Berättelsen om sjuksköterskan är ett unikt kapitel i vår historia. Historien är full av starka, drivande kvinnor som lämnat avtryck in till våra dagar. I boken Sjukt, syster! visar Sara Heyman hur stereotypa bilder av sjuksköterskan fortsätter att verka och stå i vägen för högre löner och bättre arbetsvillkor. Detta är del 12 i följetongen.
Arbetarens sommarföljetong
Sjukt, syster!
Av Sara Heyman
Utgiven 2018 av Verbal förlag
Jag har ju alltid drömt om att få bli sjuksköterska. Det är ett stilfullt yrke. För resten är det inte ett »yrke« utan ett »kall«. Det har jag läst om. Jag förstår inte riktigt skillnaden, men nog låter »kall« bra mycket bättre än det prosaiska »yrke«. Det menas väl att man skall känna som en inre kallelse för det, vara särskilt hängiven det i och för sig utan att fråga så mycket efter lön eller andra yttre fördelar. Det är väl ändå något fint och storslaget.
Gerdas brev till bästa vännen, ur ungdomsromanen Syster Gerda av Vira Eklund 1930.
Det har skrivits många boksidor om sjuksköterskekallet. Få personer har dock uttryckt det så kärnfullt som den fiktiva sjuksköterskeeleven Gerda i Vira Eklunds ungdomsroman från 1930. Ett kall är »fint och storslaget« och roligare än att ha ett vanligt yrke. Samtidigt har Gerda redan greppat att det i kallelsen även ingår att inte »fråga så mycket efter lön eller andra yttre fördelar«.
För att gå till botten med vad ett kall egentligen är kan man läsa idéhistorikern Åsa Anderssons avhandling »Ett högt och ädelt kall. Kalltankens betydelse för sjuksköterskeyrkets formering 1850– 1930«. Hon skriver:
Ursprungligen innebär ›kallelsen‹ en gudomlig utkorelse att i ord och handling förkunna en högre makts ord och vilja. Utkorelsen innebär en upphöjelse av en enskild människa. De högre makterna har valt ut just henne för sina syften. Bestämmelsen för hennes liv ligger i någon annans händer och hon styr inte längre sitt öde.
Man kan tycka att den här innebörden av kallelsen är lite ironisk, när nu sjuksköterskeyrket när det kom äntligen ökade möjligheterna för kvinnor att just styra över sitt eget öde. Men det var kanske ändå oftast ett eget val att uppfatta och hörsamma kallelsen. I Norstedts uppslagsbok förklaras kall kort: »verksamhet som uppfattas som livsuppgift«, med tillägget »särskilt om yrke som antas ha högre syften« och exemplet »hon ser prästyrket som ett kall«.
Luther hade redan på 1500-talet dragit stora växlar på kallet. Enligt reformatorn var att arbeta i sig en etisk handling som alla borde känna sig kallade att utföra, men kallet handlade också i hög grad om lydnad och fasta hierarkier. Det gällde att utan att gnälla känna kallet till vad det nu var man hade fått för lott, som mor, piga eller biskop.
Hos sjuksköterskans föregångare, nunnorna, diakonissorna och barmhärtighetssystrarna, hade det religiösa kallet sin självklara plats. Och visst var religionen viktig även för de första sjuksköterskorna – den var en viktig del i hela samhället. För sophiasystrarna var religionen ett krav. »Sjuksköterskeyrket skapades i en kristet etisk kontext«, konstaterar historikern Lisa Öberg. Men Florence Nightingales sjuksköterska var ändå sekulär.
De tidiga sjuksköterskorna kom från familjer som försörjde dem. De arbetade för något annat än den ekonomiska ersättningen vilket gjorde arbetet upphöjt, nästan heligt. Att jobba för ekonomisk ersättning anstod inte dessa kvinnor, sådant var för de lägre klasserna. Utgångsläget för de första sjuksköterskorna var inte heller att bråka om pengar, det var att över huvud taget släppas ut i samhället och in på sjukhusen. Kanske var bilden av den fromma sjuksköterskan, framhävd av sjuksköterskorna själva, också ett sätt att göra henne ofarlig och på så sätt få samhällets godkännande av och respekt för en yrkesarbetande kvinna utanför hemmet.
»Vad som är myt och vad som är verklighet när det gäller kall och kallkänsla är svårt att säga«, skriver Åke Olsson i sin text om sjuksköterskans ställning på arbetsmarknaden i boken Systerskap i förändring. »Men klart är att sjuksköterskorna under årtionden naglades fast vid den rollen, även när de själva ville göra sig kvitt den. Inte oväntat blev det framför allt männen som odlade föreställningen om sjuksköterskan som en kallad varelse.«
Åke Olsson talar om två skäl till att samhället hållit fast vid föreställningen om sjuksköterskan och kallet, ett rationellt och ett irrationellt. Det rationella är förstås det ekonomiska. »Genom att fjättra sjuksköterskan vid barmhärtighetsverk och självuppoffring blev det möjligt att under lång tid bedriva en formidabel exploatering av henne som arbetskraft. Detta är en viktig faktor att ta hänsyn till när man skärskådar sjuksköterskornas löneutveckling«, skriver Olsson. Möjligheten till exploatering gällde i högsta grad även sjuksköterskeelever.
Det irrationella skälet, menar Åke Olsson, har varit ett behov av att sätta sjuksköterskan på piedestal. I det hårda, industrialiserade tidiga 1900-talssamhället ikläddes sjuksköterskan en »ställföreträdande godhet«. Hon fick symbolisera de värden och goda egenskaper som många upplevde inte fick plats i det nya samhället. Här påpekar Åke Olsson att sjuksköterskorna under ledning av Svensk sjuksköterskeförening i högsta grad själva medverkade till att ta på sig denna roll.
