Vi vet fortfarande väldigt lite om vad som hände i Nynäshamn i fredags. Vi vet att en man i 40-årsåldern är död. Vi vet att polis och ambulans kallades till platsen för att han mådde psykiskt dåligt. Mannen ska, enligt polisen och vittnesuppgifter till Aftonbladet, ha varit beväpnad.
Ofta beskrivs skottlossningar där polisen avlossar skott, som något oundvikligt. ”Polis tvingades avlossa sitt tjänstevapen”, kan vi läsa om händelseförloppet i fredags. Men vi kan och måste inte acceptera att svensk polis skjuter ihjäl så många fler än norsk och finsk polis, som något oundvikligt. Det går uppenbarligen att göra annorlunda.
Det är ett gigantiskt misslyckande varje gång en människa skjuts ihjäl av polis och det måste hanteras som ett sådant.
Finsk polis avlossar sina tjänstevapen betydligt mer sällan än svensk. Finns färre farliga människor i Finland? Inte enligt mordstatistiken. Ändå lyckas finsk polis undvika att skjuta ihjäl folk i betydligt större utsträckning än den svenska.
Det är ett gigantiskt misslyckande varje gång en människa skjuts ihjäl av polis och det måste hanteras som ett sådant. Mellan åren 1990 och 2013 sköts i snitt en person om året ihjäl av polisen i Sverige. Därefter har det ökat till omkring tre per år i snitt, främst på grund av rekordåret 2018 då sex personer sköts ihjäl.
Däribland den mest upprörande polisskjutningen i svensk historia, Eric Torell, 20-åringen med Downs syndrom, mot vilken tre poliser avlossade 25 skott, när han rymt hemifrån med ett leksaksvapen. Tre träffade honom, ett dödade honom. Mannen i Nynäshamn är den andra personen i år som dödas av en kula från polisens vapen.
Organisationen Civil rights defenders har de senaste åren lyft att en stor andel av de som skjuts ihjäl av polisen lider av psykisk ohälsa. Något som har bekräftats av polisens Nationella operativa avdelning. Detta skvallrar om polisens oförmåga att hantera den gruppen. För att återgå till den oundviklighet som dessa skjutningar ofta ramas in med – en hotfull situation uppstår och polisen ser inget annat val än att skjuta – men hur skapades den situation som gör att polisen inte ser något annat val än att skjuta? Hade deeskalering istället varit möjlig?
2018 släppte polisforskaren Stefan Holgersson den avslöjande rapporten Sätta hårt mot hårt – En studie av polisens användning av våld och förmåga att hantera konflikter, som granskade polisens utbildningar i konflikthantering. Rapporten kom till efter att han kontaktats av flera av varandra oberoende polisanställda, som larmade om en framväxande osund kultur som de befarade kunde leda till att människor dödades eller skadades vid ingripanden.
Han intervjuade sedan ett hundratal polisanställda, instruktörer och polisstudenter, samt studerade polisens utbildning i konflikthantering. I rapporten växer bilden fram av poliser som främst tränas i ”värsta-scenarier”, som terrorattacker eller pågående dödligt våld, men som inte övar på situationer där kommunikation och deeskalering skulle kunna avvärja ett hot.
En polis säger i rapporten:
”Min minnesbild är att vi för ett antal år sedan i normalfallet på övningar sköt mot benet och inte bröstet. Nu skjuter man alltid i mitten av tavlan. (…) Muskelminnet är det minne som sitter hårdast och sättet att öva kan givetvis spegla av sig i ett ryggmärgsbeteende under stress.”
En annan säger: ”sikta på slipsknuten är ett begrepp som får konsekvenser. Vi dödar fler än vi någonsin har gjort. Det är alldeles för lite diskussion om de metoder vi använder oss av”.
En polis menar att de får väldigt lite utbildning i att hantera vardagliga situationer och i stället åker iväg en gång i halvåret och ”övar världskrig”. Holgersson gjorde också flera tidsstudier av utbildningstillfällen i polisiär konflikthantering. Vid ett av tillfällena lades en minut på att diskutera kommunikation, vid ett annat 15 sekunder, vid ett tredje ingen alls.
I ett enda fall sedan 1990 har en polis dömts för en dödsskjutning. Det behövs något mer än de rättsliga utredningar som följer på polisens dödsskjutningar, särskilt när de (i de flesta fall) kommer fram till att inget lagbrott begåtts, vilket riskerar att tas som intäkt för att alla beslut som togs var rätt. Det som krävs är en haverikommission av hela kedjan – utbildning, arbetsvillkor, personalkultur och metoder, och av varje enskild dödsskjutning. Hur ska trenden annars brytas?