Under Jom Kippur i år höll Nordiska Motståndsrörelsen protester mot judar i flera nordiska länder, bland annat vid den för tillfället tomma synagogan i Norrköping. Jag har sett många reagera med frågor som ”hur kunde de göra det ostört?” och ”varför ingrep ingen?”. Svaret på sådana frågor är tyvärr att nazister, politiker, polisen och media sett till att göra det så svårt som möjligt. Från nazistiskt håll har det gjorts genom ett medvetet uppbyggande av våldskapital. De har gjort folk medvetna om att de ofta är beväpnade och att de har mycket nära till att ta till våld, till och med mord.
För 21 år sedan i måndags mördade de den syndikalistiska fackföreningskämpen Björn Söderberg för att han bevakade deras verksamhet. Det gör det både svårt och farligt för oförberedda enskilda personer att ingripa mot dem. Det är inte en ny strategi, och under lång tid kunde den kontras av antifascistiska grupper som tillsammans hade större chans att tryggt stå emot nazistisk gatunärvaro.
Idén bygger i grunden på att högerextrema traditioner inte är unika, utan tvärtom delar väldigt mycket med ”extremvänstern” och ”radikal islamism” – att de alla är ”lika goda kålsupare”.
Tyvärr har politikers och medias svar på den antifascistiska strategin varit att i början av 10-talet etablera av idén som i folkmun kan kallas ”kålsuparteorin”. Idén bygger i grunden på att högerextrema traditioner inte är unika, utan tvärtom delar väldigt mycket med ”extremvänstern” och ”radikal islamism” – att de alla är ”lika goda kålsupare”.
Man använder generellt sett inte heller ”fascism” som begrepp, eftersom det bär på för mycket historisk kontext. Istället pratar man ofta om t.ex. ”vitmaktmiljö”. För att undvika det politiska innehållet i dessa traditioner fokuserar man på andra egenskaper än de politiska, som ”våldsbejakande”, ”radikalisering” och avstånd till de etablerade politiska partierna (”extremism”). Teorin, som bryter med tidigare forskning för att istället försöka rättfärdiga en politisk ideologi, har fått gott om kritik från forskare och verksamma i arbete mot högerextremism.
På så sätt kan man frigöra rörelser som NMR från politiska idéer som rasism, antisemitism, förakt för svaghet, rasrenhet, misogyni, idéer om ickevitas underlägsenhet. Och på så sätt kan politiska rörelser som vill skära ner på minoriteters, kvinnors eller flyktingars rättigheter föreställa sig att de har mycket mindre gemensamt med nazister än vad antifascister har, för att de ställer upp i val och propagerar sina idéer från ett folkvalt parlament. Teorin avdramatiserar eller i värsta fall legitimerar högerextrema rörelser, samtidigt som den demoniserar dem som står upp mot de högerextrema.
Teorin menar vidare att hotet från dessa rörelser är metodologiskt snarare än politiskt, alltså att hotet är vilka metoder som används för att förändra samhället snarare än hur de vill förändra samhället. På så sätt kan man göra det ointressant huruvida en viss politisk rörelse har som mål att utrota en folkgrupp eller att stoppa diskrimineringen av dem.
Det viktiga är huruvida den kan anses vara ”våldsbejakande” och ”extrem” eller inte. Det är såklart lätt att visa att det är nonsens. Förintelsen, likt många andra folkmord, utfördes av en suverän stat. De allra flesta tyskar och ockuperade av andra nationaliteter som aktivt motarbetade Förintelsen var enligt kålsuparlogiken våldsbejakande extremister. Det betyder inte att deras metoder var rätta, men det betyder att om vi vill döma de involverade rätt kan vi inte döma dem på deras metoder.
Inte heller är det ”våld” enligt någon rimlig definition som definierat den antifascistiska rörelsens verksamhet. Det har förekommit, men en ytterst liten del av antifascistiska aktivister har någonsin varit nära det, på den aktiva partens sida.
Den definierande delen av rörelsens verksamhet har varit blockader, sabotage och protester mot fascistiska möten, marscher och verksamheter. Det har gjorts med sittande, visselpipor och vuvuzelor. En av de mest våldsamma antifascistiska massaktionerna var nog när vattenballonger kastades på en nazistmarsch.
Så varför ingriper inte folk mot nazisterna när de ger sig på en synagoga?
Samtidigt har våldet mot antifascister blivit stadigt intensivare. Både från polisen, vilket vi kommer att gå in på, och från nazisterna. När NMR visar sig bär de ofta vapen, från spetsade fanor till gömda knivar. De attackerar regelbundet folk under sina marscher, och de har mördat sina motståndare mer eller mindre regelbundet under decennier. Det är dessa två parter som – tillsammans med så kallade radikala islamister – målas ut som lika goda kålsupare som antifascistiska aktivister.
Med den logiken har politiker från i stort sett hela den parlamentariska bredden med god hjälp av merparten av svensk media kunnat demonisera antifascistisk organisering. Som tur är har det inte räckt för att kväva rörelsen. Man har också behövt polisens hjälp. För oss som deltog vid försök att stoppa högerextrema möten och marscher under 10-talet var 2014 kanske ett särskilt märkbart år i polisens upptrappning mot antifascistisk organisering.
Motivet var att se till att sverigedemokratiska möten till varje pris kunde hållas ostört. Vid flera demonstrationer beslagtogs alla former av förstärkande verktyg som visselpipor och vuvuzelor. Aktivister som skrek eller klappade händerna kunde hållas och köras iväg till grannstaden. Trots att motdemonstrationer är lika grundlagsskyddade som demonstrationer.
Så varför ingriper inte folk mot nazisterna när de ger sig på en synagoga? För att man under en lång tid demoniserat motståndet mot nazism, till den grad att få vill förknippas med det nog att ingripa. För att man lärt folk att högerextremism är en legitim politisk rörelse bland andra. För att polisen ständigt ser mellan fingrarna med högerextremas våld och beväpning i offentligheten.
Responsen till nazistiskt våld är från många att man ska förbjuda NMR som organisation. Det är en lösning som prövats på andra ställen men inte fungerat. Man kan inte bli av med en politisk fiende med byråkratiska metoder, särskilt inte en som är öppen med att de inte respekterar demokratin ens som idé.
Inte heller kan man i ett demokratiskt samhälle förvänta sig att polisen ska kunna ingripa vid varje tillfälle nazistiska idéer vädras. Du kan inte ringa polisen varje gång din chef eller kollega säger något rasistiskt. Du kan inte ringa polisen när politiker motionerar om att deportera flyktingar tillbaka till tortyr eller krig.
Vad vi behöver är att lära varandra att det är rätt att stå upp för värden om demokrati och jämlikhet, och att det är rätt att ingripa mot fascism. Vi behöver minnas och förstå vad nazismen praktiskt innebär för oss.
Vi bär inte bara minnet från Förintelsen, utan också från Björn Söderberg, John Hron, Gerard Gbeyo och många andra som mördats av nazister under 90-talet.
