Bandet mellan Connell och Marianne är hemligt. I skolan vet ingen att Connells mamma städar åt Mariannes familj och att de ses när Connell hämtar upp sin mamma efter städjobbet. Connell är snygg, sportig och har många vänner, som han dock ofta känner sig alienerad bland. Marianne är privilegierad, men utanför.
Hon är den ”konstiga” i skolan. När deras relation börjar utvecklas till en omskakande stark passion och ett allt innerligare band dem emellan, är också det hemligt. Connell är rädd att han ska få skit från kompisarna, och Marianne anpassar sig till den förnedrande positionen som undangömd flickvän.
Vi får följa den ömtåliga av och på-relationen under flera år. När de båda flyttar från Sligo på den irländska västkusten och börjar läsa på Trinity College i Dublin skiftar maktbalansen. Marianne är den som smälter in och skaffar vänner, Connell känner sig alienerad även där, men denna gång är det klassresenärens utanförskap.
Både roman och tv-serie rör sig finkalibrerat på de olika berättarplanen: vad som sägs, vad som egentligen sägs, men mellan raderna, och vad som inte kan sägas. Missförstånden som uppstår för att båda är säkra på att den andra kanske ändå inte vill ha dem – egentligen. När Connell får färre pass på sitt extrajobb, och inte kan betala hyra över sommaren i Dublin, hoppas han att Marianne ska erbjuda honom att bo hos henne, men hon missförstår och tror att han vill lämna Dublin och henne. De gör slut ännu en gång.
I tv-serien har kärlekshistorien gjorts relativt tidlös, det är en finstämd berättelse om klass, kärlek och omständigheter. Det räcker långt. Men i romanen är det tydligt att detta är just eurokrisens Irland. Det är postkrasch-åren 2011–2015 och svångremmen har dragits åt kring den irländska ekonomin. I Connells fall märks det genom svårigheter att få jobb och oro inför framtiden, i Mariannes fall genom att hon läser långa artiklar om skuldkrisen.
Att berättelsen i romanen är knuten till sin tid gör den till något mer än en berättelse om klassöverskrivande kärlek. Det ger en extra dimension åt att städerskans son väljer att plugga engelska i en tid när studenters utsikter att få ett jobb efter examen är exceptionellt usla. ”Ekonomin är åt helvete ändå”, säger han. Eller, hur Marianne, sommaren när Connell måste flytta hem till Sligo, eftersom hans extrajobb är nära konkurs, istället blir tillsammans med finanssonen Jamie, vars pappa ”orsakade finanskrisen”, eller åtminstone var en av nyckelspelarna.
Jamie är självklart opåverkad av krisen. Sally Rooney är en författare som lyckas visa hur den globala kapitalismens skeenden kan samspela med och påverka de högst privata relationerna. Hur de stora ekonomiska skeendena faktiskt bestämmer våra liv.
Connell och Mariannes politiska sidor är också bortskalade i serien och det är synd. Det är en av komponenterna till att de dras till varandra, att de ser på världen på liknande sätt. Att de värjer sig mot kapitalismen, att de kan diskutera mittenhögerpartiets Fine Gaels valseger i en landsända där många i deras ålder verkligen inte bryr sig, eller prata Marx och James Baldwin.
Men även där gör sig de sociala skillnaderna påminda, och Marianne kan säga saker som att ”pengar är en social konstruktion” medan Connell framhåller pengar som det som gör världen verklig. De europeiska storstäderna, konsten, resandet, blir för honom verkligt först när hans boende och studier är säkrade av ett stipendium.
Tv-serien är också mer ordlös. En stor del av samspelet mellan Connell och Marianne är i serien fåordigt, och påfallande ofta naket. Ändå lyckas serien väl med att förmedla dessa två intelligenta och känsliga människor. Skådespeleriet är fulländat.
Normala människor är en på samma gång storslagen som lågmäld kärlekshistoria, om hur vi påverkas och formas av våra omständigheter, men också om hur mycket vi kan formas och påverkas av varandra, om vi bara vågar.
