor förlorar sina jobb, eller är rädda för att förlora sina jobb. Så de konsumerar mindre, spiralen fortsätter nedåt mot en ekonomisk depression. 

I en normal kris är den föreskrivna lösning på detta enkel. Regeringar spenderar tills dess att människor börjar spendera och jobba igen. (Det är denna medicin John Maynard Keynes är känd för). 

Men normala interventioner kommer inte fungera här, för vi vill (åtminstone för tillfället) inte att ekonomin ska återgå till det normala. Poängen med nedstängning är att stoppa människor från att gå till sina jobb och sprida viruset. En färsk studie indikerar att släppa på karantänen i Wuhan för tidigt skulle ge Kina en ny topp av covid-19-fall senare under 2020. 

Som ekonomen James Meadway skrev, den rätta responsen på covid-19 är inte en krigsekonomi, med massivt ökad produktion. Vi behöver snarare en anti-krigsekonomi, där produktionen skalas ned massivt. Om vi vill bli mer motståndskraftiga mot pandemier i framtiden (och undvika de värsta konsekvenserna av klimatförändringar), behöver vi ett system som klarar av att skala ned produktionen utan att människor mister sitt levebröd.  

För detta behöver vi ett annat ekonomiskt tankesätt. Vi tenderar att tänka på ekonomin som sättet vi köper och säljer saker, mestadels konsumtionsvaror. Men det är inte vad en ekonomi är eller behöver vara. I sin kärna är ekonomi sättet vi tar hand om våra resurser på och hur vi omvandlar dem till saker vi behöver för att överleva. Med det synsättet kan vi se nya möjligheter att leva på ett annat sätt, som gör att vi kan producera mindre, utan att öka lidandet. 

Jag och andra ekolog-ekonomer har länge uppehållit oss vid frågan hur vi kan producera mindre på ett socialt rättvist sätt eftersom utmaningen i att producera mindre också är central för klimatfrågan. Allt annat lika, ju mer vi producerar desto mer växthusgaser släpper vi ut. Så, hur reducerar vi mängden saker, utan att folk förlorar sina jobb? 

Förslag som att förkorta arbetstiden, eller, som jag i min senaste forskning tittat på, så skulle man också kunna låta människor jobba långsammare och med mindre press. Inga av dessa förslag är direkt tillämpbara på covid-19, där målet är att reducera kontakt snarare än produktion, men kärnan är densamma: Vi måste minska människors beroende av en lön för att kunna leva. 

Det covid-19 riktar strålkastaren mot är hur falska våra föreställningar om marknader är.

Vad är ekonomin till för?

Nyckeln till att förstå svaren på covid-19 är frågan vad ekonomin är till för. Den globala ekonomins huvudsakliga mål är för tillfället att möjliggöra utbyte av pengar. Det är vad ekonomer kallar för bytesvärde. 

Den dominerande idén i det nuvarande systemet är att bytesvärde är samma sak som bruksvärde.  Människor kommer lägga pengar på det som de vill ha eller behöver, och denna handling av att spendera pengar berättar något om hur högt de värderar användningen av sakerna. Detta är anledningen till att marknader har betraktats som det bästa sättet att styra samhället. Marknader matchar produktionskapaciteten med bruksvärdet. 

Det covid-19 riktar strålkastaren mot är hur falska våra föreställningar om marknader är. Över hela världen fasar regeringar för att samhällsviktiga system ska störas ut eller överlastas: försörjningskedjor, omvårdnad och framför allt sjukvård. Många faktorer bidrar till detta. Låt oss titta på två.

Gatukonst i Seattle. Foto: Ted S. Warren/AP/TT
Gatukonst i Seattle. Foto: Ted S. Warren/AP/TT

För det första är det svårt att tjäna pengar på många av samhällets viktigaste välfärdstjänster. Detta för att den drivande kraften för vinst är produktivitetstillväxt att göra mer och mer med färre människor. Personal är en stor kostnad i många företag, speciellt de som förlitar sig på personlig interaktion, som sjukvård. En konsekvens av det är att sjukvårdssektorn tenderar att ha lägre produktivitetsutveckling än resten av ekonomin, så dess kostnader ökar fortare.

För det andra, jobben i de samhällsviktiga verksamheterna tenderar att inte vara de som värderas högst i samhället. Många av de bäst avlönade jobben existerar endast för att underlätta utbyte, att tjäna pengar. De tjänar inget större syfte i samhället: de är vad antropologen David Graeber kallar ”bullshit jobb”.

Men då de tjänar mycket pengar har vi mängder av konsulter, en gigantisk marknadsföringsindustri och en massiv finanssektor. Samtidigt har vi en kris i sjuk- och socialvård, där människor tvingas bort från samhällsnyttiga jobb för att de inte betalar tillräckligt. 

Över hela världen tar regeringar till åtgärder som för tre månader sedan framstod som omöjliga.

Poänglösa jobb

Det faktum att så många människor jobbar med meningslösa jobb har del i förklaringen till att vi är så illa rustade att hantera covid-19. Pandemin belyser hur vi har så många jobb som inte är samhällsviktiga, samtidigt som vi har för få nyckelarbetare som faktiskt kan hantera krisen. 

Människor lockas att jobba i meningslösa yrken för att i ett samhälle som låter sin ekonomi styras av bytesvärdet kommer de basvaror människor har behov av att finnas på marknaden. För att kunna köpa dem behöver du en inkomst vilket kommer från jobb. 

Den andra sidan myntet är att de mest radikala och effektiva svaren vi ser mot covid-19 utmanar marknadens dominans och bytesvärdet. Över hela världen tar regeringar till åtgärder som för tre månader sedan framstod som omöjliga. I Spanien har privata sjukhus nationaliserats. I Storbritannien har utsikten att nationalisera delar av transportsystemet plötsligt blivit sannolik. Frankrike har uttalat att man är redo att nationalisera stora företag. 

Vi ser också arbetsmarknadernas sammanbrott. Länder som Danmark och Storbritannien förser människor med en inkomst för att stoppa dem från att gå till jobbet. Detta är en essentiell del av en framgångsrik nedstängning. Åtgärderna är långt ifrån perfekta. Men det är ett skifte från principen att människor måste arbete för att leva, mot idén att människor förtjänar att kunna försörja sig även om de inte kan arbeta. 

Detta går emot de dominerande trenderna från de senaste 40 åren. Under denna tid har marknader och bytesvärde setts som det bästa sättet att driva en ekonomi. Som en konsekvens av detta har offentlig service varit under ökad press att marknadiseras, att styras som om de vore företag som måste göra vinst. Likaledes har arbetare blivit mer och mer exponerade mot marknaden – nolltimmarskontrakt och gigekonomin har tagit bort det lager av skydd från marknadens fluktuationer som fasta anställningar brukade ge. 

Covid-19 ser ut att vända den här trenden, och flyttar hälso- och sjukvårdstjänster från marknaden till statens händer. Stater producerar av många anledningar. Vissa bra, andra dåliga. Men till skillnad från marknader behöver de inte producera enbart för bytesvärdet. Dessa förändringar ger mig hopp. De ger oss chansen att rädda många liv.

De vittnar också till och med om möjligheten till långsiktigare förändring som kan göra oss lyckligare och hjälpa oss att tackla klimatförändringarna. Men varför tog det oss sådan tid att komma hit? Varför är så många länder så illa förberedda för att sakta ned produktionen? Svaret ligger i en färsk WHO-rapport: De hade inte rätt ”mindset”.

