Maria Sandel var en pionjär. Som en av Sveriges första arbetarförfattare lyfte hon ämnen som tidigare ignorerats i skönlitteraturen. Hennes romaner, noveller och dikter är fulla av frispråkiga, radikala och rödglödgande tankar kring kvinnliga arbetares kamp, vikten av arbetarklassolidaritet och bildning, aborter, homosexualitet och ojämlikheten mellan könen. Ändå – eller kanske just på grund av detta? – […]
Maria Sandel var en pionjär. Som en av Sveriges första arbetarförfattare lyfte hon ämnen som tidigare ignorerats i skönlitteraturen. Hennes romaner, noveller och dikter är fulla av frispråkiga, radikala och rödglödgande tankar kring kvinnliga arbetares kamp, vikten av arbetarklassolidaritet och bildning, aborter, homosexualitet och ojämlikheten mellan könen.
Ändå – eller kanske just på grund av detta? – är Maria Sandel aningen ouppmärksammad och underskattad. Ett tag såg det till och med ut som att hon var på väg att raderas ur litteraturhistorien – 1951, blott 24 år efter hennes död, skrev exempelvis journalisten Gunhild Höglund att ”Sandel alltför snabbt fallit i glömska”.
Men tack vare bland annat litteraturforskaren/arbetarförfattarkonnässören Tilda Maria Forselius många biografier över Maria (varav en ryms i den högintressanta antologin Vardagsslit och drömmars språk – Svenska proletärförfattarinnor från Maria Sandel till Mary Andersson), förlaget Murbruks återutgivningar av Marias böcker Familjen Vinge och Droppar i folkhavet samt det numera nio år gamla sällskapet Maria Sandelsällskapet lever hennes remarkabla författarskap vidare. Än är det, helt enkelt, inte försent att upptäcka Maria Sandel.
Arkivarien Arne Högströms 88-sidiga skrift Ni ser mina brev äro kärva, som granbark – Maria Sandels korrespondens 1901–1927 publiceras av Maria Sandelsällskapet. Som dess lysande titel (med all önskvärd tydlighet) kungör behandlar den de brev som Maria Sandel skickade under 1900-talets inledande decennier.
[BOK] Ni ser mina brev äro kärva, som granbark – Maria Sandels korrespondens 1901-1927
Maria Sandelsällskapet
Vid den tiden bodde Maria på Kungsholmen i Stockholm – mellan 1891-1902 på Parmätargatan 23, därefter i ett ruckel i nödbostadsområdet Skogshyddorna (vilket revs på 1960-talet, numera ligger S:t Göransparken där). Liksom hennes mor Maria Charlotta Killander – som hon länge levde och arbetade tillsammans med – var Maria vuxendöv. Runt sekelskiftet 1800-1900 drabbades hon dessutom av en sjukdom som satte sig på hennes ögon och nästan berövade henne synen.
Och en dag – eller kanske utspritt över flera tillfällen – stoppade hon alla brev hon fått i ”spiseln och tände”.
Trots sina funktionsnedsättningar och sitt armod var Maria produktiv och aktiv – hon skrev regelbundet (sin publicistiska debut gjorde hon 1890, när hon tillfälligt emigrerat till USA), hon inhämtade kunskap på arbetarbiblioteket, hon var engagerad i Stockholms allmänna kvinnoklubb och Ellen Keys kvinnonätverk Tolfterna.
Det första som slog mig när jag fick Ni ser mina brev i handen var därför dess relativa tunnhet – korrespondenssamlingar brukar ju ofta vara tegelstenar (minns till exempel den nästan 1 500 sidor tjocka Bara genom breven till dig, vän! – Eyvind Johnsons och Rudolf Värnlunds brevväxling). Dock har detta sin förklaring – Maria hade, som Arne påpekar, en ”ovana att elda sin kamin med värdefulla dokument”.
Och en dag – eller kanske utspritt över flera tillfällen – stoppade hon alla brev hon fått i ”spiseln och tände”. (Om detta berodde på att de irriterade henne eller på att hon frös kan vi bara spekulera kring.) Så Ni ser mina brev består med andra ord uteslutande av Maria Sandel-signerade försändelser som Arne funnit i exempelvis Bokförlags AB Tidens och Albert Bonniers förlags arkiv samt på Centrum för Näringslivshistoria och Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek (hans arbetsplats, för övrigt).
Har du någonsin funderat på det här med klass och moral är Sandel något för dig.
Är det då motiverat att ge ut en bok om Maria Sandels korrespondens, när nu stora delar av den saknas? Ja, det tycker jag. Jag slukade Ni ser mina brev över en lördagseftermiddag och söndagen därpå läste jag om den igen – så bra tyckte jag att den var. Framför allt gillar jag att man genom den kommer Maria ganska nära.
Hennes komplexa och fascinerande personlighet – samtidigt som hon var stolt, bestämd, självständig och principfast led hon av dåligt självförtroende – ges ytterligare kött och blod av innehållen i hennes brev. I ena sekunden är hon själv sin värsta kritiker (”jag är mera led på [hennes postumt utgivna bildningsroman Mannen som reste sig] än jag kan tala om och önskar att den aldrig skrivits”), i nästa sekund tvekar hon inte att delge Tidens VD Karl Olsson sina åsikter (”Eyvind Jonsons bok [De fyra främlingarna] är usel”).
Detta sagt skulle jag inte rekommendera Ni ser mina brev till någon som är storögt nyfiken på Maria Sandel – Arbetarfamiljer i 1910-talets Stockholm (Maria Sandelsällskapet, 2018) är en mycket bättre inkörsport till hennes författarskap.
För den som redan fastnat för Marias schvungfulla/högstämda språk och förmåga att levandegöra fattig-Stockholm är däremot Ni ser mina brev ett måste.
Det är, förstås, oerhört viktigt att Maria Sandels gärning hålls kvar i vårt kollektiva minne. Inte bara för att hon var en pionjär, utan också för att hennes verk är relevanta än i dag. Har du någonsin funderat på det här med klass och moral är Sandel något för dig.
I år – lagom till hennes 150-årsdag – hade Maria Sandelsällskapet planerat att resa en minnesstenen över Maria på Kungsholmen. Av förklarliga skäl blev den dock ”skrinlagd”. Hoppas innerligt att den kommer upp 2021.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.