Den kubansk-amerikanska bildjournalisten Lisette Pooles debutbok La paloma y la ley (Duvan och lagen – är berättelsen om två kvinnors komplicerade väg från Kuba till ett nytt liv i USA.Trots att relationerna med USA värmdes upp under president Obama, och att ekonomin fick betydande tillskott genom ökad turism, ökade klyftorna och majoriteten kämpade fortsatt för […]
Den kubansk-amerikanska bildjournalisten Lisette Pooles debutbok La paloma y la ley (Duvan och lagen – är berättelsen om två kvinnors komplicerade väg från Kuba till ett nytt liv i USA.
Trots att relationerna med USA värmdes upp under president Obama, och att ekonomin fick betydande tillskott genom ökad turism, ökade klyftorna och majoriteten kämpade fortsatt för att klara sig. ”Ley” i titeln anspelar på den lag som i folkmun kallas ”wet foot, dry foot” och var en nytolkning av 1966 års Cuban Adjustment Act som gav kubaner som nådde USA:s mark en snabb laglig väg till ett liv i landet.
Efter en stor migrationsvåg år 1994 då många försökte ta sig över vattnet på farliga båtar, stramades lagen åt under Bill Clinton. Följden blev att kubanska migranter som påträffades till havs (”wet foot”) kunde avvisas till Kuba eller tredje land, medan de som tog sig i land (”dry foot”) även fortsättningsvis kunde räkna med en snabb väg till ett liv i USA. Lagens avskaffande blev i januari 2017 något av det sista Barack Obama gjorde som president, som ett fullbordande av ansträngningarna för att normalisera relationerna med Kuba. Ryktet om avskaffandet var också skälet till den dittills största vågen av migranter från Kuba till USA under 2016.
Journalisten Lisette Poole, med Karibien och Latinamerika som främsta arbetsområde och vars arbete syns i New York Times, Washington Post, The Atlantic och Time, sökte ett sätt att på ett personligt sätt skildra denna förändring. Det ledde till att hon följde Marta Amaro och Liset Barrio, två vänner som kom att bli bland de sista att färdas till USA under den gamla lagen. Lagens utformning gjorde att man i stället för att färdas de 15 milen norrut över vattnet till Florida satte siktet söderut på en lång, omständlig och dyr omväg genom Central- och Sydamerika.
Liset Barrio arbetar som dansös och betalt sällskap till turister. Däribland Joey, som efter några dagar i Havanna övertygat henne att komma till honom i Chicago, och som bekostar hennes resa. Marta Amaro hankar sig fram genom att sälja hemlagad mat i sitt kvarter. Hon har tre barn, varav en son i New Jersey. Lisette Poole lär känna dem, får veta att de planerar att ge sig av och får följa dem. Allt det vet är namnet på en smugglare som de hoppas ska hjälpa dem första stycket på vägen efter att de landar i Guyana. Det blir en resa med flyg, mängder av minibussar, långa vandringar till fots, och flodöverfarter på skakiga båtar.
Resan blir 51 dagar och 140 mil lång och går genom 13 länder. Lisette Poole dokumenterar resan noggrant. Titelns duva syftar på en ritual inom trossystemet santería, som Liset Barrio i början av resan genomför för lycka på färden. Poole har tack vare sina kubanska rötter och efter att ha tillbringat mycket tid i landet en position som ger henne tillträde bortom det stora mediapådrag som rådde vid tiden.
Hon kan för det mesta passera som en i mängden av migranter i ett slags wallraffande av den komplicerade migrationskedjan. I sin metod använder hon sig inte av det privilegium som hennes amerikanska pass kan ge. Det innebär snarare hinder och risker. Vid ett tillfälle blir hon avslöjad som amerikansk journalist, vilket håller på att ställa till stora problem.
Boken är skriven på spanska och engelska. Både text och bildmaterial rör sig mellan ett personligt berättande och sakligt redovisande. Poetiska anteckningar gjorda i farten på telefonen varvas med den löpande texten.
Fotografierna rör sig på motsvarande sätt mellan ett traditionellt bildjournalistiskt berättande och ren dokumentation av föremål som tas med på resan.
Skärmdumpar av sms-konversationer, kortfattade poetiska anteckningar från telefonen, biljetter och kartor över färdvägen kompletterar annan text och bild. Det fotografiska materialet har en stor teknisk och berättarteknisk bredd. Delvis är det av nödvändighet – ofta har mobiltelefonen varit den enda kamera som gått att använda om fotografen ska passera som migrant.
Majoriteten av bildmaterialet går annars i ganska traditionell bildjournalistisk stil i färg. En del är fotograferat på film som skadats under resans omilda behandling. Allt detta placerar läsaren mitt i händelsernas centrum av trånga minibussar, gränsstationer, utomhusläger och ruggiga hotell. Den tekniska spretigheten gör bildmaterialet något svårsmält, men är en del av berättelsen – ett avtryck av migrationens kaos.
Hemlängtan och tvivel och förtvivlan finns här lika mycket som, eller mer än, hopp om det nya livet. Poole kommer även nära de smugglare som anlitas vid gränsövergångarna, och låter deras berättelser få ett visst djup, om än av nödvändighet i korthet.
Marta och Liset skiljs åt mot slutet, och Lisette Poole fortsätter resan med Liset. I USA fortsätter hon att dokumentera kvinnornas liv på varsitt håll. Liv som inte blir enkla. Liset flyttar kors och tvärs över kontinenten efter att relationen med Joey spruckit. Marta kämpar med hälsan och känner sig ensam i New Jersey. Poole följer också med tillbaka till Havanna dit Marta och Liset återvänder regelbundet, och där de fortfarande är drottningar.
Sammantaget är boken ett storartat bildjournalistiskt maratonarbete som låter människorna träda fram i all sin komplexitet.
Genom att skildra dessa mycket specifika livsberättelser berättas något allmänmänskligt. Det är en berättelse om starka mellanmänskliga band och förmågan att göra vad man kan i en situation som är långt ifrån idealisk. En berättelse som låter läsaren, mitt i ett minst sagt upptrissat samtalsklimat om migration, leva sig in i resan och förstå något om i lagstiftningen godtycklighet och vad människor är beredda att gå igenom för att klara livhanken och röra sig fritt.
Mattias Lundbland är frilansfotograf och skribent med bas i Connecticut, USA. Han skriver ofta om fotografi och annan bildkonst.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.