Detta synsätt utgör en fara för sköra människor, som inte alla är äldre. Och det är ett falskt val. 

Vår ekonomiska föreställningsvärld

Det har funnits ett brett ekonomiskt konsensus i 40 år. Det har begränsat möjligheten för politiker och deras rådgivare att se sprickorna i systemet eller föreställa sig alternativ. Detta mindset drivs av två sammanlänkade föreställningar:

  • Marknaden är det som levererar livskvalitet, så den måste skyddas.
  • Marknaden återgår alltid till det normala efter perioder av kris.

Dessa synsätt är vanliga i västländer. Men de är som starkast i Storbritannien och USA, som båda framstår som dåligt förberedda att svara på covid-19. 

Vittnesmål från ett privat sammankomst har gjort gällande att en av premiärministerns rådgivare pratat med inställningen att “uppnå flockimmunitet, skydda ekonomin och om det innebär att några pensionärer dör, så är det synd”.

Regeringen har förnekat detta, men om det stämmer, är det inte förvånande. På en regeringssammankomst tidigt under pandemin, sa en av högt uppsatt tjänsteman till mig: ”Är det värt de ekonomiska störningarna? Om du tittar på finansdepartementets värdering av liv, antagligen inte.”

Ett sådant synsätt är endemiskt för en viss elit. Den är väl representerad av exempelvis Texas vice guvernör Dan Patrick, som argumenterade för att många äldre gladeligen skulle dö hellre än att se USA sjunka ned i ekonomisk depression. Detta synsätt utgör en fara för sköra människor, som inte alla är äldre. Och det är ett falskt val. 

En av sakerna covid-19 kan bidra med är att expandera den ekonomiska föreställningsvärlden. När regeringar och medborgare tar steg som tre månader tidigare framstod som omöjliga så kan våra idéer om hur världen fungerar förändras snabbt. Låt oss ta en titt på var detta nytänkande kan ta oss. 

Fyra framtider

För att hjälpa oss att besöka framtiden kommer jag att använda en teknik från fältet framtidsstudier. Du tar två faktorer som du tror kommer att vara viktiga för att driva framtiden och du föreställer dig vad som skulle hända under olika kombinationer av dessa faktorer. Faktorerna jag vill använda mig av är värde och centralisering. Värde avser vad som är den ledande principen i vår ekonomi. Använder vi våra resurser för att maximera utbyte och pengar eller använder vi dem för att maximera livet?

Centralisering avser hur vi organiserar saker, via många små enheter eller en stor kommenderande kraft. Vi kan organisera dessa faktorer i ett schema, som vi sedan kan fylla med scenarier. Så vi kan tänka kring vad som händer om vi svarar på coronaviruset med de fyra ytterlighetspositionerna:

  1. Statskapitalism: centraliserat svar, bytesvärde prioriteras
  2. Barbarism: decentraliserat svar, bytesvärde prioriteras
  3. Statssocialism: centraliserat svar, skyddet av liv prioriteras
  4. Ömsesidig hjälp: decentraliserat svar, skyddet av liv prioriteras
Beroende på vilket värde som är centralt i ekonomin och hur centraliserat svaret är, skissar Simon Mair fyra typer av framtider efter corona.  Bild: Simon Mair
Beroende på vilket värde som är centralt i ekonomin och hur centraliserat svaret är, skissar Simon Mair fyra typer av framtider efter corona. Bild: Simon Mair

Statskapitalism

Statskapitalism är det dominerande svaret på coronakrisen vi ser över världen just nu. Typiska exempel är Storbritannien, Spanien och Danmark. 

Statskapitalism fortsätter att sträva efter bytesvärde som den ledande principen i ekonomin. Men den erkänner att marknaderna är i kris och behöver stöd från staten. Givet att många arbetare inte kan jobba på grund av att de är sjuka, eller rädda för sina liv, kliver staten in med utökad välfärd. Staten går in med keynesianistisk stimulans genom att utöka krediter och göra direktutbetalningar till företag. 

Detta kommer förväntas dock bara vara under en kort period. Den primära funktionen av åtgärderna är att underlätta för så många företag som möjligt att fortsätta handla. I Storbritannien till exempel, är det direkta stödet till arbetare utformat för att minimera störningarna på den normala arbetsmarknaden. Utbetalningar till arbetare måste sökas och fördelas av företag. Och storleken på utbetalningen utgår från det värde en arbetare vanligtvis skapar på marknaden snarare än deras arbetes nödvändighet. 

Kan detta vara ett framgångsrikt scenario? Möjligtvis, men endast om covid-19 visar sig vara kontrollerbart under den närmsta tiden. När en full nedstängning undviks för att hålla marknaderna igång, kommer smittan att fortsätta spridas. I Storbritannien pågår exempelvis ännu icke-samhällsnödvändiga byggarbetsplatser, där arbetare blandas. 

Men begränsad statlig intervention kommer att bli svårare att vidmakthålla när dödssiffrorna ökar. Ökat antal sjuka och döda kommer att skapa oro och försvåra de ekonomiska effekterna, vilket kommer tvinga staten att ta till mer och mer radikala metoder för att hålla marknaderna igång. 

Barbari

Detta är det minst hoppingivande scenariet. Barbari är framtiden om vi fortsätter att förlita oss på bytesvärdet som ekonomins huvudprincip och vägrar utöka stödet till de som hamnar utanför marknaderna till följd av sjukdom eller arbetslöshet. Det beskriver en situation vi ännu inte sett.

Företag fallerar och arbetare svälter för att det saknas mekanismer för att skydda dem från marknadens tuffa villkor. Sjukhus stöttas inte med extraordinära åtgärder, och vissa översvämmas. Människor dör. Barbari är ett i slutändan ett instabilt tillstånd, som slutar i fördärv eller i förflyttningen över till någon av de andra alternativen i rutnätet efter en period av socialt och politiskt kaos. 

Kan detta hända? Farhågan är att det skulle kunna inträffa av misstag under pandemin eller med vilje efter pandemins topp. Av misstag skulle det kunna inträffa om stater inte kliver in med tillräckliga åtgärder under pandemins värsta tid. Stöd kanske ges till hushåll och företag, men om det inte är tillräckligt stort för att förhindra en marknadskollaps samtidigt med den spridda sjukdomen så skulle kaos uppstå. Sjukhus kanske får extra resurser och personal, men om det inte är tillräckligt kommer stora grupper av människor att nekas vård. 

Lika allvarligt är hotet om massiva åtstramningar efter pandemins topp när regeringar vill återgå till det ”normala”. Detta har hotat i Tyskland. Det vore katastrofalt. Inte minst för att underfinansiering av kritiska verksamheter under åtstramningstider redan har påverkat länders förmåga att svara på pandemin. 

Det påföljande sammanbrottet av ekonomi och samhälle skulle skapa politisk och social oro som skulle leda till både kollapsen av staten och välfärdssystemen. 

Statssocialism

Statssocialism beskriver den första av de fyra framtidsscenarierna som utgör ett kulturellt skifte som placerar ett annat värde i ekonomins hjärta. Det är denna framtid vi kommer till om åtgärderna vi just nu ser i Storbritannien, Spanien och Danmark utökas och dras till sin spets. 

