Historien är fylld av kvinnor som styrde och ställde, vissa med formell makt, som Margareta, Elisabet, ”Kung Märta” Eriksdotter, Birgitta och flera Kristinor, och andra med makt på grund av släktskap. Ett exempel är Karl IX:s dotter Maria Elisabeth som levde ett luxuöst liv som hertiginnan av Östergötland med eget hov, och före sin död vid 22 års ålder 1618 lyckades dra igång en privat häxprocess där sammanlagt omkring tio kvinnor efter tortyr avrättades för trolldom innan någon modig person vågade sätta stopp för galenskaperna.
Cecilia Gustavsdotter Vasa (1540–1627) var faster till denna Maria Elisabeth och levde rullan i hela sitt liv. Vid 19 års ålder kom hon i centrum för Vadstenabullret då hon vid sin systers bröllopsfest ertappades i sin sängkammare med brudgummens yngre bror, 21-årige Johan av Ostfriesland ”i skjortan, havandes näpperligen hosor på sig”, som krönikan berättar. Johan blev kastad i fängelse och sägs ha blivit kastrerad, och Cecilia blev misshandlad av fadern Gustav Vasa och fick husarrest.
När brodern Erik tog över tronen knappt ett år senare införde han en rad formella regler som rörde kontakter med män, för hovets kvinnor. Cecilia giftes bort med markgreve Kristoffer II av Baden-Rodemachern som hon verkar ha kunnat styra och inledde ett vidlyftigt liv i Luxenburg-Lothringen, vid hovet hos Englands drottning Elizabeth och så småningom som grevinnan av Arboga varifrån hon ledde sjöröveri på Östersjön och höll politiska förhandlingar som inte alltid var sanktionerade av sina manliga släktingar vid makten. Ständigt skuldsatt och ständigt ute efter nya maktkamper överlevde hon sex av sina sju barn.
[Scen] Cecilia Vasa
Manus och regi: Amanda Gordon
Strindbergs intima teater
Av denna frifräsiga kvinnas liv har Amanda Gordon skapat en timmes monolog där även medspelaren Johannes Lönnå är en del av scenografin. Hon är full lust till revolt och kärlek – en renässans-Pippi med styrka i form av en representativ livsstil och släktingar som kunde vara känsliga att stöta sig med i stormaktstidens uppbyggnadsskede. Repressionen från bröderna och även Elisabeth, som till slut tröttnar på informaliteten och lyxkonsumtionen och kör henne ut ur England, glider pjäsen snabbt förbi – i fokus står hennes längtan efter lust och glädje hela vägen.

Men det är inte en helt och hållet romantisk bild av en i vår tid positivt rebellisk kvinnoroll som pjäsen berättar om, Cecilia är hänsynslös på gränsen till sociopati i sin jakt på njutning. Visst har hon rätt i att beklaga sig över sin underordnade roll som kvinna – samtidigt kör hon över både barn, bekanta och kärlekar när hon får lust. Och underordning är förstås ett relativt begrepp i sammanhanget.
Cecilia var alltså säkert en bekantskap som man borde hålla sig undan, men Amanda Gordon gör henne till en fräck och rolig påminnelse om att karaktären inte sitter i könet – vi har bara blivit itutade att det är så. Överhet kommer med beskydd och underordning med klass. Det visste Cecilia Vasa och det fick hennes omgivning erfara.
Amanda Gordon balanserar frågor om nu och då, frihet och hänsynslöshet, makt och underordning på ett underhållande vis. Även om jag kanske kunnat önskat mig mer allvar, kanske i form av några isande ögonblick som speglade verkligheten som den verkligen såg ut på Cecilia Gustavsdotter Vasas tid.