Det är lördag, en sån där kväll där man ska kunna slappna av, avskärma sig från vardagens måsten och krav över ett glas vin i goda vänners sällskap.
Jag får många såna inbjudningar, men de är inte alltid avslappnade och vinglaset kommer inte alltid utan förpliktelser. Den förmånen har inte jag. Som kvinna med invandrarbakgrund och arbetarklassrötter har jag inte alltid en självklar plats i rummet, men det vill inte den vita medelklassfeministen kännas vid.
Så fort jag avviker från min tilldelade roll som invandrar-alibi och bryter mot den vita medelklassens diskurs och premisser för vad som är diskussionsmaterial och inte, kan inträdesbiljetten dras ifrån mig.
Det vet jag, för det är ett återkommande mönster.
Det är lördag och jag har blivit medbjuden på middag av en grupp nätfeminister, en av kvinnorna tillhör landets feministelit, en mycket kompetent och intelligent person, men fortfarande blind för sina egna privilegier som vit, något som ska bli extra tydligt under kvällen.
En av kvinnorna i sällskapet är rasifierad, vi befinner oss i samma ungefärliga ålder, finner varandra ganska snabbt och börjar prata om 1990-talets barndomsår. Ny demokratis guldår och skinnskallarnas prime-time.
Det är väl inne att se ut som en Kardashian? Var glad för det, hörru.
Konversationen uppskattas inte av alla, allra minst av elitfeministen. Det dröjer inte mer än några minuter innan hon vill redigera och korrigera mina erfarenheter…
–Vadå, iranier anses ju vara den mest välintegrerade gruppen i Sverige, du kan väl inte ha haft det så svårt, säger hon med ett frågande uttryck.
— Ge mig några exempel då? Berätta, när har du blivit utsatt för rasism egentligen, säger hon med en utmanande ton.
Jag ser mig om i rummet för att försäkra mig om att jag hört rätt men möts istället av en ännu märkligare kommentar från en annan vit feminist i rummet.
—Det är väl inne att se ut som en Kardashian? Var glad för det, hörru.
Vad jag skulle ha gemensamt med en skönhetsopererad multimiljonär uppvuxen i Beverly Hills förblir ett mysterium. Men vill de ha exempel, kan jag absolut bjuda på några. Jag har en hel drös av dem.
Hjärtat slår utanför kroppen och det spänner till i käkarna. Plötsligt förflyttas jag tillbaka tiden.
1993: på lokalbussen har tonåringarna BSS, (Bevara Sverige Svenskt ) intatuerat med svart tuschpenna på överarmen och skriker till mitt 4-åriga jag att ska flytta hem till Afrika. Vid köksbordet sitter min mamma och oroar sig över att lasermannen ska skjuta ihjäl vår iranska pappa som jobbar natt, samtidigt som grannarna spelar vitmaktmusik på högsta volym.
2001: I matsalen kryllar det av gröna bomberjackor, absolut svensk-tröjor och skinnskallar som skriker turkhora, invandrarslödder och parasit efter mig och syrran. Vi äter inte skollunch på 3 år på efter det.
2008: På flygplatsen I Barcelona får jag en klapp på axeln av en tant som berömmer mig för min svenska, för det är ju inte alls vanligt med människor som ser ut som jag.
2012: En kille på Södra station knuffar ner mig mot perrongen och skriker Heja SD efter mig.
2018: Jag får ett hatbrev med grova rasistiska påhopp i brevlådan.
2020: Jag får höra att idén om om den välintegrerade iraniern ska ha fredat mig från rasism.
Hon som vuxit upp på Södermalm. Rört sig i intellektuella kretsar där rasism är ett tecken på obildning. Hon ger sig själv tolkningsföreträde på min historia utan att ens blinka.
Hur är detta möjligt undrar du?
Kanske bottnar det i den svenska självbilden som den ledande solidaritetens stjärna utåt, den självbild som växte fram under 1970-talets vänsterregering där man sträckte fram handen till tredje världens barn och synonymiserade svenskar med antirasister. En självbild som tillåter vita feminister att göra anspråk på min historia?
Kanske handlar det om att mina erfarenheter gör för ont att höra och tvingar de med ”bra värderingar” och på rätt sida av staketet att inse sina fördelar och förmåner i samhället. En sak som är säker; att måla mig vitare än vad jag är, gör inte vita privilegier mindre synliga.