Det fanns också en tanke om att vårdinsatsen inte skulle vara lika fulländad om utövaren drevs av pengar istället för idealism. Alfred Nobel ansåg till exempel att obetalda kvinnor gjorde ett bättre vårdjobb än betalda. Han menade att arbetet då blev utfört med större värdighet, och tyckte att det borde finnas tillräckligt med sysslolösa adelsdamer i riket för att sköta denna uppgift. Det skrev han i ett brev som svar på en förfrågan om att donera pengar till en pensionsfond för sjuksköterskor. Teorin att vårdkvaliteten skulle hotas av en bra lön har levt kvar in i 2000-talet, vilket vi ska få se i diskussionen om sjuksköterskornas löner.
Det var även uttalat att sjuksköterskan skulle vara en förebild i det sätt hon levde, hälsomässigt och moraliskt, inte bara för elever utan för alla samhällsmedborgare. Det fanns tongivande personer som hade så hög tilltro till sjuksköterskan som moralisk förebild att de tänkte att sjuksköterskorna skulle fungera som en motkraft mot vad de ansåg var samhällets moraliska förfall. Läkaren John Berg var en av dem. Åsa Andersson berättar i sin avhandling att den framstående kirurgen tänkte sig att privatsköterskor som gjorde besök i hemmen skulle vara »en ideell kraftkälla« som skulle fungera som en motvikt mot »familjelivets förflackning och nöjesbegärets vanvettiga stegring«. John Berg hoppades att kontakten med sjuksköterskan hos familjernas flickor och kvinnor skulle »väcka tanken på, att det vore en familjekvinnan värdigare sysselsättning att ägna tid åt tillsynen av en sjuk nära anhörig än åt gatuflanering, jazz och onödiga toalettomsorger.«
Världsliga nöjen var alltså ingenting för sjuksköterskan. Hennes kall höll henne borta från allt som inte tillhörde livets allvar och väsentligheter. Hon förväntades ju till och med avstå från att bilda familj för att istället vårda samhällets sjuka. Men långt före 1933, då Svensk sjuksköterskeförening svängde och började kämpa för sjuksköterskornas ekonomiska intressen, hade det uppstått en debatt i kåren om yrkesrollen och kallet.
En del ansåg att de inte skulle behöva ha på sig sina dräkter på fritiden och att även sjuksköterskor borde få gå ut och roa sig på stan som andra. De som protesterade ville även att sjuksköterskeeleverna, kvinnor i tjugoårsåldern, inte skulle behöva leva under stränga regler och utegångsförbud på kvällarna. På andra sidan i debatten fanns självklart Bertha Wellin. Hon menade att kritikerna inte tog sjuksköterskans uppgift på allvar. »Det går inte att förena ungdomlig frihet med fostran för en så allvarlig uppgift«, argumenterade hon. »Utbildningen är så krävande att man måste kontrollera att eleverna tar tillvara friheten på bästa sätt.« (Man kan notera den språkliga volt som Bertha Wellin gör när hon talar om att kontrollera elevernas frihet.) Bertha Wellin underströk återigen att sjuksköterskans arbete var av ett sådant speciellt slag, »att man inte kan sätta likhetstecken med vanligt arbete«. Det var därför enligt henne otänkbart att sjuksköterskor skulle bära något annat än sin sjuksköterskedräkt även på fritiden.
När man talar om kallet går det naturligtvis inte att hoppa över Florence Nightingale, kvinnan som mest av alla har kommit att förknippas med självuppoffrande omsorg. »Vi är inga Florence Nightingales« har det stått på skyltar när sjuksköterskor protesterat mot dåliga villkor. Men det är som sagt att föra vidare en myt. Att Florence Nightingale har kommit att förknippas med försakelse och kall är en historisk paradox. Hon, en kraftfull sjukvårdsreformator, statistiker, skribent och utbildningsledare, som hade goda relationer med sitt lands politiska toppskikt och oftast fick sin vilja igenom, har genom åren förvandlats till en, om än glorifierad, drastiskt försvagad figur i form av en vårdarinna med lykta. Åsa Moberg skriver i sin bok om Florence Nightingale att hon har stöpts om till att bli samhällets dröm om hur en kvinna som verkar utanför hemmet helst ska vara: lågmäld, självuppoffrande och ointresserad av pengar. »Mytbilden måste vara en förfalskning som manssamhället producerat, antagligen för att kunna utnyttja en stridbar pionjär i kampen för att hålla kvinnors löner nere«, skriver Åsa Moberg. »Patriarkatet har kidnappat bilden av henne och gjort om den efter sina egna behov, något som ofta blivit starka kvinnors öde historien igenom.«
Slutligen finns det idag många yrken som går ut på att hjälpa andra människor. Någon kalltanke brukar vi ändå inte tala om när det gäller läkare, socionom, brandman eller polis. Prästkallet har vi däremot hört talas om – men det har aldrig följts av förutsättningen att präster gärna jobbar utan skälig ersättning.
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
Suzanne Ostens gärningar för svensk kultur går inte att överskatta. En besvärlig och djupt älskad människa som man väl trodde skulle leva för alltid. Som visade hur leken kan läka och kulturen vara ett livsavgörande möte. Arbetarens Josephine Askegård minns Suzanne Osten, 1944–2024.
