Marcus Larsson utgör tillsammans med Åsa Plesner Tankesmedjan Balans, ett ideellt initiativ för granskning av arbetsmiljö och styrning inom välfärdssektorn. Genom ett outtröttligt arbete med att granska offentliga budgetar och styrdokument har de gjort sig till två av de viktigaste rösterna i välfärdsdebatten.
I boken De effektiva. En bok om varför välfärdens medarbetare går sönder från 2019 visade Larsson och Plesner hur en dubbel bokföring har satts i system för att genomföra nedskärningar i vård, skola och omsorg över hela landet. Utåt säger politikerna att de genomför ”satsningar”, men i verkligheten äts tillskotten upp av ”effektiviseringskrav” i New Public Management-anda. Årliga löften om tillskott till välfärden förvandlas på så sätt över tid till stora nedskärningar – allt med resultatet att färre människor måste göra mer arbete. I De effektiva framkom att 90 procent av Sveriges kommuner hade fört in sådana effektiviseringskrav i sina budgetar för år 2020.
Inget av detta har förstås varit någon hemlighet. Tvärtom har kommunekonomer över hela landet satt dessa nedskärningar i system i åratal. Den verkliga överraskningen är väl snarast att landets lokalreportrar inte kan läsa budgetar och därför misslyckats med att upplysa allmänheten om detta siffertrixande. Att de mer resursstarka medierna också har tittat bort från denna guldgruva av scoop och lämnat hästjobbet att gå igenom alla kommunbudgetar till två före detta utbrända välfärdsarbetare gör bara saken ännu mer genant.
Hans egentliga kritik riktas mot själva styrningssystemet inom skolvärlden.
Men Sveriges minsta tankesmedja tänker inte nöja sig med denna bedrift. I Marcus Larssons nyutkomna bok De lönsamma. En bok om varför skolor slåss om elever (2020) granskar han den svenska friskolemarknaden.
Boken bjuder på många skandaler. Här finns kommuner som ger friskolor hyresrabatter och subventionerar nybyggen; friskolor som pålägger kommuner miljoner i extrakostnader för tomma lokaler; skolor som systematiskt sätter glädjebetyg, och lärare som pressas till att agera reklampelare för sina arbetsgivare på sociala medier.
Dessa exempel är upprörande nog för att motivera politiska åtgärder. Men de utgör ändå inte huvudnumret i Larssons granskning. Hans egentliga kritik riktas mot själva styrningssystemet inom skolvärlden.
Utgångspunkten är det tidiga 1990-talets skolreformer som gjorde det fritt fram för aktiebolag och ekonomiska föreningar att driva skolor i vinstsyfte. Här infördes modellen med en skolpeng knuten till varje elev som skolorna sedan skulle få konkurrera om. Samhället skulle sätta målen för skolan och sedan skulle det vara upp till varje huvudman att nå målen på det mest effektiva sättet.
Till en början erbjöds friskolorna bara 85 procent av skolpengen med motiveringen att den kommunala skolan hade ett större ansvar – bland annat för att kunna ta hand om övergivna elever i fall en friskola skulle gå omkull. Sedan slutet av 1990-talet åtnjuter dock alla skolor, inte bara de kommunala, 100 procent av skolpengen. Därmed har också de möjliga vinstmarginalerna för aktiebolagsskolorna ökat och intresset för etablering i sektorn har växt.
Det som omedelbart framstår som stötande med dessa reformer är förstås att de möjliggör att skattemedel skänks bort i form av vinster. Hur något land skulle kunna få en bättre skola genom att inte använda sina resurser i utbildningssystemet utan istället sätta in pengarna på internationella riskkapitalisters konton har ännu inte fått någon begriplig förklaring. (Förutom då att alternativet till vinstuttag är ”kommunism” och därmed fruktansvärt.)
Men det är heller inte frågan om vinstdrivande skolor – ”svinndrivande” skulle förresten vara ett bättre ord, sett ur medborgarperspektiv – som är huvudmålet för Larssons kritik. Han lyfter istället fram de samhällsskadliga effekter som själva konkurrensstyrningen ger upphov till.
Här finns inte plats för att göra hela Larssons resonemang rättvisa, men vi kan illustrera några av de viktigaste poängerna med hjälp av ett fiktivt scenario om vad som händer när ett samhälle drabbas av svinndrivande aktiebolagsskolor.
Historien går ungefär så här:
En friskolekoncern – låt oss kalla den för Gökungen Global Learning AB – visar intresse för att etablera sig i en viss kommun – låt oss kalla den för Fågelbo. Fågelbos kommunpolitiker ser detta som ett erbjudande de inte kan tacka nej till. Gökungens skolor är kända för flit och ordning. Dessutom bär företagsnamnet (på engelska, no less!) med sig en air av den stora världen utanför Fågelbo. Vilket lyft detta kan bli för kommunen!
Visst hörs också några kritiska röster mot etableringen. Protester kommer från vänster och från lärarkåren (och från de läsare som började ana oråd när gökungemetaforen dök upp i förra stycket). Invändningarna avvisas dock av kommunstyrelsens ordförande som bedyrar att Gökungen inte kommer att bli en konkurrent till befintliga skolor. Etableringen i Fågelbo ska bara bli ett berikande komplement till skolfaunan i kommunen.
