– Många blir förvånade när jag berättar att människor arbetar för 35 kronor i timmen i Sverige. Folk tror inte att sådant händer här, säger hon.
Det står tre personer utanför Stockholm LS av SAC kontor i Stockholm. De är här för att träffa migrantorganisatör Pamela Otarola, som tar emot dem på spanska. Nästan varje dag dyker det upp personer som är här för att träffa henne.
Majoriteten av de som kommer hit arbetar inom bygg, städ och restaurang. Många av dem kan varken engelska eller svenska.
– Jag vet vad det innebär att vara här illegalt, att inte kunna språket och hur det är att leva utan rättigheter. Jag ser det som min skyldighet att hjälpa andra i den situationen, säger hon.
Förra hösten godkände Stockholm LS medlemmar ett projekt att göra informationsfilmer på flera olika språk. Sedan dess har videos på tretton språk publicerats, och filmerna på spanska har Pamela spridit via olika grupper på Facebook.
På det första informationsmötet i höstas kom 17 nya personer.
– Folk blir så glada att det är någon som pratar spanska, att någon förstår och förklarar lagar som de inte ens visste existerade.
Hur viktigt är det med språk när det gäller facklig organisering?
– Det är det viktigaste. Utan språk kan vi inte kommunicera, utan kommunikation kan vi inte göra något.
Vilka risker finns om man inte kan kommunicera på svenska eller engelska?
– Att hela livet exploateras. Att arbetsgivare till exempel inte betalar ut rätt lön och istället behåller pengar som man har rätt till, säger hon.
Sex veckors karens gäller för en ny medlem. Därefter kan SAC ta sig an en arbetsplatskonflikt.
En av de tre männen som befinner sig utanför kontoret till Stockholm LS lokaler är ny medlem. Han förlorade sitt jobb som kock från en stor restaurang i Stockholm under pandemin, och arbetsgivaren har inte betalat ut rätt lön för perioden under uppsägningstiden. Han upplever att han inte fått någon hjälp av sitt tidigare fackförbund och efter att ha blivit tipsad om SAC:s videos på spanska, beslutade han sig för att gå med i SAC.
Nu väntar han på att karensen på sex veckor ska löpa ut.
– Därefter ska vi se till att han får ut löneskulden, säger Pamela.
Hon berättar om två ukrainska byggarbetare som kontaktade SAC. De hade anlitats för att renoverat ett hus på en ö utanför Norrtälje. När de var klara med renovationen fick de ingen lön, arbetsgivaren var försvunnen och de var fast i stugan de hade bott i under tiden de arbetade med huset.
– De hade inga pengar och maten började ta slut, säger hon.

Pamela Otarola har alltid varit engagerad i olika former av solidaritetsarbeten.
Varför tror du att det här händer?
– Därför att systemet tillåter det. Vi lever i ett kapitalistiskt system. Och kapitalism handlar om pengar. Oavsett dess pris.
Vad behövs göras för att förhindra att människor hamnar utanför systemet?
– Det är språket som är det största hindret, folk måste få information. Om man inte vet sina rättigheter, så kan vem som helst utnyttja dig.
– Vi kan inte strunta i att det existerar problem och att människor utnyttjas i Sverige. Alla som vet hur systemet fungerar, och har verktyg för att hjälpa måste försöka, säger hon.
När man växer upp i ett våldsamt samhälle tappar man till slut rädslan. Du vet att du måste protestera.
Pamela Otarola, organisatör på SAC Syndikalisterna
Pamela kom till Sverige i maj 1996, men det dröjde fram tills 2003 innan hon fick uppehållstillstånd. Fram till dess arbetade hon svart på olika jobb, främst inom restaurang och städ. Ibland upp till 16 timmar om dagen.
Hon växte upp i diktaturens Chile och flyttade till Sverige med sin första kärlek.
På frågan om hur det påverkat henne att växa upp under en diktatur svarar hon:
– Jag är inte rädd för konflikter och jag är inte rädd för att säga att något är skit. När man växer upp i ett våldsamt samhälle tappar man till slut rädslan. Du vet att du måste protestera.
Från Sverige hjälpte hon politiska fångar runt om i Sydamerika.
– Jag har alltid engagerat mig i solidaritetsarbete. Jag föddes vänster, men här i Sverige blev jag ännu mer vänster, säger hon.
När hon till slut fick uppehållstillstånd kunde hon börja göra sådant som hon länge velat. Hon började plugga och jobbar idag som undersköterska på Södersjukhuset, utöver det fackliga arbetet.
Projektet att göra filmer på olika språk löper ut i september, men hon hoppas på att medlemmarna kommer rösta för en förlängning. I sådana fall vill hon skapa videokurser i arbetsrätt på flera olika språk.
Hon berättar att målet är 1 000 nya medlemmar. Just nu är Stockholm LS uppe i cirka 900 medlemmar, av dessa har Pamela värvat 150.
– Vi har inte varit så här många sedan 2006, säger hon.
Hur känns det?
– Det här är ingen överraskning för mig. Jag visste att det fanns ett stort behov för just det här, och det finns många fler som vi behöver nå ut till, säger hon.