Nyckeln här är att åtgärder som att nationalisera sjukhus och göra utbetalningar till arbetare inte ses som verktyg för att skydda marknader utan som verktyg för att skydda liv. I ett sådant scenario kliver staten in och skyddar de delar av ekonomin som är viktiga för att skydda liv: produktionen av mat, energi och skydd, exempelvis, så att livets nödtorft inte längre är utelämnade till marknadens nycker. Staten nationaliserar sjukhus och gör boende tillgängligt utan kostnad. Slutligen ger det alla medborgare medel för att få tillgång till varor, båda basvaror och konsumtionsvaror som vi kan producera med en minskad arbetskraft. 

Medborgare behöver inte längre förlita sig på arbetsköpare som mellanhänder mellan dem och det som behövs för att leva. Utbetalningar görs direkt till alla och är inte kopplade till vilket bytesvärde varje person skapar. Istället får alla lika mycket (eftersom vi alla förtjänar att leva, endast på grund av att vi lever), eller så är utbetalningarna kopplade till arbetets nödvändighet för samhället.

Butiksbiträden i matbutker, budleverantörer, varupackare, sjuksköterskor, lärare och läkare är de nya vd:arna. Det är möjligt att statssocialism växer fram som en konsekvens av försök till statskapitalism och effekterna av den utdragen pandemi. Om en djup recession inträffar där varuförsörjningskedjorna störs ut på så vis att de inte enkelt kan räddas av de keynesanistiska metoder vi ser nu (att skapa pengar, göra det enklare att låna och så vidare), kan staten komma att ta över produktionen. 

Riskerna med det här förhållningssättet är auktoritarism. Men väl utfört kan det vara vårt bästa hopp mot ett extremt utbrott av covid-19. En stark stat kan samla resurserna att skydda kärnverksamheterna i ekonomin och i samhället. 

Ömsesidig hjälp

Ömsesidig hjälp är det andra framtidsscenarier där skyddet av liv sätts som styrande princip i ekonomin. Men i detta scenario tar staten inte en definierande roll. Istället är det individer och små grupper som organiserar stödet i sina lokalsamhällen. 

Riskerna med denna framtid är att små grupper inte snabbt kan mobilisera den typ av resurser som effektivt ökar sjukvårdens kapacitet, exempelvis. Men ömsesidig hjälp kan skapa ett mer effektivt smittskydd, genom att lokala stödnätverk skyddar de svaga och upprätthåller reglerna för social distansering. I den mest ambitiösa formen av denna framtid syns också nya demokratiska strukturer växa fram. Grupper i lokalsamhället lyckas mobilisera massiva resurser relativt snabbt, människor kommer samman för att planera regionala åtgärder för att stoppa smittspridning och (om de har kunnandet) vårda patienter. 

Ett scenario av denna typ kan växa fram ur någon av de andra. Det är en möjlig väg ut ur barbari eller statskapitalism och skulle kunna stötta upp statssocialism. Vi vet att lokalsamhällen var centrala i att tackla Ebola-utbrottet i Västafrika. Och vi ser redan rötterna till denna framtid idag i grupper som organiserar matpaket och stöd i lokalsamhället. Vi kan se det som ett misslyckande för statliga insatser att det ska behövas, eller så kan vi se det som ett pragmatiskt och solidariskt samhälleligt svar på en pågående kris. 

Ett effektivt svar på detta kommer antagligen att kräva radikal samhällelig förändring.

Hopp och rädsla

Dessa visioner är extrema scenarier, karikatyrer, och troligtvis blandas de samman. Mitt skräckscenario är en nedgång från statskapitalism till barbari och mitt hopp är en blandning av statssocialism och ömsesidig hjälp: en stark demokratisk stat som mobiliserar resurser för att bygga ett starkare sjukvårdssystem, som prioriterar skyddet av de sköra från marknadens nycker och stöttar medborgare i att formera ömsesidiga hjälpgrupper istället för att arbeta i meningslösa jobb. 

 Gatukonst i London. Foto: Matt Dunham/AP/TT
Gatukonst i London. Foto: Matt Dunham/AP/TT

Dessa scenarier kan skapa rädsla, men också hopp. Covid-19 sätter ljuset på brister i vårt nuvarande system. Ett effektivt svar på detta kommer antagligen att kräva radikal samhällelig förändring. Jag har argumenterat för att det kräver ett drastiskt steg bort från marknaderna och vinstskapandet som det primära sättet att organisera ekonomin. På så vis kan vi bygga ett mer humant system som gör oss mer motståndskraftiga för framtida pandemier eller andra akuta kriser som klimatförändringarna. 

Samhällelig förändring kan komma till på många olika sätt. En nyckeluppgift för oss alla är att kräva att det framväxande samhället baserar sig på en etik som värderar omvårdnad, liv och demokrati. Den centrala politiska uppgiften i kristider är att leva och organisera runt dessa värden. 

Simon Mair är research fellow i Ecological Economics, Centre for the Understanding of Sustainable Prosperity, University of Surrey

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
Tidigare nationella säkerhetsrådgivaren Henrik Landerholm kan ha ett nytt arbete i sikte. Foto: Björn Larsson Rosvall / TT, Christine Olsson / TT. Montage: Arbetaren

Landerholm ny vd för kritiserat hamnbolag


Den före detta nationella säkerhetsrådgivaren Henrik Landerholm, som nyligen fick avgå från sin befattning efter en rad skandaler, kan snart bli ny vd för hamnjätten Gothenburg Roro Terminal. Detta i ett försök från företagets sida att höja anseendet efter skandalen med uppsägningen av fackbasen Erik Helgeson.

Henrik Landerholm, som nyligen fick avgå från sin befattning som nationell säkerhetsrådgivare efter en rad skandaler, kan snart kanske se fram emot ett nytt högprofilerat jobb: Han föreslås bli ny vd för hamnjätten Gothenburg Roro Terminal, som nu vill höja sitt anseende efter skandalen med uppsägningen av fackbasen Erik Helgeson.

Hamnföretaget Gothenburg Roro Terminal har varit i starkt blåsväder på senaste tiden efter att ha sagt upp hamnarbetaren Erik Helgeson, vice ordförande för Hamnarbetarförbundet, från företaget. Som skäl angav de illojalitet, samt att Helgeson skulle ha brutit mot säkerhetsskyddslagen. I bakgrunden ligger turerna som uppstod i samband med Hamnarbetarförbundets varsel av blockad mot krigsmateriel till och från Israel.

Gothenburg Roro Terminal har mötts av stark kritik på grund av uppsägningen, men också för att de i de fackliga förhandlingarna inte kunnat visa på vilket sätt Helgeson som anställd brutit mot säkerhetsskyddslagen. Det har lett till en förtroendekris i opinionen som företaget nu hoppas kunna råda bot på.

– Rekryteringen av Landerholm är inte helt i hamn ännu, men vi ser det som ett väldigt lyft för företaget att den verkar kunna bli verklighet, att vi nu tycks kunna lägga till honom och docka in hans kompetens i bolaget, säger Primo Aprilo, presstalesperson för Gothenburg Roro Terminal. Han fortsätter:

– Vi menar att vi äntligen kan få en chans att visa att vi hanterar de nationella säkerhetsfrågorna med det allvar de förtjänar.

Nytt uppdrag som motsvarar kvalifikationerna

Henrik Landerholm fick efter att ha fått sparken från uppdraget som nationell säkerhetsrådgivare ett nytt uppdrag på Moderaternas riksdagskansli med att hjälpa en av partiets arbetsgrupper. Men den rollen har beskrivits som en tillfällig reträttpost. Som vd för Gothenburg Roro Terminal skulle Landerholm åter få ett uppdrag som motsvarar hans erfarenheter, menar Aprilo.

