På första maj har arbetarrörelsen och de arbetslösa i Italien i många år genomfört aktioner. Denna gång, mitt under covid-19-krisen, kunde inte ens de strikta restriktiva åtgärderna mot social distansering bryta traditionen. Landsomfattande strejker och demonstrationer ägde rum över hela landet, från norr till söder.
Regeringen har i samband med den så kallade ”andra fasen” öppnat upp merparten av arbetsplatserna runt om i Italien.
De fackföreningar som varslade om strejkerna, SI Cobas och ADL Cobas, underströk i sin appell ineffektiviteten i de åtgärder som vidtagits för att garantera den sociala och ekonomiska återhämtningen. Det saknas framförallt en plan för att genomföra masstestning på sjukhus, men också på fabriker.
Bristen på tester äventyrar säkerheten för arbetarna som under dessa förhållanden inte vill återvända till sina arbetsplatser. ”Vi är inte kanonmat”, var den paroll som ropades på gatorna under dagen.
Vid logistikföretaget TNT:s filial i östra Milano hade de anställda utlyst en strejk efter att 106 personer blivit avskedade. Detta efter att de protesterat mot den bristande säkerheten på arbetsplatserna. TNT köptes nyligen upp av den amerikanska logistikkedjan FedEx.
Natten till den 3 maj, efter att företaget vägrat återanställa arbetarna, ockuperade de avskedade fabriken och bad alla inskrivna i facket att försvara jobben genom att under flera dagar blockera hela TNT:s nationella distributionskedja.
Den femte maj begav jag mig till industriområdet Teverola, några kilometer utanför Neapel och Caserta, där en liten grupp arbetare beslutat sig för att ansluta till strejken.
”Om de låter oss återvända till jobbet, så måste det också vara tillåtet att strejka. Under lock-down har cheferna, samma som på flera år inte brytt sig om att ge oss anständiga arbetskläder, istället gett oss t-shirts i present på vilka det står skrivet ”hjältar”. Men vi vet att när löneutbetalningen väl kommer den 15 maj så blir det med en ersättning som är alltifrån skälig. Vi väntar fortfarande på försäkringskassans pengar för mars och april, och efter två månaders lockdown känner vi oss bara ännu mer fattiga och utnyttjade. De som tackar oss genom att kalla oss hjältar får gärna upphöra med det och istället se till att en anständig ersättning betalas ut till alla TNT:s lagerarbetare över hela landet.”
Ett tiotal strejkande arbetare lämnade lagerbyggnaden vid sjutiden på morgonen och under några timmar hindrades nio lastbilar från att lämna gods på området. Flera polisbilar anlände till platsen och lokala inspektörer försökte övertyga arbetarna att acceptera företagets lokala förhandlingar, som innebar ett förskott på försäkringsersättningen.
Eftersom Teverola är en viktig logistisk nod i södra Italien, försökte TNT gå arbetarnas krav till mötes och få slut på blockaden, men utan att bry sig om situationen i resten av Italien. Men arbetarna underkände budet med hänvisning till den allvarliga situation som råder på alla TNT:s lagerbyggnader i landet.
Polisen svarade med att identifiera alla människor på plats, inklusive närvarande journalister och fotografer. Med hänvisning till fotoförbudet tvingades jag att radera flera bilder på min kamera. Blockaden vid Teverola avslutades vid ettiden när vi fick veta att kravallutrustad polis avbrutit lagerarbetarnas strejk vid TNT i Milano.
Men på morgonen den 7 maj stod hela TNT:s distribution stilla. Solidaritetsaktionerna hade spritt sig som en löpeld över hela Italien och strejker hade utlysts i Casoria, Rom, Ancona, Parma, Alessandria, Modena, Bologna, Turin, Piacenza och Padova. Utanför lagergrindarna stod lastbilar i långa köer. Flera av TNT:s viktiga noder tvingades stänga, till exempel den i Piacenza, och företaget led en stor ekonomisk förlust under dessa dagar.
Utanför lagret i utkanten av Caserta hade många människor samlats för att visa sin solidaritet med de strejkande arbetarna. Några lade sig till och med framför grindarna.
Utanför lagerbyggnaden spelade de arbetare som inte själva deltog i strejken fotboll. Det fanns inga paket för dem att lasta eftersom hela verksamheten stod stilla.
Jag tycker om att tänka att också de hittat, kanske passivt, ett sätt att ta tillbaka något som de bestulits på. Tiden, den tid som behövs för att människor ska återerövra det sociala, utsätts nu mer än någonsin för produktionens och konsumtionens krav.