[BOK] Mikael Nyberg
Kapitalets automatik: Mänskliga robotar & systematisk dumhet
Verbal förlag, 2020
I liberalernas värld är marknaden den perfekta fördelaren av resurser i ett samhälle. Dess osynliga hand verkar bakom miljontals individuella beslut som, om än drivna av egoism, resulterar i det optimala utfallet för mänskligheten som helhet. Marknaden ”allokerar” resurser dit de bäst behövs, till dem som gör mest effektiv nytta med hjälp av dem.
När coronapandemin anlände till Sverige hade vi fyra decennier av liberala ”reformer” bakom oss. Marknadskrafterna hade släppts lösa inom alla de områden som tidigare varit fredade för dem: skolan, sjukvården, äldreomsorgen, allmännyttan, lokaltrafiken. Om liberalismens ideologiska grunder varit något annat än kapitalets självförhärligande fantasi, borde vi stått väl rustade efter alla dessa år av profitdrivna ”effektiviseringar”.
I Sverige har den S-ledda svenska regeringen överträffat de flesta i sin liberala laissez-faire reaktion på krisen.
Men verkligheten var en annan. Pandemin kom till ett Sverige med underbemannade sjukhus, underbemannade äldreboenden och underbemannad hemtjänst. Ett Sverige där antalet vårdplatser hade sjunkit från mer än 100,000 i början på 1980-talet till mindre än en fjärdedel så många 2019 – den lägsta siffran per capita inom EU, precis som vad gäller antalet intensivvårdsplatser. Ett Sverige utan beredskapslager av läkemedel och skyddsutrustning. Ett Sverige med bostadsbrist och trångboddhet.
Den bristande beredskapen var inte frukten av okunskap. Forskare hade varnat i decennier för att pandemier av detta slag bara var en tidsfråga borta. Men vi lever inte i ett kunskapssamhälle, vi lever i ett systematiskt dumhetssamhälle. Ett samhälle med vanvårdade åldringar och smutsiga sjukhus, eftersom marknaden i stället allokerat arbetskraften till att städa i medelklassens villor.
Det globala politiska svaret på krisen blev förutsägbart. Fantasibelopp skänkes kravfritt åt storföretagen. De mest miljöförstörande industrier måste räddas till varje pris. Åratal av mångmiljardvinster undanstoppade i skatteparadis syns ingenstans till. Systemet hotar att kollapsa omedelbart bara för att vi konsumerar mindre under några veckor. Miljardärerna tigger bidrag och bönhörs bortom alla begrepp.
I Sverige har den S-ledda svenska regeringen överträffat de flesta i sin liberala laissez-faire reaktion på krisen. Ingen nationalisering av privat vård, som i Spanien eller Irland. Ingen miljardsatsning på allmännyttan, som i Danmark. Inte ens en Trumpen engångscheck till hushållen. Pratet om den avskaffade karensdagen visar sig bli en halvmesyr. Den trångbodda arbetarklassen i Stockholms förorter får betala själva för evakueringsboenden. I stället väljer regeringen just detta tillfälle för att börja utreda marknadshyror på nybyggnation, alltmedan Stockholms borgerliga styre säljer ut ännu ett av våra sjukhus billigt till sina vänner.
Att Sverige ligger i nyliberalismens framkant är inget överraskande. Det har vi, oavsett partistämplar på regeringen, gjort i snart fyra decennier, med den rika världens snabbast växande ekonomiska klyftor sedan 1990-talet som resultat. Det är en utveckling som dissekerats med precision av Mikael Nyberg, framför allt i den serie böcker som nu, med Kapitalets automatik, blir en trilogi.
I Kapitalet.se (2001) tog han sig an myterna om ”kunskapssamhället” och dess ”platta strukturer”. Samtidigt som kapitalet var i full färd med att utnyttja modern teknik till att återskapa hundra år gamla hierarkier, och produktionsmetoder influerade av Taylorism och Fordism, grasserade en naiv teknikdeterminism även inom delar av vänstern (Hardt & Negri, Manuel Castells). Mikael Nyberg beskrev en verklighet där det i stället var det löpande bandet som inte bara återkom, utan sträcktes ut över kontinenter med hjälp av metoder som just-in-time och planerad underbemanning, influerade av japanska Toyotafabriker.
