När polisen pratar om visitationszoner, utökade övervakningsmöjligheter och hårdare straff finns gott om politiker som snabbt omvandlar önskemålen till skarpa politiska förslag. Det blir en tävling, vem som kan framstå som hårdast mot kriminalitet. Men när samma myndighet däremot ropar efter en starkare välfärd – satsningar på skola, socialtjänst, jobb, bostäder – för att förebygga kriminalitet, då talar de för döva öron. Allra minst lyssnar de som skriker högst om kriminaliteten. Det finns ingen politisk tävlan om att visa sig bäst på brottsförebyggande arbete.
Göteborgsposten gjorde förra året en kartläggning bland Sveriges lokalområdespolischefer. En stor majoritet tryckte på behovet av åtgärder för att motverka nyrekryteringen till kriminalitet. De uttryckte att allt annat är reaktivt, samhället måste jobba proaktivt, när polisen kommer in i bilden är det ofta redan för sent.
Även biträdande rikspolischef Mats Löfving pratade om jobb, skola och bostäder i lördagsintervjun förra helgen, men makthavarna hörde bara ordet ”klaner” och det sjukt demoniserande pratat om barn som i princip föds kriminella.
Journalister är också bra på att leda samtalet bort från de långsiktiga lösningarna och in på de kortsiktiga.
Uttalanden om behovet av välfärd görs hela tiden av företrädare för polismyndigheten. I veckan intervjuades Fredrik Gårdare, polis och gängexpert, i Dagens ETC. Han pratade om att allmän inlåsning inte är en lösning. De som polisen burar in ersätts snabbt av nya. Cirkeln måste brytas och för detta föreslår han fyra punkter. Satsa på skolan – öka antalet vuxna minst fyrfaldigt, stötta barnen och föräldrarna i trasiga familjer, satsningar på fritidsverksamhet, och satsningar på psykisk ohälsa bland unga.
Nödrop som dessa plockas i princip aldrig upp av makthavarna. Journalister är också bra på att leda samtalet bort från de långsiktiga lösningarna och in på de kortsiktiga. Dagen efter att 12-åriga Adriana hade skjutits till döds i somras, stod en märkbart tagen polis, Stefan Hector, tillförordnad chef för Nationella operativa avdelningen i Aktuelltstudion. Han sa, som så många andra före honom, att polisen inte själva kan komma åt gängkriminaliteten. För varje person polisen griper finns flera beredda att ta dennes plats. Samhället måste kliva in. Nyhetsankaret avbryter och påtalar att det är långsiktiga åtgärder, vad kan vi göra just nu, hur många extra poliser? 10 000, svarar han trött.
Varför fick han inte prata om det förebyggande arbetet? Det som samhället måste göra – helst i går?
När man lyfter välfärden som nyckel i brottsförebyggande arbete fnyser högern. Ungefär som att man föreslagit att syokonsulenter borde bjuda Black axe-gängmedlemmar på kakor och fråga vad de vill bli när de blir stora.
Högern älskar bilden av vänstern och socialdemokratin som några som gullar med råbarkade grovt kriminella och helst skulle vilja sitta ned och sjunga kumbaja tillsammans. Till och med när Mikael Damberg i SVT:s morgonstudio häromveckan i debatt med Ulf Kristersson, lyckas säga ”skärpta straff” fyra gånger på 20 sekunder, svarar Kristersson med att prata om att det gullas med buset.
Socialdemokraterna har rent program-mässigt en förståelse för att det förbyggande arbetet måste göras, men i den faktiska politiken är de batongsossar, det är hårdare tag som gäller. Men den politiken har vi haft i rätt många år nu, utan vidare resultat.
Jag menar självklart inte att polisers egna åtgärdsförslag ska köpas okritiskt (delar av polisens önskelista riskerar att leda till en övervakningsmardröm), men det är talande vilka delar av vad de säger som får politiskt genomslag.
När ska vi egentligen börja prata om morgondagens kriminalitet, morgondagens skjutningar och morgondagens förstörda liv? Läget är akut, men i riksdagen sitter få politiker som på riktigt vill ta ansvar för framtiden. Med nästa opinionsmätning för ögonen är det repression som är den starkaste politiska valutan.