Vi befinner oss i en oviss storm. Stormen är viruset och det ovissa ligger inte bara i själva sjukdomsförloppet, hur många som kommer att drabbas och hur vi kan mildra smittspridningen. I stormens spår har redan flera tusen människor blivit varslade och de med otryggast anställningar har helt enkelt blivit av med inbokade arbetspass.
Vi vet inte hur många fler som kommer förlora sina jobb, hur deras liv och möjligheter att försörja sig kommer påverkas. Klart är att det i Sverige idag inte verkar särskilt svårt att sparka människor, om någon nu trodde det.
Trots detta pågår fortsatta förhandlingar om att göra djupgående förändringar i arbetsrätten och på så vis göra det ännu enklare och mer smärtfritt för arbetsköpare att avskeda. Vi frågar oss: hur kan dessa Las-förhandlingar tillåtas pågå mitt under en skenande kris? Samtidigt som det från alla möjliga håll strömmar in vackra ord om hur anställda inom exempelvis sjukvård, äldrevård och matbutiker utför ett ”samhällsbärande” arbete så fortsätter attackerna mot våra rättigheter på arbetsmarknaden. För det är en marknad. Det säljs och det köps.
Utredningen är en logisk fortsättning på inskränkningen av konflikträttensom – trots kraftfulla protester-genomfördes förra året.
Januariöverenskommelsen ligger till grund för en utredning om förändringar i LAS – Lagen om Anställningsskydd – som beräknas vara färdig senast nu på söndag 31 maj. Utredningen är en logisk fortsättning på inskränkningen av konflikträttensom – trots kraftfulla protester-genomfördes förra året. Partierna som ingår i överenskommelsen pressar även in LO i fållan, och vill nu bl.a. ge arbetsköpare ökade möjligheter att kringå turordningsreglerna och göra uppsägningar billigare, särskilt för mindre företag.
Hur påverkas vi av allt detta? Om du tex sägs upp när du påtalar sexuella trakasserier, så får dina arbetskamrater inte längre ta till konfliktåtgärder i solidaritet med dig. Vi vet att såna metoder har fungerat förr – genom stridsåtgärder går det att tvinga arbetsledningen att backaochtatillbaka uppsägningen. Men utan konflikträtten har vi inte längre lagen på vår sida när vi gör så.
Förändringarna innebär också att företag kommer ha laglig rätt att säga upp anställda utan saklig grund. Då har vi inget att komma med i arbetsdomstol, inga bevis att lägga fram för att uppsägningen är ett resultat av diskriminering. Arbetsköparen har rätten på sin sida. Vem ska då våga bråka och anmäla – med andra ord kämpa fackligt?
Det är enkelt att se vilken av arbetsmarknadens parter som januaripartierna håller om ryggen. De säger själva att behovet av ökad s.k. ”flexibilitet” för arbetsköparna kommer vara ännu viktigare efter krisen. Med andra ord: de vill göra det lättare för arbetsköpare att möblera om bland sina anställda och kasta ut de som de inte längre tycker sig ha användning av eller som de uppfattar som besvärliga. De enda som tjänar på en sån flexibilitet är arbetsköparna, de som profiterar på vårt arbete – ett arbete vi utför under alltjämt otrygga förhållanden.
De senaste åren har olika former av tidsbegränsade anställningar i Sverige blivit allt vanligare och uppgår idag till flera hundra tusen. Detsamma gäller den s.k. gig-ekonomin; en form av modernt daglöneri. Den delen av arbetsmarknaden framställs ofta av arbetsköpare och politiker som någonting eftersträvansvärt just för sin flexibilitet. Vi betackar oss för nyorden och kallar detta för dess rätta namn: ett utnyttjande av människors desperata behov av försörjning.
Fram tills för några veckor sedan var LO tydligt för de inskränkningar som utredningen ger uttryck för. Vi ser försiktigt positivt på de kritiska röster som börjat höjas från LO-borgen –myckettyder trots alltpå att LO har för avsikt att återuppta förhandlingarna när den värsta covid-19-stormen dragit förbi.
Vi vill uppmana dig som läser detta att inte låta varken krisens uppgivenhet eller rädsla begrava stridsyxan.
Stormen är sedan länge här och våra anställningsavtal viner i vinden; trygga anställningar och grundläggandde förutsättningar för facklig organisering osäkras mitt under pågående pandemi med efterföljande ekonomiska svallvågor. Det blir allt tydligare att attackerna mot våra hårt förvärvade arbetsvillkor och rättigheter inte tar paus under krisen.
Vi vill uppmana dig som läser detta att inte låta varken krisens uppgivenhet eller rädsla begrava stridsyxan. Det är minst sagt cyniskt att fortsätta arbeta fram rättsligt försvagande förändringar på arbetsmarknaden mitt under en sällan skådad ekonomisk kris. Viruset hindrar oss från att samlas på gator och torg men Januaripartierna, LO eller näringslivet ska trots det inte för en sekund få tillfälle att tro att vi inte ser vad de försöker göra.
Prata med dina arbetskamrater, med din familj och dina vänner. Informera varandra, skriv till era fackförbund och protestera, dela ert motstånd på sociala medier. Gatorna må vara tysta men kampen tystnar aldrig.
Framåt Kamrater
Socialistisk och feministisk organisation i Göteborg