– Det är ju ett gyllene tillfälle att en person med den kompetens Landerholm besitter finns tillgänglig på arbetsmarknaden, och vi kan se att hans sätt att sköta de nationella säkerhetsfrågorna ligger väl i linje med den grad av professionalitet som präglar vårt företag.

Källor på Gothenburg Roro Terminal som Arbetaren varit i kontakt med kan dock berätta att förslaget att låta Henrik Landerholm bli bolagets nye vd inte kommer som en överraskning. De senaste veckorna ska Landerholm ha utfört flera uppdrag för företaget på konsultbasis.

Primo Aprilo bekräftar efter viss tvekan uppgifterna:

– Det stämmer i någon mån. Han åtog sig faktiskt som fristående konsult uppdraget att hantera det säkerhetsunderlag som ligger till grund för uppsägningen av Erik Helgeson. Tyvärr ledde olyckliga omständigheter till att alla originalhandlingarna i ärendet gick förlorade i samband med en taxiresa som han gjorde till vårt huvudkontor. Det är faktiskt den yttersta orsaken till att vi hittills inte kunnat presentera ett konkret underlag för uppsägningen av Helgeson.

Publicerad Uppdaterad
7 days sedan
Tingsrätten konstaterar att Kajsa Ekman återfått sin anställning och att ATAB inte har brutit mot semesterlagen. Foto: Johan Nilsson / TT

Tingsrätten avslår i stora delar Kajsa Ekmans yrkande om skadestånd

Stockholms tingsrätt har meddelat dom i målet mellan Kajsa Ekman och Arbetaren Tidnings AB.

Nu har domen efter Kajsa Ekmans nya stämning mot Arbetaren Tidnings AB, ATAB, kommit från tingsrätten. 

Tingsrätten avslår i stort Kajsa Ekmans yrkanden i mål T 19996-23. Hon har yrkat att ATAB ska betala henne skadestånd på sammanlagt 574 456 kronor och ersätta hennes rättegångskostnader. Tingsrätten tilldömer Kajsa Ekman ett skadestånd på 15 000 kronor och att hon får stå för sina egna rättegångskostnader.

Kajsa Ekman anser att ATAB inte efterlevt domen från 2023 där tingsrätten ogiltigförklarade hennes uppsägning. Ekman menar att hon inte återfått anställningen alternativt avstängts från sin tjänst, samt att ATAB brutit mot semesterlagen när ATAB lade ut semester till henne sommaren 2023. Hon valde därför att stämma tidningen igen.

Tingsrätten konstaterar att Kajsa Ekman återfått sin anställning och att ATAB inte har brutit mot semesterlagen. Tingsrätten anser dock att en avstängning skett under en veckas tid och dömer ATAB att betala ett skadestånd på 15 000 kronor. Skadeståndet för avstängningen sätts till 15 000 kronor i stället för Ekmans yrkade på 100 000 kronor eftersom tingsrätten anser att kränkningen varit begränsad. 

Nu har parterna tre veckor på sig att överklaga. Annars gäller domen från och med 18 april 2025.

Tidningen Arbetaren hänvisar till vår ägare SAC för frågor i detta skede. 
[email protected]

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Строитель Иван Семенов из Украины входит в правление профсоюза «Солидарные строители»и рассказывает о трудовых правах на русском языке в собственном канале на YouTube и TikTok. Foto: Volodya Vagner 
Foto: Volodya Vagner, Tomas Oneborg/ TT. Montage: Arbetaren

Ivan Semenov:
Синдром лягушки: что мы упускаем на рынке труда?

Игнорирование постепенного ухудшения ситуации на рынке труда заставляет нас осознавать масштабы проблемы только тогда, когда уже слишком поздно что-либо делать, пишет Иван Семенов и считает, что именно из-за этого рабочие должны принять участие в защите своих прав.

Недавно я прочитал статью в газете Arbetaren о том, как молодежное крыло одного из крупнейших профсоюзов резко раскритиковало соглашение между профсоюзом и работодателями. Конфликт касался повышения заработной платы на 3% для строителей.

С точки зрения молодых активистов это соглашение было тихим компромиссом между профсоюзом и крупными компаниями — предательством интересов работников. На первый взгляд, их аргументы кажутся вполне обоснованными. Во время высокой инфляции в 2023 и 2024 годах повышение заработной платы на всего 3% недостаточно для компенсации реальных потерь покупательной способности. Кроме того, на рабочих местах, где нет коллективных договоров, зарплаты могли оставаться неизменными.

Тем не менее, не следует забывать, что многие строители, особенно те, кто работает в частных компаниях без профсоюзной поддержки, были рады даже такому небольшому повышению зарплаты. Для них это было небольшим, но все же шагом вперед.

Эта ситуация заставила меня задуматься о хорошо известной метафоре, называемой синдромом лягушки. Если бросить лягушку в кипящую воду, она сразу попытается выпрыгнуть. Но если вода будет нагреваться постепенно, лягушка останется в воде, пока не станет слишком поздно.

Эта метафора — не только яркая история, но и точное описание того, как мы воспринимаем постепенные изменения. Когда ухудшения происходят медленно, они часто остаются незамеченными, пока ситуация не достигнет критического уровня.

Постепенные изменения, которые мы игнорируем

Маленькие, но постоянные ухудшения условий труда и жизни легко остаются незамеченными, если смотреть на них с краткосрочной перспективы. Например, наши доходы ежедневно обесцениваются из-за инфляции, но мы, возможно, не замечаем этого, пока не столкнемся с внезапным экономическим кризисом.

Вместо того чтобы сосредотачиваться только на номинальных цифрах, мы должны обращать внимание на более конкретные показатели, такие как:

  • соотношение цены квадратного метра жилья и средней месячной зарплаты,
  • рост арендной платы в сравнении с увеличением заработной платы,
  • стоимость обеда в соотношении с часом работы.
    Эти факторы позволяют более объективно оценить, как меняются наши условия жизни на протяжении длительного времени.

Перспектива на десятилетия

Один из важнейших уроков синдрома лягушки заключается в необходимости анализа долгосрочных тенденций. Вместо того чтобы смотреть только на изменения с года в год, следует рассматривать развитие на протяжении 5, 10 или даже 20 лет. Такая перспектива позволяет увидеть не только небольшие колебания, но и большие изменения, которые формируют реальность для будущих поколений.

Например, индекс цен на недвижимость в Стокгольме увеличился с 100 до 494 с 1990 по 2024 год, что означает рост в 4,94 раза. В то же время, согласно данным из Statistikdatabasen SCB, средняя зарплата строителя в 1990 году составляла 17 056 шведских крон. Если бы средняя зарплата росла пропорционально росту цен на недвижимость, она составила бы 84 257 шведских крон в 2024 году.

Риски и решения

Игнорирование постепенных изменений приводит к тому, что мы осознаем масштаб проблемы только тогда, когда уже слишком поздно что-то изменить. Если мы не будем обращать внимание на уменьшение покупательной способности или ухудшение условий труда, в будущем это может создать огромный разрыв между потребностями работников и возможностями экономики.

Чтобы предотвратить это, важно, чтобы работники продолжали бороться за свои права. Это может начинаться с малого: организовываться на рабочих местах, поднимать местные вопросы и требовать решений.