Dramatikern och regissören Suzanne Osten, som avled under en av de sista vackra oktoberdagarna, hyllas med rätta för sin livsgärning, och den var verkligen historiskt förändrande, på riktigt. Hyllningarna har funnits där under hela hennes långa kulturliv. Hon förde in den rikedom som också de psykiskt sjuka, de med beroendesjukdomar, de queera, de med utopiska drömmar och inte minst barnen i kulturen – också i så kallade finkulturella rum där de knappast synts innan hon stormade in. Själv övertygad men knappast färdig och tillsammans med de grupper hon mötte utvecklade hon det angelägna och fick det att spraka.
Att se en föreställning eller läsa en text av Suzanne Osten var alltid ett äventyr och en varm hand i ryggen på den väg genom livet som ibland är lust, och ibland en ensam och vilsen färd i ett ökenlandskap.
Suzanne Ostens hela liv och verk handlade om att se barnet och den som befann sig eller kände sig utanför normen som gällde för tillfället. Hon föddes in i ett hem där hon utsattes för både extrem gräns- och skyddslöshet, och samtidigt fick hon med sig en självklar blick för det kreativt tillåtande – på ett positivt gränsöverskridande sätt. Hennes arbete handlade om att skilja de två, och att undersöka kreativa ramar på gott och ont.
Suzanne Ostens far var tysk socialdemokrat och flykting från det nazistiska Tyskland. Mamman Gerd Osten var känd skribent, scripta och filmregissör, som kritiker visade hon vägen och pekade ut begränsningar som hon såg hos de etablerade manliga regissörerna. Men hon flög högt i 1940- och -50-talens stränga normer och motades tillbaka. Gerd Osten utvecklade allvarlig psykisk sjukdom och dottern Suzanne som föddes under andra världskrigets sista år växte upp i en familj i kaos. En situation som hon berättat om i pjäser, självbiografiska texter, intervjuer och filmer som Mamma (1982) och inte minst i barnfilmen Flickan, mamman och demonerna 2016 – som blev barnförbjuden. Själv slogs hon för barns rätt att ta del av de av filmens teman som visserligen behandlar tunga mänskliga tillstånd men som visar på hopp och möjlighet i möten med människor som svajar. Hon hade en total tilltro till barnet.
Suzanne Osten tog tidigt tyglarna i sin egen konst, tillsammans med Lottie Ejebrant, Leif Sundberg och Gunnar Edander startade hon Fickteatern 1967, en av de första fria teatergrupperna i Sverige, och med ett uttalat socialistiskt perspektiv. Man ville söka upp en ny publik och spegla deras verklighet genom att spela på torg, skolor och fängelser. Musiken var en viktig ingrediens och samarbetet med musikern Gunnar Edander blev mångårigt. Han skrev det mesta av musiken till den enorma succén Jösses flickor! Befrielsen är nära på Stockholms stadsteater 1974. Den var den tredje i en rad pjäser om kvinnor, men blev hennes största publiksuccé, som lever än. Där fick även den prostituerade kvinnan, arbetarflickan och den nedtryckta hemmafrun sina sånger som, som vanligt, gavs ut på skiva och sjöngs, och sjungs forfarande i körer, i demonstrationståg och i varje kvinnas badrum.
Suzanne var beläst och arbetade med sina grupper kring teorier av forskare och barnpsykologer, en av de viktiga var psykolanalytikern Alice Miller. Många är de medarbetare i Suzanne Ostens projekt som vittnat om att ha hamnat i en utvecklande grupp och process som man aldrig glömde. Skådespelarna återkom, och så gjorde publiken. Hon har arbetat på många olika scener och alltid bidragit med nya synsätt.
Suzanne Osten var beundrad och respekterad, inhöstade priser och hade ständigt nya projekt på gång, hennes liv och verk var som ett äventyr. Hennes humanism, arbete och kärlek till kulturen kan inte överskattas.
LO:s krav på en tre-procentig löneökning är ett svek mot Sveriges arbetare skriver Erik Andersson, ordförande för Unga Byggare Väst i en debattartikel. Istället måste vi se löneökningar som motsvarar tidigare reallönesänkningar och inflation.
Idag går vi en ny vecka till mötes och Sveriges arbetare går upp för att ta sig till jobbet. Många av oss har en lång resväg innan vi är framme. Är man i god tid hinner man ta en kopp kaffe innan det uppjagade arbetstempot suger tag i en. Många reser sig segdraget upp från stolen i boden och tar en sista suck innan en dammig hjälm åker på, vissa är i början av arbetslivet medan för andra är det ännu en dag i ett långt yrkesliv.
Det märks i stegen Sveriges byggnadsarbetare tar, det haltas och diskuteras operationstider med förhoppningen om en dugligare vardag. Väl ute på ställningen sviks man antingen av vädret i eller den så kallade ”inteckningen av ställningen”, och om inte kroppen orkar så gör snart inte psyket det heller. Man känner regnet piska i ansiktet och när regnet smyger innanför jackan så blir man snart påmind om att man lever.
Murbruk börjas blandas och en armé av skottkärror körs fram. Under tiden kommer några uppmuntrande ord från arbetskamrater – det gäller att hålla moralen uppe. Sex kvadratmeter per gubbe är det som gäller, det är minimum för att ackordet ska gå ihop. Bort från storbyggena klättrar en byggnadsarbetare, en familjefar som många andra i branschen, upp på ett hustak för att fräsa ur fogarna på en skorsten och sedan foga om. Om man kan stänga av allt jäkt och stress samtidigt som man försöker göra ett noggrant arbete så kommer man förhoppningsvis hem helskinnad till sin familj efter ännu en hård arbetsdag. 222kr/timmen är priset på både kropp och själ, när man tar sig an samhällets uppgifter som byggnadsarbetare.
