Det är mitten på Augusti. Jag vilar mot huvud mot en varm klippa, framför mina fötter väntar Mälaren på att jag ska ta ett svalkande dopp. Men i dag vill själen inte riktigt komma till ro. Varje gång det vankas sensommar så griper något sorgset tag i mig. Och jag tror att jag vet varför.
Den 16 augusti 1995 bestämmer sig en 14-årig kille och hans jämnårige granne för att tälta och bada vid Ingetorpssjön utanför Kungälv.
De vill göra det bästa av de sista dagarna som är kvar på sommarlovet. Men en så oskyldig och harmlös upplevelse får de inte.
Istället blir den 14-årige killen och hans kompis attackerade och tillfångatagna av ett gäng nynazister som vill tvinga dem att proklamera sin kärlek för nazismen. När den 14-årige killen vägrar börjar nazistgänget misshandla honom så brutalt att läkaren som senare obducerar hans kropp liknar skadorna vid ett tåg som kört över honom om och om igen. En kropp som dessutom slängts i sjön efter den brutala misshandeln.
Den där tiden som också finns nu, även om det är mindre Absolut Svensk tröjor och mer kostym, subtila vitsippor och hyllningar av våldsattentat mot muslimer, vattenpipcafeer och moskeer.
När Sveriges främsta kriminologiprofessor Leif GW Persson, som vanligtvis är sparsam med sin affekt har svårt att hålla tillbaka känslorna, då kanske det går att föreställa sig vilken ondska som mött den 14-årige killen den där sensommar dagen för 25 år sedan.
Den där tiden som också finns nu, även om det är mindre Absolut Svensk tröjor och mer kostym, subtila vitsippor och hyllningar av våldsattentat mot muslimer, vattenpipcafeer och moskeer. Enligt uppgifter från Säpo fortsätter det högerextrema våldet och viktmaktmiljörna att växa i Sverige, så pass mycket att de förra året gick ut med en nationell varning.
De senaste åren har jag i egenskap av samtidspanare observerat 1990-talets comeback. Ungdomar födda på 2000-talet lajvar skejtare och rejvare och har återinfört magtröjor, läppennor och pösiga jeans. Och jag fattar, det är ett selektivt 1990-tal och det ska jag inte hålla dem ansvariga för.
Men jag kan inte låta bli att undra. Tänk om de visste hur det egentligen var. Hade 1990-talet varit lika hett då? Det finns bara ett sätt att ta reda på det och det är att fortsätta påminna och göra den här avskyvärda händelsen hela Sveriges angelägenhet.
För mordet på John Hron var inte bara ett angrepp på 1990-talets Sverige. Det var en avrättning på den som står upp mot orättvisa och en tydlig markör mot alla oss med utländska efternamn. Mot oss som tar avstånd från människoförakt och vill peka vägen för en mer solidarisk värld. För 14-årige John Hron kostade det hans liv och därför kommer mordet på honom för evigt vara ett angrepp på hela mänskligheten.