Hur snabbt ska man kunna förlora sin försörjning? I ett slag kan en person som fått mediers och sociala mediers kritiska blick på sig förlora alla sina uppdrag och därmed sin möjlighet att försörja sig, menar kritiska röster. Debatten om cancel-kulturen och drevkulturen återkommer allt tätare. Ofta i samband med att en tidigare uppburen person upptäckts med kränkande uttalanden eller beteenden och kraven på avgång börjat hagla.
I somras var det Paolo Roberto som efter att ha utnyttjat en prostituerad kvinna fick se sitt sortiment bortplockat från hyllorna. Nu senast rektorn Hamid Zafar, vars antisemitiska, homofoba och misogyna kommentarer bland annat på den högerextrema sajten Nationell.nu, rimmade mycket illa med flera av hans uppdrag och återigen väcktes diskussionen om cancel-kulturen. I Expressen kultur skriver Therese Bohman: ”Debaclet kring Hamid Zafar förra veckan belyste de otroligt obehagliga mekanismerna när offentligheten kollektivt fryser ut en person. I realtid kunde man än en gång följa hur en persons hela liv slås sönder, hur uppdrag efter uppdrag dras tillbaka, hur arbetsgivare efter arbetsgivare tar avstånd.”
Mycket kan sägas om cancel-, och drevkultur. Utan att för den sakens skull det minsta sakna Hamid Zafars röst i offentligheten eller Paolos pasta på butikshyllan, så finns det onekligen saker att diskutera. Krav på avgång kan vara fullt rimliga, men finns det också en risk att vi skapar en kultur där människor inte vågar säga saker? Blir vi alla fegare i ett sådant klimat?
Det är en viktig yttrandefrihetsfråga att diskutera.
Det är las också.
2018 larmade Arbetsmiljöverket om att det blivit tuffare att framföra kritik på arbetsplatserna. Andelen anställda som uppgav att de inte vågade kritisera arbetsvillkoren hade ökat under de tio föregående åren och så många som var femte anställd vågade inte framföra kritik. Särskilt vanligt var det bland personer på tidsbegränsade anställningar, i den gruppen vågade var tredje inte framföra kritik.
Den trygga positionen att kritisera utifrån inte längre lika trygg.
Det fasta jobbet är ofta grunden till att man vågar säga ifrån och kritisera missförhållanden. Men i den överenskommelse kring las som nu ligger på bordet är det fasta jobbet inte längre lika fast. Den trygga positionen att kritisera utifrån inte längre lika trygg. Med 15 procents undantagsrätt från turordningsreglerna kommer det att kunna ta åratal att sitta säkert. Det kommer att vara lätt att putta ner en person som är för kritisk och jobbig på turordningslistan. Det kommer bli tystare på arbetsplatserna – och det är väl det som är poängen.
Här handlar det förstås inte om drev, där många personer kräver att en person fråntas sina uppdrag. Det räcker att misshaga en person – chefen.
Arbetsbrist kan fingeras och det är notoriskt svårt att bevisa. Och vill man tvista om en uppsägning, får man enligt förslaget inte längre behålla jobbet under tvistens gång. Ribban för uppsägningar av personliga skäl ska också sänkas. Något som enligt las-utredningen, vars förslag ännu kan bli aktuella, kan öka företagens produktivitet:
De skriver: ”Om risken att bli uppsagd av personliga skäl ökar kan det ha en positiv effekt på arbetstagarnas arbetsinsats vilket leder till förbättrat resultat för företagen”.
Citatet har lyfts fram av serietecknaren och fackliga aktivisten Daria Bogdanska som på Twitter kommenterar vad det betyder i klartext: ”Färre rättigheter och rädsla att förlora inkomst är ett bra disciplineringsverktyg som ger positiva effekter: Rädda och lydiga anställda är mer produktiva och skapar ännu mer vinst åt företagen!”
Otryggheten på jobbet kommer att öka och med den tystnaden.