När lönen trillar in den 25:e varje månad äts tyvärr mycket upp av höjda boendekostnader, matkostnader och el-priser. Ett gott liv som arbetare kräver ekonomiskt utrymme det vill säga att Sveriges arbetare får ut större del av mervärdet som vi skapar åt företagen.
Att klassklyftorna ökar i det här landet beror mycket på synen på vårt arbete, och viljan till att hämta ut den lön vi har rätt till. Vår plikt känner vi varje gång klockan ringer och vi ger oss av mot arbetet. Plikten blir vi alltid varse om när vi tar av sparpengarna för att ekonomin ska gå ihop. Plikten är i vårt medvetande varje dag och om inte så känns den iallafall i kroppen, endast tre procent av Sveriges byggnadsarbetare klarar sig fram till pension. Då bör vi åtminstone få en god lön att leva på.
Det Unga Byggare vill lyfta fram är hur svag Landsorganisationen blivit. Man säger att Sveriges arbetare måste ta ansvar, att Sveriges arbetare inte kan kräva för mycket i förhandlingar med Svenskt Näringsliv. Man tar ton för att en tre-procentig löneökningstakt skulle vara bra för Sveriges arbetare. Detta visar hur ”Märket” spelat ut sin roll och att industriavtalet borde skrynklas ihop för och hivas i papperskorgen. Det behövs bildas en ny lönemodell som ger Sveriges arbetare rättmätiga lönelyft. Arbetare inom låglöneyrken behöver kompenseras kraftigt för att möta övriga branschers lönenivåer, och de branscher där löneutrymmet är stort behöver man plocka ut en större del av mervärdet. Det är därför dags att man som huvudorgan inom fackföreningsrörelsen blir påmind om att allt annat är ett svek. Ett brutalt svek. Ett svek mot arbetare som vill få ut sin rätt i pengar och få chansen till en god tillvaro.
Om man nu kan sätta ett pris på hederligt arbete som byggnadsarbetare, så är det bra mycket mer än 222kr/timmen. Arbetarrörelsen har inte råd att vända arbetare ryggen. Unga Byggare anser att vi måste ha löneökningar som tar igen tidigare reallönesänkningar och inflation, därför är ett lönekrav på 15 procent rimligt speciellt när inflationen varit vinstdrivande, och medvetet drivits på av företagen. För om inte så vänder snart Sveriges arbetare fackföreningsrörelsen ryggen, om de inte redan gjort det.
Men tron på gemenskap och vilja finns, något som vi i Unga Byggare alltid förespråkar i vårt fackliga arbete. Och när man har örat nära marken så blir man snart varse om att låga löneökningar är impopulära, därav vill vi se ett lönekrav på 15 procent.
Landsorganisationens förslag på tre procent är i praktiken ett svek på 100 procent.
Erik Andersson är ordförande för Unga Byggare Väst
Den fackliga manifestationen utanför Teslas butik i centrala Stockholm polisanmäldes på måndagsförmiddagen.
– Det är vi själva som anmäler för brott mot ordningslagen då manifestationen inte är tillståndsgiven, säger Ola Österling som är Stockholmspolisens presstalesperson till Arbetaren.
Ett femtiotal personer samlades på måndagsmorgonen utanför Teslas butik på Sveavägen i centrala Stockholm med plakat och flygblad. På plats fanns förutom strejkvakter representanter för flera andra fackförbund. Den infekterade konflikten om kollektivavtal med den amerikanska elbilsjätten har nu pågått över ett år och läget ser, som Arbetare kunde rapportera i fredags, fortfarande låst ut.
– Jag är här för att stötta mina kompisar i IF Metall. I Sverige ska vi ha kollektivavtal helt enkelt, säger en kvinna på trottoaren utanför den exklusiva bilbutiken.
Hon är barnskötare, medlem i Kommunal och har bytt bort sitt arbetspass med en kollega för att kunna delta i manifestationen.
Andra är där som strejkvakter. Som exempelvis Mohammed Alansari.
– Vi måste hjälpas åt för att få till ett avtal med Tesla. Annars står arbetarna på deras verkstäder helt utan skydd, säger han och håller en bunt flygblad i händerna som han räcker över till förbipasserande.
En bit därifrån står Britta Lejon, ordförande i fackförbundet ST, och pratar med kollegor från andra fack.
– Det är så otroligt viktigt att vi håller ångan uppe och stöttar den här kampen. Samtidigt hade jag önskat att ännu fler fackförbund slöt upp och drev på. Det skulle öka trycket på Tesla, säger hon.
Men trots att inga människor hindrats från att gå in i butiken valde polisen, bara 20 minuter efter det att manifestationen påbörjats, att göra en anmälan för brott mot ordningslagen.
Det bekräftar presstalesperson Ola Österling för Arbetaren.
– Jag vet faktiskt inte vad det innebär men vi kommer att stå här fram till klockan tolv idag, säger Emma Hansson som är ordförande i IF Metall i Stocholms län.
Hon är också på plats utanför huvudentrén och är trots anmälan nöjd med förmiddagen.
– Det har ju samlats en hel del folk och känns som en riktigt bra uppslutning. Att vi står här idag kanske inte kommer att leda till kollektivavtal men det är viktigt att vi fortsätter för att hitta en lösning för våra medlemmar, säger Emma Hansson.
“Det hade lika gärna kunnat varit ett aprilskämt. Men den gångna veckan har återigen påmint om hur råkonservartiva de politiska strömningarna är just nu.” Arbetarens vikarierande chefredaktör Vendela Engström om att Jens Stoltenberg mottagit riddarorden av kungen.
