Politiker och företag utlovar gärna trädplanteringar för att bromsa klimatförändringarna. Men vem planterar träden, och vem tar hand om dem när de växer?
Det hårda och smutsiga arbetet att återställa ekosystem kommer att vara oumbärligt de kommande decennierna. Dels för att skapa kolsänkor för att lagra koldioxid från atmosfären, och dels för att mildra effekterna av extremväder som stormar och översvämningar. Men arbetet, där det i dag pågår, utförs av människor som ofta är väldigt lågt avlönade, om de ens får betalt.
Ofta är dessa arbetare inte erkända som arbetare, utan volontärer. Det gäller inte bara skogskonserverande arbete i landsbygdsmiljöer i Kambodja och Madagaskar, utan också i städer där människor som arbetar med återvinning och tar hand om avfall ofta lever i fattigdom.
Situationen är värre för de som drabbas av de naturkatastrofer som följer av det allt varmare klimatet. Skogsbrandssäsongen i Kalifornien 2018 var den dödligaste i statens historia, men en stor del av brandsläckningsarbetet låg på 2 000 dömda fångars axlar, som tjänade en dollar om dagen.
Under Australiens ”svarta sommar”, 2019-2020, avfärdade premiärminister Scott Morrison kraven på stödbetalningar till de 195 000 frivilliga släckningsarbetare, för att ”de vill vara där”.
Storbritannien förbereder sig för en framtid där översvämningar väntas bli mer frekvent förekommande och även svårare. Men miljödepartementet förlitar sig i stor utsträckning på frivilliga krafter för att hantera översvämningar när de inträffar, och detta ser ut att komma att fortgå. Dessa arbetare saknar den lön och det skydd som organiserad arbetskraft skulle ha, samtidigt som efterfrågan på deras tjänster väntas öka.
Tillsammans utgör alla dessa grupper ett ”eko-prekariat” som har lite gemensamt med den arbetarrörelse som vi desperat behöver för att möta klimatkrisen och den ekologiska krisen.
Osäkerhet i den gröna ekonomin
Den moderna gigekonomin säljer ”oberoende” till arbetare genom att låta dem bestämma sina egna arbetstimmar. För taxichaufförer och bud, kan detta vara tilltalande, men i praktiken innebär det en prekär tillvaro, fångad med en osäker inkomst och ständigt tillgänglig på nolltimmarskontrakt. De med en osäker migrationsstatus kan hamna i modernt slaveri.
Vi har forskat runt arbetsvillkor i den gröna ekonomin och särskilt de marknader där människor och organisationer ”köper” gröna tjänster, som ekosystemkonservation och trädplantering. Dessa projekt kan betalas direkt från regeringar till exempelvis skogsskydd eller skydd av våtmarker, eller genom koldioxidmarknaderna där krediter säljs för att finansiera konserverande arbete. Ett växande antal företag betalar för att kompensera för den miljöskada deras verksamheter leder till – vilket kan bidra till att företag inte agerar för att själva få ner sina egna utsläpp av växthusgaser. Det finns en smartphoneapp där man kan ”plantera ett träd” med en knapptryckning.
Idén att träd kan planteras med en tryckning på en skärm är revolutionerande. Men arbetet tenderar att förlita sig på en flexibel pool av arbetare – en sorts ”grön gigekonomi”. Donationer från privat sektor kanaliseras via välgörenhetsorganisationer och NGO:s, som ser över trädplanteringen, men själva arbetet utförs ofta på tillfällig basis, ofta av obetalda volontärer – däribland skolbarn – som används för att plantera och vårda träden.
Trots att lokalsamhället deltar i trädplanteringen kan också deras tillgång till områdena vara begränsad. Trädplanteringsinitiativ har beslagtagit mark från lokalsamhällen.
Samhällsviktiga arbetare
Som viruspandemin har visats kan ideella krafter och grupper i lokalsamhället hålla samman den sociala väven i kristider. Oavsett om det är vanligt folk som skapar sjukvårdsutrustning eller tar hand om sina grannar i karantän, kan organisering i lokalsamhället rädda liv i områden där år av åtstramning har svält ut beredskap och välfärd.
Samma sak kan sägas om frivilliga brandbekämpare och skogsplanterare, men deras självuppoffrande är inte nog. Vi måste granska hur dessa arrangemang har skapat prekära arbetsvillkor och möjliggjort för regeringar att flytta över sitt ansvar på ideella krafter.
Kommer de frivilliga släckningsarbetarna fortsätta gå utan kompensation, trots att deras arbete blir mer riskfyllt i takt med Australiens allt värre brandsäsonger? När regeringar diskuterar hur man ska få fart på den globala ekonomin efter covid-19, vilka juridiska skydd kan arbetare i de nya miljöprojekten räkna med?
Nu, mer än någonsin, är det tid för en uppriktig diskussion kring vad dessa samhällsviktiga arbetare får tillbaka för det ovärderliga arbete de gör.
Texten är tidigare publicerad i The Conversation.
Översättning: Annie Hellquist
Benjamin Neimark
Senior Lecturer, Lancaster Environment Centre, Lancaster University
Sango Mahanty
Associate Professor, Crawford School of Public Policy, Australian National University
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.