En gråkall majeftermiddag lanseras Omstartskommissionen med ett livesänt seminarium. Få journalister är på plats, vilket väl kan förklaras av tiderna, men seminariet sänds också live på Facebook och SVT Forum.
Det första vi måste slå fast om Omstartskommissionen är att deras förslag och riktlinjer kommer att ha tyngd. Säkerligen kommer de att lanseras på DN debatt. Klas Eklund, Omstartskommissionens ordförande och seminariets moderator, framhåller att delar av resultaten kommer att läsas med ”mikroskopisk noggrannhet” på finansdepartementet. Förslagen ska läggas fram i början av riksdagshösten och de kan således med god marginal leta sig in i regeringens höstbudget.
Det andra vi måste slå fast är att detta är en intresseklubb. Omstartskommissionen är ett initiativ från näringslivsorganisationen Stockholms Handelskammare. Seminariets inramning, med Anders Borg, tidigare moderat finansminister, som specialinbjudan gäst, belyser detta faktum väl.
Vad skvallrar då uppstartsseminariet om riktningen? En hel del, även om deltagarna är noggranna med att betona att de ju är i början av arbetet.
På corona-avstånd från varandra står seminariets paneldeltagare. Nobelstiftelsens vd, den tidigare riksbankschefen Lars Heikensten och Anders Borg, som har en dosa general på bordet framför sig. Anders Borg är inte en av artikelförfattarna i Omstarskommissionens arbete, men får på seminariet lägga ut texten om vilken riktning Sverige bör ta. Han är där i egenskap av tidigare finansminister som har hanterat en ekonomisk kris.
Under finanskrisen och dess efterverkningar genomförde Alliansregeringen inte bara tillfälliga åtgärder, utan framförallt genomfördes bestående strukturella reformer. ”Vi gjorde en massa strukturella förändringar, dels för att stärka drivkraften att arbeta och dels för att stärka investeringsklimatet”, berättar han. Lars Heikensten, som berättar om 90-talskrisen, stämmer in i liknande tongångar. De viktigaste krisåtgärderna var de strukturella förändringarna som blev bestående, som pensionsreformen som ”hade drag av att stimulera arbete”.
Anders Borg menar att Sverige har fått ett bra investeringsklimat, men att det nu är läge att ”göra mer”. Det vore ”naturligt” att sänka bolagsskatten, kapitalskatterna behöver ”förbättras” och ännu ett jobbskatteavdrag ”vore rimligt”.
Sveriges akuta insatser, som att förbättra sjukersättning och a-kassa, menar han är rimliga i detta krisläge, men att det är oerhört viktigt att dessa förändringar blir temporära.
Klas Eklund ställer frågan: ”Om jag tolkar dig rätt Anders, så säger du att vi bör utnyttja det här obehagliga krisläget till att genomföra ett antal strukturreformer på skattesidan som egentligen redan borde ha gjorts, men nu är ännu mer akuta?”
Anders Borg vill dock nyansera det lite och poängterar att Sverige har gjort många reformer tidigare som är bra och att företagsklimatet är bra. Han tillägger också att det inte bara skattesänkningar som vi har framför oss. Efter en sådan här väldig ökning av statsskulden som coronainsatserna kommer att innebära, kommer vi också i framtiden behöva vara strama på utgiftssidan. Han vill se en gradvis åtstramning, efter några år där regeringen tillåtit sig lite större reformutrymme för att hålla ekonomin under armarna.
Lösningar som är till för flertalet, som förbättrad a-kassa och sjukersättning, på inga villkor får bli annat än högst tillfälliga.
Man skulle kunna sammanfatta det så här: Åtgärderna som gynnar företag och höginkomsttagare, som sänkta skatter, och de nyliberala patentlösningarna, som minskade offentliga utgifter och sparande i ”ladorna”, ska helst bli permanenta strukturella förändringar. Medan lösningar som är till för flertalet, som förbättrad a-kassa och sjukersättning, på inga villkor får bli annat än högst tillfälliga.
Cecilia Malmström kommer in i samtalet via videolänk och låter likadan – fast på EU-nivå. Det var rimligt att släppa på EU:s budgetregler som gjorts nu under corona. Men det är oerhört viktigt att den strama budgetdisciplinen – som sätter ramarna för politiken i medlemsländerna – återställs.
Den enda som andas något om att det faktiskt finns intressemotsättningar är ekonomen Lars Calmfors som är med via videolänk. Han ska skriva kapitlet om finans- och stabiliseringspolitik och får frågan hur viktig tillväxten är för återhämtningen. Han invänder att sänkt kapitalskatt kan vara bra för tillväxt, men att vi har haft en allt mer ojämlik inkomstfördelning, som kommer att underblåsas av en sådan insats. Det finns målkonflikter, menar han.
Det som framförallt är häpnadsväckande med detta seminarium är allt som inte sägs. Coronakrisen hanteras som en strikt ekonomisk angelägenhet, trots att det den gjort tydligt mer än något annat är hur sårbara vi är, med en svältfödd äldreomsorg, sjukvårdspersonal som redan innan krisen gick på knäna och noll beredskapskapacitet. Vi måste spara i ladorna inför nästa kris, som Anders Borg menar kommer om 5-10 år.
Men om nästa kris inte är ekonomisk, utan medicinsk? Det som hade krävts för att rädda fler liv hade varit en överkapacitet i sjukvården och en äldreomsorg med marginaler. Om hur det ska byggas, och hur det bygget i sig skulle kunna bidra till en omstart, talas inte. Men om det som gäller är skattesänkningar och sedan åtstramning, efter några år av pengar över näringslivet som coronaplåster, så står vi knappast rustade att bygga upp detta.