För några år sedan besökte jag en medeltidsmarknad. Gycklare, kanderade äpplen och vuxna människor iklädda särk. Tempelriddaren Arn, alltså Joakim Nätterqvist, var marknadens och barnens stora dragplåster och jippo. Utklädd till riddare dubbade han alla som mäktade med kön.
”Jens Stoltenberg får riddarorden” är en rubrik man inte såg komma. Det hade lika gärna kunnat varit ett aprilskämt. Men den gångna veckan har återigen påmint om hur råkonservartiva de politiska strömningarna är just nu. Denna gång var det dock inte Arn som la svärdet på axeln, utan kungen som fäste en medalj på Nato-pensionärens bröst.
Förra året återupplivades tydligen det svenska ordensväsendet: Riddarordnar kan återigen delas ut till personer som, enligt stadgarna, utfört ”extraordinära personliga insatser för Sverige eller svenska intressen.” Beslutet ska ha fattats av bred politisk enighet i riksdagen.
Traditionen, ett ultrakonservativt blast from the past, härrör från korstågens religiösa väckelse vid början av 1100-talet. Det ”moderna” svenska ordensystemet härrör däremot från mitten av 1700-talet. Men för femtio år sedan, 1974, ansågs det konservativa belöningssystemet daterat. Att kungen ska dela ut ordnar till befolkningen, ansågs höra till det förflutna.
Att kungen, eller ”Stormästaren” som han kallas i det här samanhanget, nu delar ut ordnar för första gången på 50 år är ett ”återuppväckande av en fin tradition som Sverigedemokraterna drivit på för”. Det skriver fyra SD:are i motionen ”Konservativ politik för samtid och framtid”, inlämnad till riksdagen den 2 oktober i år. Ett litet stickspår: I motionen föreslår de bland annat att helgdagarna ska få grundlagsskydd. Givetvis undantaget första maj. Den vill SD ersätta med Valborgsdagen.
Utöver Stoltenberg får nio andra personer riddarorden för deras insatser i den svenska Nato-processen. En process som gick över huvudet på befolkningen. Nu ska Sverige i stället samsas med USA-imperialister som bistår Netanyahu att bomba sönder Gaza och samarbeta med Turkiets president Erdoğan.
Samtidigt ökar polariseringen i landet. Den SD-influerade regeringen skyller givetvis alla problem på invandring och lösningen stavas hårdare straff, när det som i själva verket sker och har skett är att vi fått ett allt mer ojämlikt samhälle.
Enligt en ny rapport från Oxfam är Sverige nu sämst på jämlikhet i Norden och en vanlig lönearbetare bidrar 28 gånger mer till det gemensamma än en höginkomsttagare.
Parallellt skålas det i kungahuset. Anslaget till kungen och Slottsstaten ökar nämligen med 21 miljoner kronor jämfört med förra året och uppgår nu till 190 miljoner kronor för 2025. Det lär räcka till en och annan riddarmedalj.
För Sverige, ur tiden.
För första gången på länge ökar de svenska utsläppen. Framförallt beror det på att användningen av diesel tagit fart igen efter Tidöpartiernas sänkning av reduktionsplikten för snart ett år sedan. Nu sågas regeringen ännu en gång för att inte ta klimatkrisen på allvar.
– Tidöpartierna tar inte klimatfrågan på allvar. Vi har en regering som för en politik som ökar utsläppen när vi lever i tider med rekordtemperaturer och det är katastrofalt.
Det säger Kristina Östman som är chef på klimatenheten vid Naturskyddsföreningen till Arbetaren.
Det är Statistiska centralbyrån, SCB, som tagit fram de nya dystra siffrorna som visar att klimatutsläppen i Sverige ökat med hela 5,6 procent under årets andra kvartal jämför med förra året vid samma tid.
Under det första kvartalet 2024 ökade utsläppen ännu mer, med nära sju procent jämfört med året innan.
Främst är det inom bygg- och transportsektorn som ökningen varit som starkast. Men också genom hushållens högre konsumtion. Enligt SCB beror ökningen på att användandet av diesel tagit fart igen efter den SD-styrda regeringens starkt ifrågasatta beslut att kraftigt sänka reduktionsplikten från 30,5 procent till sex procent för snart ett år sedan.
– Det här var tyvärr väntat. Regeringen låtsas att de har en ambitiös klimatpolitik när det i själva verket är precis tvärtom. De har ju aktivt nedmonterat fungerande klimatpolitik och tagit bort nästan allt stöd till satsningar på förnybar energi, elbilar och energieffektivisering, säger Kristina Östman.
Regeringens klimatpolitik har redan upprepade gånger sågats från alla möjliga håll. Både miljöorganisationer, oppositionen och den samlade expertgruppen inom den statliga myndigheten Klimatpolitiska rådet har varit starkt kritiska till att Sverige inte gör mer i frågan.
– Det är mycket allvarligt. Det är ett totalt haveri av regeringen. Vi har varit djupt kritiska till den höjda inblandningen av fossilt bränsle, till de sänkta fossilskatterna och att takten på elektrifieringen bromsas. Vi hade velat se en fortsatt reduktionsplikt som gör att man klarar klimatmålen, säger Miljöpartiets språkrör Amanda Lind till Dagens Nyheter.
Så sent som i mars tidigare i år skrev Klimatpolitiska rådet i sin rapport att ”Den beslutade politiken under 2023 ökar utsläppen och leder inte i riktning mot att Sveriges klimatmål och EU-åtaganden till 2030 uppnås”, samtidigt som de menade att regeringen bryter mot klimatlagen som instiftades 2017 och som syftar till att motverka de allt mer akuta klimatförändringarna.
