– Det är lite stökigt här inne, men det är ju inte mitt stök, säger Tove Rappling då hon visar runt.
Det står en uppblåst luftmadrass på golvet i det lilla rummet. Väggarna pryds av bilder på hästar, hundar och utskrivna teckningar.
– Jag har lånat min systerdotters rum nu medans jag är här, säger hon.
Att Tove Rappling hamnade här, i ett lantligt beläget hus omgivet av hästhagar, boendes i sin systerdotters rum, var inte självklart då corona-epedemin gick från att vara ett avlägset skeende långt borta i Asien till att något som hände här mitt ibland oss.
– Från början hade jag inga tankar på detta. Det kändes väldigt långt borta. Min sambo reser mycket i jobbet och jag måste vara hemma med barnen. Man bor i sin lilla bubbla, säger hon.
Tove jobbade då, för bara ett par veckor sedan, på en förskola i det småländska samhället Emmaboda. Hon var utbildad undersköterska men hade blivit omplacerad till förskolan efter att tidigare jobbat inom äldrevården.
Hon hade sedan länge tänkt att hon ville tillbaks till vården, men utan att komma till skott.
– Min sambo reser mycket, och då är det skönt att ha ett måndag till fredag-jobb när man har barn, säger Tove Rappling.
Hon berättar att när detta läge dök upp så reagerade de i hennes bekantskapskrets, då de viste att hon längtade tillbaka till vården.
– ”Du brinner ju för vården Tove, och nu kan du verkligen hjälpa till. Sök nu, det ordnar sig”, sa de till mig när det började pratas på nyheterna att vården behövde personal. Och det känns ju bra, säger Tove Rappling och fortsätter:
– Dels gillar jag yrket och i de här tiderna så känner man ännu mer att man gör nytta. Och att det uppskattas det man gör.
Därefter pratade hon med sin sambo under en morgon för ett par veckor sedan, innan han åkte till jobbet. Vid 10 på förmiddagen skickade hon in sin ansökan och klockan 14 blev hon uppringd för ett par kompletteringar. Dagen efter blev hon erbjuden jobb och veckan därpå gjorde hon sig hemmastad hos sin syster utanför Stockholm.
Jag har ju aldrig varit ifrån barnen mer än kanske två dagar under hela deras liv innan, så det är en omställning för oss alla. Men det är ju bara ett tag, förhoppningsvis är det här snart över.
Tove Rappling
– Det jobbigaste är att vara borta från barnen. Tack gode gud för Facetime. Men det är lite jobbigt när de säger: ”när kommer du hem?, vi saknar dig”. Då är det jobbigt, säger hon med en lite sprickande röst och fortsätter:
– Det fungerar bra hemma. Det har varit det som jag har varit mest rädd för. Hur det gå för barnen och så. Jag har ju aldrig varit ifrån barnen mer än kanske två dagar under hela deras liv innan, så det är en omställning för oss alla. Men det är ju bara ett tag, förhoppningsvis är det här snart över.
Närmare 7000 personer har anmält sitt intresse för att hjälpa till inom vården under corona-pandemin, enligt region Stockholm. Och det håller ständigt på för att hitta passande arbetskraft skriver Hanna Fellenius, Pressekreterare på Stockholms läns landsting, i ett mejl till Arbetaren.
Många av de sökande är dock administratörer samt personer som inte har den kompetens som akutsjukvården efterfrågar, vilket främst är legitimerade läkare, sjuksköterskor och undersköterskor. Hur många som kommit från platser utanför regionen för att arbeta inom vården är för tidigt att säga.
Hanna Fallenius skriver att de är mycket tacksamma för det stora intresset att hjälpa vården och poängterar: ”vi vet att behovet av personal är minst lika stort inom den kommunala omsorgen. Därför föreslår Region Stockholm dem som inte har erfarenhet eller utbildning som passar vården att anmäla intresse till kommunerna.”
– Jag var inte beredd på att de skulle ringa, och definitivt inte så snabbt. Det är lite av ett äventyr när man inte är hemma, och hela situationen och att pröva på något annat, säger Tove Rappling.
Hon säger att det är klart att man utsätter sig för en risk genom att jobba inom vården, men att hon själv inte är rädd att bli sjuk i corona men tillägger att det vore hemskt att smitta någon annan.
– Sen är det ju knapert med skyddsutrustning. När man går in till patienter måste man tänka att man gör så mycket som möjligt medan man är inne där. Då man inte kan springa ut och in allt för mycket. Då man inte kan använda utrusningen igen, säger hon men tillägger att hon alltid upplevt att de haft tillräckligt med skyddsutrustning.
Det är klart jag gör nytta när jag är här, men jag känner mig inte som en hjälte.
Tove Rappling
Tove Rappling leker lite med systerns hund innan hon gör sig i ordning för att köra till dagens arbetspass på Danderyds sjukhus.
– Jag gör inte så mycket annat när jag är här. Jobbar, umgås med min systers familj och sen brukar jag lägga mig ganska tidigt. Sen pratar jag med mina barn, varje dag. Det är klart jag gör nytta när jag är här, men jag känner mig inte som en hjälte.