Tio år senare, med det Det stora tågrånet (2011), gav oss Nyberg en förödande fallstudie av SJ och den ”nyliberala” privatiseringspolitik som i själva verket återskapade ett gammalliberalt system som provats och förkastats redan i tågets barndom. Med bolagisering, uppstyckning i resultatenheter och privatisering av service och underhåll försvann den samordning som krävs för att ett nationellt järnvägsnät ska fungera till samhällets bästa. Kortsiktiga vinstkalkyler och konkurrens mellan företag kommer i vägen för långsiktig utveckling, rationell drift och säkerhet. Upphandlingar vinns med underbud som tvingar fram fusk och hyperexploatering. Samtidigt växer byråkratierna, både hos företag och myndigheter. Anbudsförfarande, kontraktsskrivning och oändliga tvister kräver jurister och tjänstemän.
SJ var pilotprojektet; ett monumentalt fiasko på så många sätt, men likväl, får vi lära oss i Kapitalets automatik, nu förebild för hela EU. Slukhålet Nya Karolinska är en annan katastrofal förebild. Här utvecklar man ”en nyskapande konkurrensmodell för marknadsorganisering av sjukvården”, summerar forskaren Jesper Meijling (citerad av Nyberg). Medicinska principer ska ersättas av ekonomiska. Vårdprofessionens inflytande ska minska. I stället får ett gäng nyutexaminerade handelshögskolestudenter från Boston Consulting Group hålla i trådarna. De kostar i genomsnitt 700 000 i månaden, en kvarts miljard mellan 2010 och 2017.
Underbemanning gör att personalen varken hinner äta eller gå på toaletten, men antalet chefer ökar med 30 procent – ”2018 är de lika många som de tillgängliga vårdplatserna”. Nyberg berättar om när han kommer till Karolinska med sin gamla pappa för omläggning av brännsår på högerbenet. Också vänsterbenet behöver översyn, men det går inte. ”Vänsterbenet ingick inte i beställningen.”
Överallt återkommer samma dumheter, samma fusk och fifflande, när jakten på bytesvärde ersatt bruksvärdet som mål för verksamheten. En klottersanerare på Stockholms pendeltågsstationer och tunnelbana åker till Södertälje för att ta bort klotter från en vägg. Bredvid klottret sitter ett klistermärke. Han får inte ta bort det, för då går företaget som upphandlat jobbet miste om en beställning. I stället fotograferas märket och anmäls till SL. Dagen efter åker två man på nytt från Haninge till Södertälje. En av dem petar bort klistermärket med nageln på fyra sekunder.
Nästan dagligen kan vi läsa om någon ny välfärdskapitalistisk skandal. Resultatet blir ytterligare byråkratisk tillväxt, allt större kontrollapparater och rapporteringshysteri. Läkare och lärare drunknar i pappersarbete. Men när välfärdskapitalets organisationer ordnar konferens i skuggan av skandalerna skryter socialdemokratiska och miljöpartistiska politiker om sin roll i genomdrivandet av marknadssamhället. Stockholm landstingsråd, och sedermera ministern, Helene Hellmark Knutsson (S) ”förklarar att det var hennes parti som var först med valfrihetsidéerna” och ”ger de borgerliga en eloge för att de tagit fasta på dem. Nu gäller det att ta nästa steg.”
Temat för konferensen är ”den svenska välfärdsmodellen” – vilket nu alltså betyder modellen ”att snabbare avveckla den gamla” än någon annanstans. Internationella gäster, som den engelske skolentreprenören, drömmer om att kunna driva profitmotivet lika långt i sina hemländer. Men hen fruktar att Charles Dickens etablerat bilden av den girige kapitalisten allt för starkt i det brittiska medvetandet.
Tekniken tas som ursäkt för att acceptera nedpressade löner, förslummade arbetsvillkor och totalitära övervakningssystem som Stasi bara kunnat drömma om, alltifrån Amazons lager till svensk hemtjänst.
