I år är det hela fyra decennier sedan Jane Fondas, Dolly Partons och Lily Tomlins rollkaraktärer tog rättmätig revansch på sin manschauvinist till chef i den feministiska kontorskomedin 9 till 5 från 1980. När kontorskollegorna Violet, Judy och Doralee tröttnat på de härskartekniker och sexuella trakasserier mellanchefen Hart roar sig med, bestämmer de sig för att hämnas genom att klämma åt där det känns allra mest. Filmen gjorde inte bara Dolly Partons titellåt till ett feministiskt anthem, utan har fortsatt att sporra generationer av kvinnor i kampen för ett jämställt yrkesliv.
9 till 5, som utvecklades av Fondas eget produktionsbolag med inspiration hämtad från den amerikanska kvinnoarbetarorganisationen 9to5, var ursprungligen tänkt som ett drama. 9to5, som grundades 1973 i Boston av en grupp kontorsanställda kvinnor för att bekämpa lönediskriminering och sexism, har i dag medlemmar över hela USA och har genom åren lyckats få igenom lagar bland annat mot diskriminering av gravida i arbetslivet och för likalön. Lyckligtvis kom Fonda och hennes team till sist att istället använda humor som strategiskt vapen i kampen för ett jämställt arbetsliv.
När kontorstrion gemensamt förvandlar Harts sterila kontorskluster till en sant jämställd arbetsplats visar de samtidigt vägen för framtidens inkluderande arbetsliv.
För i en tid när andra vågens feminister intagit en större del av arbetsmarknaden än någonsin, uppenbarade sig nya problem i form av karriärhinder, lägre lön än manliga kollegor och sexuella trakasserier i en tid när ordet knappt existerade. 1980 tjänade exempelvis en svensk landstingsanställd man drygt trettio procent mer än sin kvinnliga kollega, och bara en av fyra kommunala chefer var kvinnor.
Låt vara att filmens regissör Colin Higgins gick vidare till att två år senare göra musikalkomedin The best little whorehouse in Texas, en film som enligt Guardian-skribenten Ryan Gilbey ”får Pretty woman att likna Scum manifesto”, eller att de mer buskisbetonade delarna av filmen känns smått daterade. När kontorstrion gemensamt förvandlar Harts sterila kontorskluster till en sant jämställd arbetsplats visar de samtidigt vägen för framtidens inkluderande arbetsliv.
Med vetskapen om att USA år 1971 var snubblande nära ett införande av allmän barnomsorg – ett förslag som stoppades av dåvarande president Nixon med argumentet att reformen hotade att ”sovjetisera amerikanska familjer” – ter sig det arbetsplatsbaserade daghemmet i 9 till 5 som en folkhemsinspirerad lisa för själen.
För några år sedan tillkännagav Jane Fonda planerna på en uppföljare där den ursprungliga trion skulle medverka, och som skulle gräva djupare i den enorma påverkan modern teknologi och outsorcing haft på våra arbetsplatser.
”I dag är en stor del av all arbetskraft inhyrd från ett annat bolag, så vem vänder du dig till om det är ett problem? Vem slåss du mot?”, konstaterade Fonda krasst. Trist nog får vi förmodligen aldrig se vilka arbetsmiljöproblem dagens Consolidated Companies-anställda kämpar mot, då Dolly Parton i en intervju förra året uttalade att planerna på en remake var nedlagda.
Vilken tur att vi då istället kan se fram mot den kommande dokumentärfilmen Still working 9 to 5 – It´s not funny anymore. Där kommer Fonda, Tomlin och Parton tillsammans med namn som Karen Nussbaum, grundaren av organisationen 9to5, åldersdiskrimineringsaktivisten Ashton Applewhite och andra experter att bena ut vad som egentligen hänt från det att filmens Judy, Violet och Doralee hängde upp sin fetischkedjade chef i taket och fram till de senaste årens metoo-rörelser.
Inte värst mycket av trailern att döma – och då blir frågan vad vi faktiskt kan göra åt saken.