Det var snart två år sedan, hösten 2018, som basfacket SI Cobas organiserade strejker som involverade hundratals migrantarbetare på livsmedelstillverkaren Italpizza i Modena i norra Italien. Kampen har nu lett till att facket står inför en omfattande rättsprocess, där mer än 400 personer som är inskrivna i facket riskerar 481 rättsliga förfaranden och böter på tusentals euro.
Det är inte första gången i Modena som repressionen slår mot migrantarbetare som organiserar sig fackligt. Just i Modena har samma fack varit utsatt för en annan typ av attack, då ledaren Aldo Milano ställdes inför rätta ”för utpressning”, under en annan konflikt i livsmedelsindustrin förra året. Efter veckor av demonstrationer, strejker och hårt arbete från fackets jurister, men också veckor då solidariteten strömmade till facket från civilsamhället, frigavs Aldo Milani. Nu är det istället Italpizza som ber den allmänna åklagaren i Modena att erkännas som den skadade parten.
Förra helgen den 23 oktober gick hundratals arbetare och människor ut på gatorna i solidaritet med migrantarbetarna och för att fördöma den fackliga repressionen. De utmanade hela det italienska rättsväsendet, som egentligen inte tillåter demonstrationer med hänvisning till coronaviruset. Protesten fick ändå stor uppslutning. Utöver migrantarbetarna deltog en delegation från ”Black Lives Matters”-rörelsen och gräsrotsrörelsen ”No Tav”, liksom arbetslösa från Fiats bilfabriker som rest till Modena från södra Italien. Samtliga demonstranter bar masker och höll avstånd mellan varandra.
Den socialdemokratiske borgmästaren gjorde allt han kunde för att förbjuda demonstrationen i Modena, och förklarade för pressen att han hoppades på en ”civiliserad” protest, liksom för att understryka att personerna som stod inför rätta var potentiella brottslingar, att de antagligen behövde eskorteras av polis för att staden inte skulle brännas ned.
Ändå har protesterna och strejkerna utanför Italpizzas grindar alltid varit fredliga. ”Verkar det rättvist att jag nu ska infinna mig i en rättssal för att jag satt på marken med upplyfta händer för att försvara mina rättigheter?”, säger Ines Marsi till mig.
Hon är en ung kvinna från Tunisien som deltar i demonstrationen och som arbetat på Italpizza i 13 år. Omkring 900 personer, merparten kvinnliga migrantarbetare, har anställning på Italpizza genom olika kooperativ, de arbetar på företaget genom så kallade ”multi service-kontrakt” – fastän de i egentligen borde få betalt utifrån det italienska kollektivavtalet inom livsmedelsindustrin.
Lönerna är låga: de får mellan 850 och 1000 euro i månaden, och kan arbeta uppemot 12 timmar om dagen. ”Vi kände till riskerna, som att strejkdagarna försvann från löneutbetalningen i slutet av månaden, polisens våldsamma svar på demonstrationerna då de använde batonger och tårgas. Några av mina kollegor fick föras till sjukhus, berättar Ines Marsi för mig.
Företaget har inte gett efter för fackets krav utan meddelat att migrantarbetarna måste vänta ända tills 2022 innan deras löner höjs. Samtidigt investerar företaget i maskiner och satsar på att automatisera arbetsplatsen, och många är nu rädda att förlora jobbet.
Italpizza har, förutom att ha ökat sin omsättning, satt press på de anställda genom förödmjukande och diskriminerande metoder. Migrantarbetarna tvingades städa toaletter efter att ha deltagit i blockader, och andra blev avskedade på grund av sitt fackliga engagemang.
Inte mindre än 20 personer blev avskedade mellan mars och april, under lockdown. Detta för att de följt fackets rekommendationer och stannat hemma från jobbet med anledning coronaviruset. Ingen nåd gavs till dem som försökte skydda sin hälsa, också efter att flera fall av covid-19-infektion uppdagats i anläggningen.
Italpizza motsatte sig också indirekt det dekret som infördes i Italien under pandemin, och som skulle skydda arbetare från uppsägningar i hela landet. De som drabbades av uppsägningarna på Italpizza blev tvungna att kontakta Italiens motsvarighet till Migrationsverket, och därmed utstå ett slags dubbel press från företaget. Det krävs nämligen att du har anställning för att få uppehållstillstånd i Italien.
Vi ser med andra ord en allvarlig repression mot facklig organisering i Italien, framförallt riktad mot de radikala fackföreningarna som använder sig av strejkmetoder och som organiserar migrantarbetare. Pandemin utnyttjas av både företag och regering som spelar på människors rädsla. De använder den som ett slags nytt kapitalistiskt vapen för att vänja människor vid en situation där deras rättigheter inskränks.
På vägen hem från demonstrationen är det ett vimmel på gatorna. Barn leker på trottoaren medan deras föräldrar rullar barnvagnar framför sig, unga par köar utanför glassbarerna eller tar en aperitif i solen på uteserveringarna. I Modena hittar du inget av det klassiska storstadsbråket, ingen verkar heller störd över att polisen blockerar gatan för människor som demonstrerar för grundläggande rättigheter.
Kort sagt verkar den sociala kontrollen och coronarestriktionerna fått samma effekt i Modena som den styrande regeringen hoppats på i resten av landet.
Alessandra Mincone
Översättning från italienska: Julia Lindblom