[BOK] Kanalerna i De Kooi. En berättelse om motstånd
Martin Klepke
Verbal förlag, 2020
Det är i år jämt 40 år sedan Nazityskland flög in över Nederländerna och inledde ockupation av landet. De plågor som människorna fick utstå under fem långa år är nog inte så välbekanta för de flesta svenskar, Martin Klepke har skrivit en bok som både berättar om ockupationen och väcker intresset att lära sig mer, och man inser att detta är en viktig pusselbit som nästan varit som en blind fläck i Europas historia under det andra världskriget.

Klepke, mångårig journalist och numera politisk redaktör på tidningen Arbetet, har genom sin far rötter i Nederländerna och berättar i Kanalerna i De Kooi. En berättelse om motstånd, om släktens historia under ockupationen av staden Leiden. Familjen, vars i boken mest framträdande medlemmar är farfar och farmor med sina två systrar, tante Co och tante Dien, och deras familjer.
Liksom i många andra europeiska länder började terrorn redan under 1930-talet, många judar som tidigare flytt från nazityskland hade placerats i flyktinglägret Westerbork som under ockupationen blev genomgångsläger för judar, romer, homosexuella, motståndsaktivister och andra, på väg till arbets- och förintelseläger i Tyskland. Det fanns fler läger, som koncentrationslägret Vught, dit Klepkes farmors syster tante Co Vijlbrief fördes. Hon var svårt skadad av misshandel redan när hon transporterades vidare till Ravensbrück och Dachau varifrån hon tvingades ut på en av de många ”dödsmarscher” som anordnades i panik då de allierade närmade sig.
Många av dessa flykter med fångar slutade med att fångvaktarna flydde till skogs och gruppens överlevande fick invänta hjälpen i förvirring. Omkring 200 000 civila nederländare mördades i kriget, hälften av dem var judar som dog i koncentrationsläger.
Tante Co intar en särställning i boken, med sin fasansfulla historia, som skadade henne för livet och som hon själv vittnade detaljerat om efter befrielsen.
Våldet ökar och enligt Klepkes bok glider terrorn närmast sömlöst vidare i de nya lagarna vid ockupationen.
Men berättelsen börjar innan kriget, i arbetarkvarteren De Kooi, där sammanhållningen var stark och de politiska diskussionerna levande. Många var politiskt engagerade, kommunister eller socialdemokrater, aktiva i samhället och i arbetsplatskonflikter. Samlingarna under röda fanor på första maj var en stor fest och självklar för många. När nazistgrupperna formeras börjar terrorn snabbt göra det svårt att röra sig fritt.
Våldet ökar och enligt Klepkes bok glider terrorn närmast sömlöst vidare i de nya lagarna vid ockupationen. Flera generationer i släkten deltar i underjordiskt motstånd, man gömmer judar och andra jagade, transporterar sprängämnen och utför attentat på exempelvis tågräls, sprider propaganda och tidningar med underrättelser om utvecklingen. Efter att motståndet infiltreras grips en efter en av deltagarna, bland dem tante Co.
Martin Klepke som besökte släkten i Leiden som barn tillsammans med sin far som flydde tidigt, har grävt i nederländska arkiv och besökt de platser där hans tante Co satt inspärrad och torterades. Han har åstadkommit en historiskt övergripande berättelse, samtidigt som den är personlig och djupt berörande. Det är också en berättelse om avgörande gemenskap under fickor av motstånd i dödens absoluta hopplöshet, om efterkrigstidens viskningar för att skona varandra, och om erfarenheter som kan leda in i tankar om att den totalitära staten är den enda garantin mot upprepning av fasorna.

Dessa människor som utsattes för en terror som nästan är svårare att begripa ju mer detaljer som berättas. Även författaren ställer sig frågor under arbetet med boken, som: hur kunde 4 000 tyska kvinnor ansöka om frivillig tjänst i koncentrationsläger för kvinnor, där de plågade andra kvinnor?
Bilden av hur engagerade och starka människor förnedras och bryts ned är svår att läsa, ändå är Klepkes historielektion en gåva till alla vi som inte var där och då. Den känns berörande in i vår tid.
Och där börjar egentligen Klepkes historia; i en nazistisk demonstration i Kungsträdgården han ramlar in i, där han i efterspelet döms för att ha slagit en kamera ur handen på en person som han upplever kartlägger motdemonstranterna. En fasansfull provokation med familjens historia i ryggen. Det är hög tid att berätta.