Коллективное сознание и действия

Синдром лягушки учит нас быть внимательными к деталям и анализировать изменения в более широком контексте. Работники, профсоюзы и общество в целом должны постоянно задаваться вопросом: действительно ли улучшения, которые мы видим, являются реальными, или мы просто привыкаем к постепенному ухудшению ситуации?

Если мы научимся измерять «температуру воды» не только в настоящем, но и будем смотреть на то, как она менялась за десятилетия, у нас будет шанс выпрыгнуть из кипящей воды вовремя и начать действовать.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
I filmen I’m still here skildras Eunice Paivas kamp för sin försvunne make under militärregimen. Foto: Triart film

Diktaturmotstånd i en familj som andra

Den brasilianska regissören Walter Salles film har väckt uppmärksamhet världen över, och inte minst i Brasilien rusar människor till biograferna. I’m still here är en mörk berättelse, men den ger en bild av ett segt motstånd och är en tro på förändring.

Svenskar med lite allmän politisk historiekunskap om latinamerikansk efterkrigstid borde ha hygglig koll på den våldsamma militärkuppen i Chile den 11 september 1973, varifrån omkring 8 000 flyktingar kom till Sverige. Kanske har man någon kunskap om att Argentina levde under en oerhört brutal militärdiktatur 1976–1983, och att många uruguayaner kom som flyktingar till Sverige efter att militären fått allt större inflytande från slutet av 1960-talet och militärjuntan styrde landet skoningslöst fram till 1985.

Finalen av den brasilianska politiska böljegången under 1950–1960-talen, grovt beskrivet mellan en strängt konservativ, polis- och militärstödd höger å ena sidan och försök till reformistisk socialdemokrati å den andra, med starka marxistiska strömningar, är mindre känt. Den vänsterradikale fackföreningsledaren och presidenten João Goulart (Partido Trabalhista Brasileiro) försökte ta tyglarna, genomföra reformer och utöka rösträtten till analfabeter och egendomslösa. Facken ökade sin aktivism och vänstergrupper började beväpna sig.

De nya militärledarna vid flygplatsen Santos Dumont i Rio de Janeiro den April 3, 1964, i väntan på att den nya presidente, Ranieri Mazzilli, ska anlända från från Brasilia. Foto: Joao Gucho/TT

Militärkuppen kom i månadsskiftet mars–april 1964; regeringsbyggnaderna i Brasilia och Rio de Janeiro besattes. Politiker, fackförenings- och bondeledare och vänstersympatisörer arresterades, förhördes under tortyr och försvann. 

Sambamusik och sport

Detta var en tid då svenskar reste till landet och spelade in film, hittade till sambamusiken och kom hem och gav en närmast romantisk bild av fattigdom och prostitution på stranden nedanför favelorna uppe på berget. Och så fotbollsresorna förstås!

Den brasilianska regissören Walter Salles film I’m still here börjar med en kvinna som under en simtur blickar upp mot himlen och ser en helikopter som hovrar över stranden – en oroväckande inledningsbild för den som skaffat sig bilder av hur militären i de olika diktaturerna gjorde sig av med (i bästa fall) neddrogade fångar från hög höjd.

Filmen, som har premiär i Sverige den 21 mars, berättar om medelklassfamiljen Paiva som lever i en bullrig och kärleksfylld tillvaro i ett trevligt hus i den bekväma stadsdelen Leblon nära stranden med samma namn, i Rio de Janeiro. Året är 1971 och de fem barnen håller på att växa upp och hitta kärlek och inriktning, de yngre leker på stranden och hittar en hund. Föräldrarna planerar att bygga ut huset. Men små händelser antyder militärens närvaro; en konvoj militära lastbilar passerar stranden.

Under en biltur blir de äldre tonåringarna stoppade i en poliskontroll när de är ute en kväll – vänstergerillagrupper har utför ett attentat och bankrån, och den amerikanske ambassadören har kidnappats. Snart tas pappa Rubens till förhör, och han försvinner för gott. Också mamma Eunice och en äldre dotter förs med ögonbindel till dagar av traumatiserande utfrågningar. Snart står det klart att familjen kan glömma sin tillvaro bortom politiken, de har dragits in i en skrämmande verklighet där allt handlar om att hålla ihop, knipa igen och hålla sig undan vidare misstankar och repressioner.

Vänsterdemonstration i Brasilien i april 1964. Foto: TT

I’m still here är baserad på den sanna historien om hur den tidigare vänsterpolitikern Rubens Paiva fördes bort från sitt hem och om hur familjens liv förändrades i grunden.  Liksom Walter Stilles film Dagbok från en motorcykel (2004), som berättar om den unge Che Guevaras rund- och bildningsresa i genom Latinamerika innan han träffade Fidel Castro och de tillsammans drog igång den kubanska revolutionen 1959, är I’m still here en politisk berättelse som förstärker sitt budskap genom att sätta människan, hennes engagemang, tvivel, och konsekvenserna av hennes upplevelser i centrum. 

Porträttet av Che var romantiserat och svårigheten för oss, 60 år senare i ett land långt borta, att bedöma autenticiteten i familjen Paivas öde är uppenbar. Trots att filmen är baserad på sonen Marcelo Rubens Paivas självbiografiska bok som utgår från hans forskningar i dokument från militärregimen. 

Men just filmatiseringen av ett för många relativt okänt militärstyre i allmänhet och detta fall i synnerhet, ger att berättelsens allmängiltiga – och aktuella – inslag blir tydliga. 

Normaliseringen till underkastelse

Människor i stora delar av världen, också svenskar, lever på ett sätt under våldets och gränslöshetens lagar, och försöker leva som om vi inte gjorde det. Eunice Paiva vädjar till militärpolisen som intar familjens hus, för bort hennes man, hennes dotter och henne själv, att de inte ska skrämma barnen. Hon bjuder dem på kaffe och följer med i bilen när hon uppmanas att göra det. Hon hjälper sin dotter på med den svarta huvan som de blir tilldelade. ”Det blir bra”, är det enda hon kan upprepa när hon kort får tala med sitt barn. Filmen skildrar varje steg på vägen in i normaliseringen av underkastelsen. 

Brasilianska kavalleriet med dragna sablar attackerar unga studenter vid en kyrka i Rio de Janeiro i april 1968, efter en mässa för en demonstrant som dödats en vecka tidigare. Foto: TT

Är det inte vad de flesta av oss har att komma med? Det blir bra. Det ordnar sig. Vi kanske föreställer oss att vi inte har något val, eller att vi utför en strategisk handling. Att vi kanske har en styrka som vi döljer för de som begår övergreppen, så att de inte är beredda när vi tar fram den.

Människor i länder där filmen haft premiär har uppenbart känt igen sig och Fernanda Torres nominerades till en Oscar för sitt intensiva porträtt av Eunice Paiva. När filmen fick en Oscarsstatyett för bästa utländska film jublade publiken på galan, och medier världen över. De kände igen motstånd och glimten av ljus i en mer än dyster global verklighet som präglar samtiden.

Waler Stilles film berättar en mörk historia, men den visar också på sätt att förhålla sig när gränserna för det anständiga överskrids. Sammanhållning och uppehållande av tro på mänsklighet är det som ger den personliga kraften till att utföra motstånd. Eunice Paiva underkastade sig inte, hon utbildade sig till advokat och blev en stridbar kraft mot brott begångna under diktaturen. Rubens Paiva kom aldrig hem igen, ”kanske kastades han från en helikopter”, som en av hans vänner säger.