Så inleds förhandlingar mellan Gökungen och kommunen. Och eftersom kommunen numera ser det som sin roll att dela ut pengar till andra huvudmän snarare än att driva egna skolor i toppkvalitet så blir villkoren generösa. Kanske erbjuder man Gökungen extra billiga lokaler eller kanske till och med ett nytt skolbygge – gärna i ett läge bland många skötsamma akademikerbarn, långt från de stökiga arbetar- och invandrarungarnas kvarter.
Så drar verksamheten igång. Genom riktad marknadsföring mot de medelklassfamiljer som har möjlighet att skjutsa till skolan och vill slippa se sina barn bland plebejerna i den vanliga skolan drar Gökungen till sig en försvarlig andel av kommunens mer underhållsfria elever.
Kvar i den kommunala skolan blir barn och ungdomar från mindre bemedlade och nyinvandrade familjer, det vill säga grupper som är mer resurskrävande ur både undervisningssynvinkel och ur socialt perspektiv. Med detta elevunderlag får Gökungen möjlighet att nå skolmålen med mindre resurser än den kommunala skolan behöver. Det är knappt så att Gökungens ledning behöver sätta press på lärarna för att sätta högre betyg än vad som är befogat (men för säkerhets skull gör man det ändå, för sånt gillar de välutbildade föräldrarna). På så sätt stärker Gökungen på kort tid både sitt varumärke och sina inkomster.
Men detta är bara början. I och med Gökungens etablering försvann ju en andel av eleverna i den kommunala skolan och tog med sig sin skolpeng. Detta gör att den kommunala skolan plötsligt går back, eftersom lärarlöner och lokalkostnader inte kan ändras över en natt.
Och här kommer det riktigt fina hela i systemet. Den kommunala skolans minusresultat räknas nämligen som att den under året har använt en större skolpeng än den har haft rätt till. Detta innebär i sin tur att Gökungen kan kräva en likvärdig skolpeng per elev. Kommunen blir alltså tvungen att betala Gökungen lika mycket som den kommunala skolan har gått back – trots att det är den kommunala skolan som fått en större börda att bära och trots att den kommunala skolan fortfarande måste vara beredd att ta totalansvaret om Gökungen skulle få för sig att lämna kommunen!
Friskolekoncernen belönas med andra ord flera gånger: först med gynnsamma etableringsvillkor, sedan med ett mer lätthanterligt elevunderlag, och slutligen med en bonusutbetalning när pressen blir för hög på den kommunala skolan.
Istället har vi fått en New Public Management-apparat som är byggd för att driva fram segregation, främja betygsinflation, öka byråkratin och stressa sönder skolans personal.
Så inleds en negativ spiral. Den utarmade kommunala skolan får ett sämre rykte, vilket leder till att fler akademikerbarn söker sig till Gökungen, vilket ger mer pengar till friskolan, vilket ger större resurser, vilket ger starkare varumärke och mer vinst – och så vidare…
Sagan om Gökungen i Fågelbo är påhittad, men processerna i berättelsen är verkliga och de utspelar sig just nu i mängder av landets kommuner. Och som Marcus Larsson tydligt visar i sin bok har vi skapat ett styrsystem för den svenska skolan som är som gjort för att hålla denna deprimerande cykel igång.
Sverige har inte längre ett styrsystem för skolan som har ungdomens utbildning och fostran som sina främsta mål. Istället har vi fått en New Public Management-apparat som är byggd för att driva fram segregation, främja betygsinflation, öka byråkratin och stressa sönder skolans personal – samtidigt som offentliga medel skänks bort till kommersiella aktörer som inte har det minsta intresse i våra barns kunskaps- eller personlighetsutveckling.
Som Larsson påpekar är det allra värsta med denna utveckling att den snart inte går att vända. Aktiebolagsskolorna gör just nu sitt yttersta för att koppla ett strupgrepp på så många kommuner att de blir oumbärliga för skolsystemets framtida drift. Genom att bli Too Big to Fail hoppas de höja kostnaderna för en systemförändring så mycket så att ingen framtida riksdagsmajoritet ska våga ta tag i saken på allvar.
Om den svenska skolan ska räddas ur denna nedåtgående spiral kan vi inte vänta på några politiska eller fackliga initiativ. En opposition mot marknadsskolan måste börja framträda nu, och den måste till att börja med komma inifrån skolvärlden. Den måste komma från lärare, rektorer och annan skolpersonal, liksom från elever och föräldrar, som kräver att skolan ska vara till för samhället och inte för aktiebolagen.
Det kan tyckas övermäktigt att förändra hela detta system, men tanken om vinster i välfärden är redan mycket impopulär. En skolstrejk mot de svinndrivande friskolorna skulle få stort stöd från allmänheten. Om den därtill lyckas sprida insikterna i Marcus Larssons bok skulle den redan vara till hälften vunnen.