Den strida strömmen av skandaler till trots, inga ledande politiker ifrågasätter utvecklingens liberala grunder. Det finns ingen annan väg. Allt går per automatik. Inom vänstern har väl millennieskiftets ofta farsartade teknikoptimism falnat efter decennier av maktkoncentration, men teknikdeterminismen förblir stark. Tekniken tas som ursäkt för att acceptera nedpressade löner, förslummade arbetsvillkor och totalitära övervakningssystem som Stasi bara kunnat drömma om, alltifrån Amazons lager till svensk hemtjänst.
Men automatiken är naturligtvis inte teknisk, den sitter i stället, som bokens titel anger, i kapitalismens inre lagar och maktförhållanden. De mekanismer som tvingar konkurrerande kapital att göra allt de kan för att maximera sina profiter och som kräver lönsam avsättning för de allt större överskottskapital som samlas i toppen av samhället.
Tekniken i sig öppnar åt många tänkbara håll. ”Ny teknik kan”, som Nyberg påpekar, ”vara revolutionerande utan att få revolutionerande följder”. Under ”gynnsamma sociala förutsättningar” kan den förbättra våra livsvillkor. I annat fall kan den få motsatt effekt. Den kan rentav skruva tillbaka klockan och återinföra gammal chefsdiktatur och slitsamma produktionsprocesser, där arbetaren på nytt blir ett bihang till maskinen.
”När arbetarrörelsen växte fram”, skriver Nyberg, ”föresatte den sig att frigöra samhället ur kapitalets automatik”. Kampen utmynnade i en klasskompromiss, som i Sverige skapade en särskilt stark symbios mellan stat, kapital och den socialdemokratiska arbetarrörelsens organisationer, ”Saltsjöbadsandan”. Ett resultat av detta blev att den socialdemokratiska byråkratin inlemmades i klassamhällets styrande skikt, alltmedan arbetarklassen generellt passiviserades. Arbetarrörelsen upphörde att vara ”arbetare i rörelse”, som Nyberg uttrycker det.
Numera belönas ledande partiföreträdare med ”höga löner, fina bostäder och pension med guldkant. Karriärvägarna leder vidare till Bryssel och bolagen som profiterar på det allmännas förfall”, skriver Nyberg. I dag statsminister, i morgon bankdirektör. Frestelsen att anpassa sig till maktstrukturer, snarare än utmana dem, blir oemotståndlig.
Men även de som vill väl sitter fast i en inrotad samförståndsideologi, långt efter det att kapitalet lösgjort sig från kompromisserna. De fastnar i ett försvar att ”det minst onda” som saknar vändpunkt. Dagens onda, blir morgondagens minst onda.
En förutsättning för förändring är röster som kan och vågar göra sig hörda, rösterna från golvet.
Samtidigt som arbetarrörelsebyråkratin, villigt eller motvilligt, ger efter inför kapitalet, hämmar den motståndet nedifrån. I Sverige strejkas det inte för rätt till skyddsutrustning eller självisolering under coronapandemin. Det hyrestrejkas inte, trots att regeringen mitt under pandemin väljer att trycka på knappen för framtida marknadshyror.
I stället ser vi hur en S-märkt ledning inom Hyresgästföreningen manövrerar ut radikala krafter inom rörelsen. Så utgör den socialdemokratiska byråkratins styrka en viktig del av förklaringen till att nyliberalismen kunnat drivas så långt och så snabbt i just Sverige.
Det verkliga motståndet ”börjar, om det börjar, nere på golven”, konstaterar Mikael Nyberg mot slutet av boken. En förutsättning för förändring är röster som kan och vågar göra sig hörda, rösterna från golvet. Den kanske allra största styrkan i Nybergs böcker ligger i hur han knyter samman den stora historien med en rik flora av individuella berättelser. Här får vi höra rösterna som tystas i den gängse ovanifrånhistorien. Inte minst av den anledningen borde Mikael Nybergs böcker vara självklara på varje grundkurs i svensk nutidshistoria.