Fernanda Torres som Eunice Paiva. Skådespelerskans egna föräldrar tillhörde de som arresterades och genomgick hårda förhör under militärregimen. Foto: Triart film

Det är förstås lätt att dra paralleller till vår tid. Varieties of Democracy-institutet (V-Dem) vid Göteborgs universitet konstaterar i årets demokratirapport att 72 procent av världens befolkning lever i diktaturer, samtidigt som demokratin backar i allt fler länder. Ändå är utvecklingen inte en naturlag, vilket Walter Salles film påminner om.

När känslan av hopplöshet lägger sig över allt kan det ändå vara en tanke att det finns människor mitt i våldet som sparar bilder och andra bevis. Det i en övertygelse att det finns ett slut på förtrycket, och att mänskligheten tar vid. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Jodie Stephen, CGT, H&M Barcelona
Jodie Stephen arbetar på H&M:s kundtjänst i Barcelona. Hon är även ordförande för syndikalistiska CGT:s företagsråd på H&M i Barcelona. Foto: Julia Lindblom, Volodya Vagner

H&M varslar fackligt förtroendevald i Barcelona

I dag ska H&M:s kundtjänstanställda i Barcelona rösta fram fackliga representanter till företagsrådet på arbetsplatsen. Det syndikalistiska facket CGT, som vuxit rejält på arbetsplatsen, anklagar H&M för facklig repression i och med att klädjätten varslat CGT-medlemmen och rådets ordförande bara dagar innan valet.

Förra året gick ett hundratal anställda på H&M:s kundtjänst i Barcelona ut i en flera månader lång strejk med krav på bättre arbetsvillkor och löner. Strejken som organiserades av den syndikalistiska fackföreningen Confederación General del Trabajo, CGT, riktades även mot en tilltagande digitalisering och alltmer minutiös övervakning av de anställdas prestation.

När de inte fick gehör för deras krav från H&M:s lokala ledning i Barcelona tog CGT-klubben med sig kraven till huvudkontoret i Stockholm i en protestaktion samordnad med systerfacket SAC Syndikalisterna.

Veckan efter Stockholmsaktionen avslutades strejken med en kompromiss som bland annat innebar en löneförhöjning på 160 euro (motsvarande drygt 1 800 kronor) i månaden, en extra semesterdag, samt bättre sjukförsäkring.

Stor del av personalen har har gått med i CGT

CGT har haft en fackklubb på H&M:s kundtjänst i Barcelona sedan 2019. De anställda representeras där i ett företagsråd med plats för nio fackliga representanter. 2019 hade CGT ingen av platserna, men bara två år efter att klubben startade var 5 av representanterna från CGT, resterande representanter har tillhört facket Comisiones Obreras. 

CGT-medlemmen Jodie Stephen är ordförande för rådet och eftersom det gått fyra år sedan det förra valet är det val igen den 19 mars. Hon berättar att Comisiones Obreras inte fått till en lista med kandidater till valet, vilket innebär att alla platser kommer att gå till CGT. 

– Det här är resultatet av det arbete CGT gjort under de senaste åren. På H&M i Barcelona har vi ökat medlemsantalet med 300 procent sedan 2019, säger hon.

Men att en stridbar fackförening vuxit sig stark på arbetsplatsen är inget H&M uppskattar, menar Jodie Stephen som i söndags mottog ett varsel om uppsägning. Enligt henne har arbetsköparen angett bland annat ”illojalitet mot kollegorna” och ”missbruk av förtroende” som anledning.

CGT fördömer H&M

I ett pressmeddelande den 17 mars skriver facket “CGT är den enda fackföreningen som H&M fruktar eftersom vi inte säljer ut oss, inte håller tyst och inte backar.”

Jodie Stephen tror att varslet är ett sätt för H&M att sätta ett exempel, sprida rädsla inom företaget och signalera att ”det här händer om du kämpar för dina rättigheter”. 

– Jag tror att de vill göra mig till syndabock eftersom jag är både CGT-medlem och ordförande i företagsrådet, säger hon. 

”Vi i Confederación General del Trabajo, CGT, fördömer bestämt det fackliga förtryck som H&M utövar mot CGT, och följaktligen mot hela arbetsstyrkan”, skriver CGT i pressmeddelandet.

Enligt en ny spansk lag har en anställd 48 timmar på sig att motbevisa anklagelserna om de varslas av “disciplinära skäl”, berättar hon. Går H&M vidare med varslet väntar protester.

–  Beroende på vad som händer nu kommer facket agera genom direkt aktion, säger hon.

När Arbetaren ringer chefen för kundtjänsten i Barcelona hänvisar hon alla frågor till H&M:s centrala presstjänst.

“Tyvärr kommer vi inte att kunna ställa upp på en intervju i detta ärende. Att vara en rättvis arbetsgivare och respektera rättigheterna för arbetstagarrepresentanter är grundläggande för oss som företag. Däremot avstår vi från att kommentera enskilda fall som rör våra kollegor”, skriver H&M:s presstjänst i ett mejlsvar till Arbetaren.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Olga, Natalia, Alena och Victoria vittnar om arbetsförhållandena på restaurangen där de jobbat.  Foto: Johan Apel Röstlund

Facklig blockad pressar sushi­restaurang till för­handling

Förhandlingar har återupptagits mellan facket Stockholms LS och en sushirestaurang som anklagas för att ha utnyttjat ukrainska arbetare. – Vi tror vi närmar oss en lösning på konflikten, säger Emil Boss, förhandlare på Stockholms LS.

Arbetaren har tidigare skrivit om hur fyra ukrainska krigsflyktingar vittnat om trakasserier och utebliven övertidsersättning på en välbesökt sushirestaurang i centrala Stockholm. Förra veckan satte facket Stockholms LS, som de fyra ukrainska restaurangarbetarna är medlemmar i, sushirestaurangen i blockad. Detta efter att förhandlingarna mellan fack och restaurangägaren strandat.

Blockaden utvidgades snart till att även omfatta en restaurang med samma ägare i Kungens kurva. Utöver medlemmarna som arbetat på restaurangen i centrala Stockholm har även två andra av fackets medlemmar, som arbetat på restaurangen i Kungens kurva, inte heller fått ut den lön de har rätt till, enligt facket.

Förhandling återupptas med sushirestaurangen

Under fredagsförmiddagen uppgav Stockholms LS att att dagens blockad är inställd.

Emil Boss frimärke 2022
Emil Boss, förhandlare på Stockholms LS. Foto: Axel Green

– Bolaget har visat god vilja och vi tror att vi närmar oss en lösning på konflikten. Förhandlingarna har återupptagits, säger Emil Boss, förhandlare på Stockholms LS.

Besked om huruvida konflikten får en lösning eller om blockaden återupptas väntas i början på nästa vecka.

Emil Boss är glad för den positiva respons facket fått, både från de medlemmar som deltagit i blockaderna men också i mejl från restaurangens kunder.

– Personer som brukar luncha på de här restaurangerna tackar för informationen.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Alexandra Sundberg på Röda korset och Anna Jirstrand Sandlund på Sara kulturhus kommenterar konkursbeskedet från Northvolt. Foto: Johan Seger, Magnus Lejhall/TT, Patrick Degerman

Röster från Skellefteå efter konkurs­beskedet: ”Vi ska inte lägga oss platt”

Hur påverkas Skellefteå av Northvolts konkurs? Arbetaren ringde upp Röda korset, Sara kulturhus och en lunchrestaurang för att höra vad de tänker om beskedet.