Liberalernas Klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari har vid flera tillfällen både hånats och ifrågasatts för att hon enligt kritiker låter Sverigedemokraterna styra regeringens klimatpolitik.
I en intervju med Sveriges radios miljöprogram Vetenskapsradion Klotet sade hon för bara någon vecka sedan att regeringens politik inte lett till några ökade utsläpp.
Nu kommenterar hon de nya uppgifterna i en intervju med Dagens Nyheter.
– Självklart är det så att när produktionen ökar och vår ekonomi blir starkare och inflationen stävjas – då påverkar det vår ekonomi något enormt. Det påverkar också våra utsläpp som en följd av att vår ekonomi växer, säger hon till tidningen.
Men enligt SCB förklarar inte den växande ekonomin den kraftiga utsläppsökningen.
Regeringens tystnad och passivitet under det pågående folkmordet i Gaza är att stödja staten Israel och dess allierade, skriver 66 organisationer från kampanjen Stoppa Israel – Ingen handel med apartheidstaten och kräver att regeringen agerar.
Till SACO, LO och TCO,
Det pågår ett folkmord i Palestina. Svenska regeringen stödjer detta pågående folkmord och trots palestinska fackliga organisationers upprepade vädjan om hjälp att stoppa vapenhandeln med Israel, pågår det fortfarande vapentillverkning och export till Israel.
Med stöd av rapporter från FN och människorättsorganisationer samt beslutet från den Internationella domstolen (ICJ) har allt fler som tvivlade, övertygats om rimliga indikationer på att Israel utför folkmord i Palestina.
Nyligen gick ett stort antal palestinska fackföreningar ut med vädjan om att ni fackliga organisationer ska göra vad ni kan för att stoppa Israels krigsmaskin.
Vi arbetare, lärare, journalister, vårdpersonal, tjänstemän, studenter med flera, kräver att svenska fackförbund arbetar för att svensk sjukvård öppnar upp för att krigsskadade palestinier ska ges möjligheten att få vård i Sverige.
I solidaritet med palestinska fackliga organisationer kräver vi att ni bortom tomma ord, uttalanden och fördömanden gå till praktisk handling och omedelbart stoppa medverkan till all handel med Israel och arbeta för ett slut på apartheidregimen och ockupationen.
Vi kräver även att svenska fackförbund bryter tystnaden om det pågående folkmordet och ställer sig bakom följande krav till regeringen:
Tystnad och passivitet under ett pågående folkmord är att stödja staten Israel och dess allierade. Bryt tystnaden! Agera!
Hälsningar,
66 organisationer i kampanjen: Stoppa Israel! Ingen handel med apartheidstaten!
Unga Byggare ser Socialdemokraternas och Centerpartiets uppgörelse med Tidöpartierna om att överge överskottsmålet i svensk ekonomi som ett hugg i ryggen av företrädare som säger sig representera arbetare.
Nyheten om den uppgörelse som Socialdemokraterna och Centerpartiet gjort med Tidöpartierna och som innebär att överskottsmålet för Sveriges finanser kommer skrotas och ersättas med ett balansmål är ett svek mot landets byggnadsarbetare och arbetare i stort.
När uppgörelsen dessutom görs i stängda rum utan insyn är det ett sätt att undergräva demokratin, och det känns som ett hugg i ryggen av företrädare som säger sig representera oss arbetare.
Under flera års tid har vi sett behoven av satsningar på infrastruktur, elnät, VA-nät, utbildning, nyproduktion av bostäder men också upprustning och energieffektivisering av miljonprogrammen.
Under samma tid har vi sett att stora omfattande investeringar i Sverige inte har blivit verklighet i förhållande till behovet.
Arbetslösheten har ökat till hela 8,2 procent enligt Statistiska centralbyrån. Sverige ligger nu på tredje plats med EU:s tredje högsta arbetslöshet, och inom byggbranschen är arbetslösheten värst bland de unga. Just nu är det bara ett fåtal av dem som går ut byggprogrammet på gymnasiet som får jobb efter studenten. Det kan vi jämföra med en arbetslöshet som låg strax under 2 procent före 90-talskrisen.
Det balansmål som det nu står klart att man kommit överens om bakom stängda dörrar tycker inte vi är tillräckligt för att möta den ökade arbetslösheten eller de behov som Sverige står inför.
Sveriges unga arbetare hade hoppats på mer för att sätta fart på ekonomin men också för att lösa de utmaningar vi står inför gällande klimatomställning, bostadsbrist, utbyggnad och renoveringar av järnvägen, en större inhemsk livsmedelsproduktion och ett utbyggt försvar.
Med det nya balansmålet riskerar vi bara att kunna uppfylla en bråkdel av det investeringsbehov vi har. Ny kärnkraft riskerar att sluka det investeringsutrymme man öppnat upp för. Av historien har vi lärt oss att i perioder av låg tillväxt och hög arbetslöshet är det arbetarklassen som får det tuffast och en minskad frihet, därför tycker vi att denna överenskommelse är ett svek mot alla Sveriges arbetare.
Med detta sagt är vi heller inga slösaktiga och naiva ungdomar som tror att sms-lån löser tillvaron. Utan vi vill se investeringar i sådant som kommer betala tillbaka över tid. Stabil elförsörjning med tillgång till billig grön el gör att produktionen kan vara stabil. Infrastruktur betalar också tillbaka sig, där malmbanan är ett tydligt exempel men också att rörligheten i befolkningen har positiva effekter på arbetsmarknad och livskvalitet.