Röda korsets second hand-butik och mötesplats ligger centralt i Skellefteå och är öppen dagligen. Det har gått två dagar sedan Northvolts konkursbesked, och här är batterifabriken ett stående samtalsämne.

– Det är något alla pratar och funderar kring, på olika sätt. Jag upplever att Skelleftebor över lag är ganska lugna: Skellefte fanns här innan och Skellefte kommer finnas efter, men det är klart att det finns en uppgivenhet, säger Alexandera Sundberg, verksamhetschef på Röda korset i Skellefteå, när Arbetaren ringer upp henne under torsdagen.

Northvolts batterifabrik i Skellefteå under onsdagen. Foto: Jonas Westling/ TT

Hon träffar också de som drabbas mer direkt. Personer som är medborgare utanför EU och beroende av arbetet för att få stanna i Sverige.

– Där är det mycket oro, ångest och sorg.

Röda korset stärker upp med extra insatser

Efter pandemin startade Röda korset upp Mötesplats “Vän i Skellefteå”, en plats öppen för alla. Hit har bland annat människor som varit anställda vid Northvolt kommit.

Alexandra Sundberg, verksamhetschef på Röda korset i Skellefteå. Foto: Johan Seger

– Vi har haft flera av de som jobbar, eller är familj till de som jobbar, här. Vi har följt dem genom resan och följt dem när det var mycket oro kring vem som får stanna och vem som ska få gå. Vi förlorade en del av våra vänner då. Och nu står vi där igen.

Arbetaren har tidigare rapporterat om hur 1 600 anställda på Northvolt sades upp i september, vilket följdes av ytterligare uppsägningar i oktober.

– Vi kommer att fortsätta ha “Vän i Skellefteå” öppet. Och vi stärker upp ikväll (torsdag kväll, reds. anm) med extra insatser om det är många som kommer.

Dels kommer volontärer från “Vän i Skellefteå” vara på plats men även utbildade krisstödjare för dem som behöver ett djupare samtal.

– Vi kan inte lösa situationen, men vi kan lyssna och finnas där som medmänniskor och kanske ge lite perspektiv i det första kaoset och sorgen, säger Alexandra Sundberg.

Eftersom uppehållstillståndet är beroende av att ha ett arbete, så kan konsekvensen bli att många blir av med sina uppehållstillstånd.

– Nu pratar man om att man ska försöka driva Northvolts verksamhet vidare. Men alla blir uppsagda och sedan kommer man att återanställa där det behövs. Risken är ju att den sortens återanställningar inte kvalificerar för ett uppehållstillstånd för arbete. 

Sara kulturhus om ökat behov av att samlas kring kultur

Åsa Pettersson arbetar på restaurang Truckgatan. Hon tror att konkursen kommer att påverka Skellefteå mycket.

– Om de ska lägga ner kommer det påverka massor. Lediga bostäder och villor, priser som sjunker. Ja, jag tror det har en stor effekt, säger hon när Arbetaren ringer upp strax efter lunchtid.

Sara Kulturhus i Skellefteå. Foto: Pontus Lundahl/ TT

Anna Jirstrand Sandlund är vd på Sara kulturhus. Kulturhuset i trä som är döpt efter författaren Sara Lidman invigdes 2021 och rymmer såväl konsthall och spaavdelning.

– Jag tänker att det är ett oerhört tråkigt besked. Både för Skellefteå och länet, men framför allt för Sverige och hela Europa eftersom man vet att den här elektrifieringen är så central i den gröna omställningen. Det handlar ju om också om Europas konkurrenskraft, säger hon och fortsätter:

Anna Jirstrand Sandlund, vd på Sara Kulturhus. Foto: Patrick Degerman

– Det är många av våra invånare som kommer känna oro och vara ledsna över det här beskedet. Jag delar verkligen deras känslor.

Hon pekar på att det är 3 000 personer som jobbar på Northvolt och att alla har någon relation till Northvolt.

– Jag känner mig samtidigt stolt över det arbete som gjorts, alla som har jobbat stenhårt med det här. Även vår kommunledning som jobbat för att skapa goda förutsättningar, säger hon. 

Skellefteå kommun ställer krav på staten

I ett pressmeddelande skriver Skellefteå kommun att ”det är viktigare än någonsin att nationella aktörer sätter in avgörande insatser för att säkerställa att kompetens och batteriproduktion blir kvar i Sverige, att nya ägare kommer på plats så fort som möjligt och att produktionen kan upprätthållas under den tiden.”

Anna Jirstrand Sandlund hoppas att kunna kraftsamla så att fabriken kan fortsätta leverera batterier.

– Vi har ju 3 000 människor här på plats som kan göra batterier. Vi är den enda platsen i Europa som har den möjligheten. Vi ska inte lägga oss platt utan jobbar för att det blir på det sättet, säger Anna Jirstrand Sandlund.

När omvärlden känns osäker ser hon även att kulturhuset kan spela en roll.

– Oavsett om det blir en ekonomisk nedgång på kort eller lång sikt, tror vi att behovet av att samlas kring kultur kommer att vara fortsatt stark. I sådana här tider tänker jag att vi som Sara kulturhus kan vara en viktig plats för gemenskap och framtidstro. Att samlas kring något så tidlöst som musik, teater och konst, påminna sig om glädjeämnena och ta en stunds paus från vardagen för att uppleva kultur.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Martin Berg på Hamnarbetarförbundet
Martin Berg är hoppfull inför nästa veckas förhandlingar med Sveriges hamnar. Foto: Thomas Johansson/TT och Adam Ihse/TT

Hamnarbetarnas krav: Stärk skyddet för förtroende­valda

Hamnarbetarförbundet presenterar nu sina krav inför nästa veckas avtalsförhandlingar med arbetsköparsidan. Högst på listan står frågan om förstärkt skydd för fackets förtroendevalda. Det här i skuggan av det uppmärksammade varslet av förbundets vice ordförande Erik Helgeson.

– Det är inte rimligt att våra storföretag skiter i föreningsfriheten för att kunna köpa ut våra förtroendevalda för småsummor, säger Martin Berg som är Hamnarbetarförbundets ordförande, till Arbetaren.

Det är i en video på sociala medier som de första kraven framställs. Det här eftersom arbetsköparen Sveriges hamnar än så länge förklarat att de inte haft tid att ses för ett första möte. Men på onsdag nästa vecka, den 19 mars, ska parterna träffas. Förutom en höjning av grundlönen på 2 000 kronor kräver facket bland annat att skyddet för de förtroendevalda ute på kajerna stärks.

– Det handlar om sättet företagen agerar mot de förtroendevalda som ju representerar alla våra medlemmar. Det ska inte gå att köpa ut dem för skitsummor som man nu försöker göra med Erik, säger Martin Berg.

Sedan varslet av Erik Helgeson har Hamnarbetarförbundet fått stor uppmärksamhet. Både i Sverige och internationellt och stöduttalanden från andra fack runt om i världen fortsätter att strömma in till förbundet.

Martin Berg tror därför på möjligheten att få till ett stärkt skydd för de fackligt aktiva.

– Det hoppas jag verkligen att vi får till och det är en väldigt viktig fråga och vår fulla rätt att kräva. Så det ska vi lägga fram på onsdag när vi ses för en första förhandling.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Många anställda på Northvolts batterifabrik i Skellefteå vet fortfarande inte om de får behålla sina jobb
Under onsdagen kom beskedet: Northvolt har ansökt om konkurs. Foto: Pontus Lundahl/TT

Northvolt i konkurs: ”Priset betalas av våra medlemmar”

Under onsdagsmorgonen kom beskedet. Batteritillverkaren Northvolt har gått i konkurs, ett besked som kastar ut tusentals anställda i en osäker framtid.

“Det är uppenbarligen mycket som har gått fel, och priset betalas nu av våra medlemmar. Ansvaret för detta behöver klarläggas”, säger IF Metalls förbundsordförande Marie Nilsson i ett pressmeddelande.

Det krisdrabbade elbatteribolaget Northvolt har inte lyckats säkra de ekonomiska medel som behövts för att rädda företaget. Varken planerna på rekonstruktion i USA, som syftat till att skydda bolaget från konkurs, och ytterligare likviditetsstöd från bolagets långivare har inte varit tillräckliga. 

I ett pressmeddelande skriver bolaget:

”Som många företag i batterisektorn har Northvolt upplevt en rad svåra utmaningar de senaste månaderna som urholkat dess finansiella ställning, inklusive stigande kapitalkostnader, geopolitisk instabilitet, efterföljande störningar i leveranskedjan och förändringar i efterfrågan på marknaden.”

Under onsdagsmorgonen lämnades ansökan om konkurs in till Stockholms tingsrätt. Enligt Svt jobbar 5 000 personer i dagsläget på Northvolt, de flesta i Skellefteå. Konkursen drabbar även anställda i Västerås och Stockholm.

”I slutändan, med begränsad tid och tillgängliga ekonomiska resurser, kunde företaget inte nå de avtal som krävts för att säkra sin framtid”, skriver Northvolt i pressmeddelandet. 

Konkursbeskedet berör cirka 1 800 av IF Metalls medlemmar. 

“När den akuta fasen i det arbetet är avklarat finns det många frågor kring händelseutvecklingen som kommer att kräva svar”, säger IF Metalls förbundsordförande Marie Nilsson i pressmeddelandet.

Även många av Unionens medlemmar drabbas. Facket har strax under 1 300 medlemmar på bolaget.

“Det är såklart ett tungt besked och en väldigt mörk dag för alla oss som varje dag jobbat hårt och hoppats att bolaget ska ta sig igenom denna tuffa tid”, säger Shaneika Jeffrey, vice ordförande för Unionen-klubben på Northvolt Ett i Skellefteå.

Sveriges Ingenjörer har cirka 650 medlemmar på företaget i Stockholm, Västerås och Skellefteå.

“Det här är ett oerhört tufft besked för våra medlemmar, som slitit hårt för att rädda företaget. För den gröna omställningen och för svensk konkurrenskraft skulle det vara förödande om de investeringar och den kompetens som förvärvats inte togs till vara. Europa behöver en batteritillverkning i världsklass”, säger Ulrika Lindstrand, förbundsordförande Sveriges Ingenjörer i ett pressmeddelande.

Största konkursen i modern svensk historia

Konkursen är den största i modern svensk historia, och en av de största historiskt sett. 

Härnäst kommer en konkursförvaltare, utsedd av domstol, se över processen inklusive försäljning av verksamheten och dess tillgångar. 

I samband med en konkurs kan konkursförvaltaren besluta om statlig lönegaranti, för att säkerherställa att de anställda får lön.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Silas Aliki om följderna av ändringar i migrationsrätten som riksdagen förväntas rösta igenom den 12 mars 2025. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman / TT , Lo River Lööf Kollage: Arbetaren

Silas Aliki:
Regeringen ändrar migrationsrätten – ”ökat lidande”

Riksdagen röstar på onsdag den 12 mars om ett förslag att ta bort preskriptionstiden för utvisningsbeslut. Förslaget som förväntas gå igenom innebär att det blir omöjligt att söka asyl på nytt igen efter ett avslag utan att först lämna landet, skriver Silas Aliki och varnar för att lagändringarna kommer att öka både utsattheten och lidandet för de berörda.

Den 12 mars förväntas riksdagen rösta igenom förändringar i migrationsrätten som kommer att få stora konsekvenser. Regeringens syfte med de nya reglerna är att få fler personer som fått avslag på sina asylansökningar att lämna Sverige. Men vilka följder får de i praktiken?

I korthet kommer, enligt de nya reglerna som ska träda i kraft den 1 april, utvisningsbeslut inte att preskriberas så länge en person är kvar i Sverige. Det blir alltså omöjligt att söka asyl på nytt igen efter ett avslag utan att först lämna landet. Dessutom avskaffas möjligheten till så kallat spårbyte, det vill säga att en person som fått avslag på asylansökan kan söka arbetstillstånd utan att behöva lämna Sverige.

Spårbyte inte längre möjligt – vitt jobb räcker inte för att få stanna

Reglerna är utformade så att även alla ansökningar om förlängt arbetstillstånd avslås, om det första arbetstillståndet var ett sådant som personen fått genom spårbyte. Personer som arbetat vitt i Sverige i flera år, och som ofta återförenats med familjen, kommer att behöva lämna landet. 

Advokatsamfundet påpekade i sitt remissvar att de nya reglerna med stor sannolikhet kommer medföra att en större grupp redan mycket utsatta människor kommer att hamna i en sådan otrygghet att den måste anses oförenlig med utlänningslagstiftningen. 

Det bekräftar den bild som Statskontoret i en rapport nyligen kom fram till – det finns stora rättssäkerhetsbrister i den svenska asylprocessen. Möjligheten att söka asyl på nytt är därför en sorts säkerhetsventil, som i många fall kan läka bristerna hos Migrationsverket och leda till ett bättre resultat. En ventil som regering och riksdag alltså nu tar bort. 

Utsattheten ökar med nya asylregler

Men reglerna kommer inte, på det sättet som regeringen tror, leda till att människor utan tillstånd lämnar Sverige. 

Asylrättscentrum, som i över 30 år arbetat med att hjälpa människor att ta tillvara sina rättigheter i asylprocessen, har pekat på att statistik från åren 2021-2022 visar att omkring 21-29 procent av alla som söker någon form av uppehållstillstånd efter preskription får det.

Det innebär att människor som har behov av skydd inte längre kommer att kunna få det, eftersom man bara får en chans i den process som ibland har beskrivits som ett lotteri. Dessa människor kommer, visar forskning, i stor utsträckning välja att stanna kvar i Sverige, trots att de saknar möjlighet att få stanna. Att återvända upplevs helt enkelt som för farligt.

Större risk för exploatering på arbetsmarknaden

Risken är stor att de nya reglerna bara kommer att öka utsattheten och lidandet, och dessutom ge den informella ekonomi där papperslösa utnyttjas i bygg-, städ- och restaurangbranschen ännu fler människor att exploatera. 

Att dra in uppehållstillståndet för personer som befunnit sig lagligt i Sverige under hela sin tid här, och etablerat sig på arbetsmarknaden, framstår också det som en såväl mänsklig som ekonomisk katastrof. 

Lagstiftning som den här blir bara begriplig för den som inser att syftet med Tidölagets politik inte är att se till att den svenska arbetsmarknaden fungerar som den ska eller att människor följer fattade beslut. Syftet är att skapa oro, rädsla och en känsla av att inte vara välkommen hos bruna och svarta personer. Med eller utan uppehållstillstånd. 

Publicerad Uppdaterad