Att lösa bostadsbristen kommer även ge positiva effekter på arbetsmarknaden när människor kan flytta dit jobben och utbildningarna finns. Nya bostäder är också stabila värden som vi har nytta av över lång tid. Ökade satsningar på livsmedelsproduktionen kommer att skapa nya viktiga arbetstillfällen, men även göra Sverige mindre importberoende av något så livsnödvändigt som maten.
Sveriges statsskuld är också väldigt mycket mindre än andra jämförbara länder som gör att vi har möjlighet att våga investera i att möta framtidens utmaningar och behov. När staten sparar och inte lånar för satsningar måste befolkningen på individnivå belåna sig för att upprätthålla tillväxten och levnadsstandarden, detta gör Sveriges befolkning räntekänsliga vilket framförallt många unga som köpt eller tänkt köpa bostad fått känna av under de senaste åren.
Detta handlar även om jämlika förutsättningar för olika generationer. Många som i dag är pensionärer har fått uppleva stora statliga satsningar som förbättrade levnadsstandarden för hela befolkningen. En aktiv industripolitik har genom historien tryggat arbetstillfällen och tillväxt. Ett miljonprogram som gjort att vanliga arbetare kunde förverkliga sina drömmar om en egen villa eller lägenhet utan att behöva belåna sig så högt att en arbetarlön inte klarade av att amortera lånet under en livstid.
Men även vetskapen om att arbetstillfällen finns, där man uppfyller ett viktigt syfte och där risken att hamna i arbetslöshet är liten. Jämfört med dagens gig-ekonomi där många jobb känns både osäkra och ganska meningslösa.
Sveriges och EU:s politiker måste våga satsa annars springer resten av världens ekonomier som vågar satsa på framtiden ifrån oss.
William Sundberg och Cajsa Holmqvist, Unga Byggare
Kritiken är stenhård. Både fackförbund och människorättsorganisationer kraftsamlar nu för att stoppa Tidöregeringens kontroversiella förslag om en angiverilag.
– Sammanslutningen från civilsamhället är i det närmaste total och det råder en fullständig samsyn i att det här är helt fel väg att gå, säger Anna Johansson som är generalsekreterare på svenska Amnesty till Arbetaren.
Hon är en av trettiotalet talare som på onsdag samlas för en stor manifestation på Sergels torg i centrala Stockholm under parollen Stoppa angiverilagen.
Liknande demonstrationer har redan hållits i flera andra svenska kommuner sedan den SD-stödda regeringen strax efter valet 2022 meddelade att de ville se en lag där offentlighetsanställda ”ska vara skyldiga att informera Migrationsverket och Polismyndigheten om de kommer i kontakt med personer som vistas i Sverige utan tillstånd”.
– Konsekvenserna skulle bli att det så kallade skuggsamhället förvärras. Att brottsutsatta inte törs kontakta polisen, att sjuka inte vågar söka vård eller att barn till papperslösa, som redan är en väldigt utsatt grupp, inte går till skolan av risk för att bli anmäld, säger Anna Johansson.
Hon, och flera andra människorättsorganisationer med henne, har länge kritiserat det omdiskuterade lagförslaget.
En statligt ledd utredning kring lagen väntas presenteras den 29 november, och förslaget har väckt känslor även utanför Sveriges gränser.
– Det är fullständigt omänskligt, kommenterade exempelvis Michele Levoy, från den europeiska människorättsorganisationen Picum, lagförslaget i brittiska The Guardian tidigare i höstas.
Arbetaren har vid flera tillfällen rapporterat om den kokande ilskan och ökade oron bland sjuksköterskor, läkare, socialsekreterare, lärare och andra yrkesgrupper som riskerar påverkas av lagen.
– Regeringens förslag är inte förenligt med vare sig vår yrkesetik, vårt uppdrag eller med Barnkonventionen, sade Lärarförbundets ordförande Johanna Jaara Åstrand till Arbetaren förra året.
Bakom manifestationen i Stockholm nu på onsdag står de fem fackförbunden inom välfärdssektorn som sammanlagt företräder 1,2 miljoner medlemmar.
Veronica Magnusson är förbundsordförande i Vision som organiserar bland annat socialsekreterare, tandsköterskor och läkarsekreterare.
Även hon ska tala på onsdag och skräder inte orden mot lagförslaget.
– Vill vi ha ett angivarsamhälle? Införs lagen är det ett stort steg mot ett allt mer auktoritärt system som skulle försämra välfärdsuppdraget i grunden, säger Veronica Magnusson.
Enligt henne och flera andra fackliga företrädare skulle anställda inom exempelvis kommuner tvingas till helt nya arbetsuppgifter om lagen går igenom. Många lärare och andra berörda yrkesgrupper har varnat för massuppsägningar om regeringen står på sig.
– Därför lägger facket inom välfärden ny allt krut på att det här inte ska bli verklighet. Det är en fråga där Tidöpartierna gått alldeles för långt och de måste helt enkelt ta hänsyn till vilka konsekvenser det skulle leda till för alla som jobbar inom den offentliga sektorn. Det är inte för sent att ändra sig och jag förväntar mig att de nu lyssnar på oss och inte går vidare med lagen, säger Veronica Magnusson.
Förutom fackförbund och människorättsorganisationer har även flera av Sveriges kommuner och regioner tagit aktiv ställning mot lagen om anmälningsplikt för offentligt anställda.
– Kravet att ange papperslösa barn kan aldrig hamna på barnskötare, undersköterskor eller elevassistenter. Alla barn ska känna sig trygga när de går till förskolan. Papperslösa ska känna sig trygga när de söker vård. Välfärden ska vara en trygg plats fri från angiveri. Därför måste förslaget stoppas, säger Malin Ragnegård, förbundsordförande i Kommunal i ett pressmeddelande inför onsdagens manifestation.
Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och ettåriga dotter Sama kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området. Via sms till Arbetaren direktrapporterar hon om hennes och familjens situation inne Gaza.
I dag är det den 20 oktober. Etniska rensningar fortsätter i norra Gaza. Det verkar som om de genomför generalernas plan, som kommer att leda till en fullständig evakuering av området och förvandla det till en stängd militär zon, vilket betyder att vi aldrig kommer att återvända till våra landområden och egendomar där; Allt kommer att försvinna för alltid.
Det är något som inte bara väcker sorg utan också ironi – hur vi, efter att vi fått instruktionerna att evakuera söderut, fråntas alla våra ägodelar som våra familjer arbetat i åratal för att skaffa och etablera ett stabilt liv fyllt av drömmar och ambitioner.
Norra Gaza har blivit en grav där alla våra drömmar, liv, egenskaper och ambitioner är begravda för alltid.
Här lever vi det värsta och svåraste liv vi någonsin känt sedan vi föddes i detta land.
I dag har människor inget värde; alla dyrkar pengar, och alla utnyttjar varandra så mycket de kan.
Våra liv är fyllda av exploatering från handlare, säkerhetskaos, banditer, stölder, mord, fördrivning och att dö av hunger och törst.
De rika övervakar institutioner och föreningar, medan tjuvarna och de som är direkt kopplade till dem är handlare utan samvete.
För några dagar sedan fick min dotter Sama sin andra dos av poliovaccinet och sedan dess har hon lidit av svår smärta och ihållande feber som fortsätter än i dag.
Det har varit fyra dagar av helvete och jag vet inte när hon kommer att bli frisk.
Jag har glömt smaken av sömn och utmattning är min ständiga följeslagare dessa dagar.
Apotekaren på Ibn Al-Haytham Pharmacy diagnostiserade det som ett virus och ordinerade behandling för att minska febern och ta itu med viruset hon lider av.
De sa att tillståndet kan pågå i upp till 10 dagar, vilket betyder att det finns en möjlighet att vår prövning kan förlängas med ytterligare 6 dagar!
Min dotter kan inte äta eller dricka, och för några dagar sedan fick hon också brännskador på handen, vars märken gradvis bleknar; Jag vet inte vad det här livet vi lever är. Det är ett liv som påtvingats oss utan något val.
Maten som finns tillgänglig i dag är mycket dyr; priserna på frukt, grönsaker, barnblöjor, städmaterial, kläder och skor, har aldrig nått sådana höjder förut.
Ingenting är billigt i ljuset av den skenande stölden av inkommande bistånd och blockaden som hindrar kommersiella varor från att komma in under förevändningen att de ansvariga har semester, vilket gör livet outhärdligt.
Min fråga till dig som läser är: Finns det över huvud taget en väg till frihet och liv för en person från Gaza efter all denna tid av folkmord och etnisk rensning?
Lama Majdi
Poeten Emil Boss är till vardags facklig organisatör och återkommande krönikör i tidningen Arbetaren. I augusti släppte han sin senaste diktsamling Kompression, som nominerades till Sveriges Radios Lyrikpris. Här kan ni nu läsa en av hans nyskrivna och tidigare opublicerade dikter.
Han kom till Sverige tjugoarton,
fick jobb direkt från Svenska Palmen.
Altaner mest. Han lärde namnen
på Stockholms villastäder.
Samma villkor som därhemma:
Jämna sextiotimmarsveckor,
varje sommar sju dar ledigt.
Sängplats i en trång gemenskap
av fjorton landsmän i en fyra.
Tillståndets pris var ett gratis slit
på chefens kåk i Mälarhöjden.
Två år gick, med lön att skicka
till familjen i Zaporizhyzha,
dubbelt mot vad han tjänat hemma
där Ana satt med fyra ungar.
En dag plötsligt beordrad väntan:
”Kunden har inte betalat oss”.
Följande halvår gick han runt
utan jobb och sparkontot tömdes.
Han pantade burkar när han fick höra
att en håltagningsfirma letade folk
till nyproduktion för allmännyttan
i Hässelby Strand: Bodar, passerkort,
bygghiss och förman. Nya kollegor,
samma slit och samma snöglopp,
samma obetalda helger.
Covid värst: Borra med feber.
Efter en tid kom en välbekant
order: ”Lönerna dröjer. Kunden har inte
betalat fakturan. Vi måste jobba
ikapp och bli klara, så att de betalar”.
Nästa månad samma visa.
Spelets insats blev fördubblad
och i tredje ronden var han slagen.
Vräktes från boendet, sov fyra nätter
i chefens garage på ett liggunderlag,
hittade sängplats till rövarpris
hos en georgier i Bagarmossen.
sattes i skuld men kom genom
honom in på projektet Förbifarten:
Byggstäd och bilning i tunnelbygge.
Några svenskar inne i berget
lärde ut kollektivavtalet.
Han fattade mod och ringde georgiern,
krävde sjuklön, övertid, OB och avtal,
fick sparken och krävdes på hyresskulden.
I desperation tog han vadsomhelst:
En känd aferist som jobbar åt PEAB.
Lade tak på en skola, byggde parhus i Sickla.
Lurad på lönen för fjärde gången
kunde han inte annat än tomhänt
resa hemåt med långfärdsbussen.
Fyra veckor, sedan kom kriget.
Familjen stod då illa rustad
eftersom han byggt i Sverige.
Många delade erfarenheten.
