Resultatet betyder att Chile nu kommer få en ”konstituerande församling”, ett begrepp som har en lätt högtidlig klang för många latinamerikaner. Konstituerande församlingar var viktiga milstolpar i många länders frigörelse från Spanien. Regeringar i bland annat Bolivia och Ecuador kallade till konstituerande församling och skrev om grundlagen som ett steg i att fördjupa sina respektive politiska projekt, men det här är första gången en tvingats fram genom ett folkligt uppror underifrån.
När protesterna i Chile exploderade för runt ett år sedan insåg demonstranterna snabbt att de var ute efter något större än att stoppa en biljettprishöjning som var det ursprungliga motivet. Men det var långtifrån självklart vad. Demonstranterna hade ingen formell organisation, inget program, inte ens en gemensam paroll som exempelvis ”Occupy Wall Street” hade. Symboler och memes förenade dem mer än uttalade politiska principer.
En ny grundlag blev ett konkret, men också radikalt och långtgående, krav man kunde enas kring.
– Grundlagen blev angreppsmål dels för dess illegitima ursprung, för att den skrevs under en militärdiktatur. Dels för att den favoriserar en viss sorts ekonomisk politik: den sätter snäva gränser för statens medverkan i ekonomin och överordnar privategendom över mänskliga rättigheter, exempelvis till vatten, säger Paulina de los Reyes, professor i ekonomisk historia.
Titta på en karta, ja-sidan vann i all områden utom några få exklusiva områden.
Inta Rivas
Inta Rivas är från en förort till Santiago och har varit aktiv i demonstrationerna och allt sedan dess.
– Titta på en karta, ja-sidan vann i all områden utom några få exklusiva områden. Det som mest motiverat människor att rösta i mitt område är de usla pensionerna och villkoren i arbetslivet: nästan alla har tillfälliga, informella arbeten, utan skydd vid sjukdom eller graviditet, och lönen måste räcka till privat sjukförsäkring, säger hon.
Fast det inte finns någon enighet kring en specifik kravlista, är det så de allra flesta ser grundlagsbytet också: som ett steg mot ett land mer social trygghet och utjämningspolitik.
Just när proteströrelsen stod på sin höjdpunkt skedde något ingen kunnat förutse: Coronaviruset slog till. Piñera-regeringens opportunistiska karantän, som förbjöd folksamlingar men höll många ekonomiska aktiviteter öppna, och dess sena nödhjälp betraktas allmänt som misslyckade (landet har registrerat 740 döda per miljon invånare, den fjärde högsta siffran i världen), och hans popularitet är nere på 6 procent.
Men samtidigt satte pandemin ett abrupt stopp för rörelsens främsta uttryck, gatumanifestationerna. Omröstningsresultatet visar att inte bara opinionen för förändring håller i sig, rörelsen har också levt vidare om än i andra former.
– Vi samlas i kvartersråd, de har samlat in och delat ut livsmedel, hållit soppkök, gjort inköp åt pensionärer för att de inte ska behöva gå ut. Men samtidigt har de också fortsatt hålla regelbundna politiska diskussioner om framtiden, säger Inta Rivas.
Söndagens omröstning var nämligen bara början. Nästa steg blir att välja de 150 medlemmarna i den konstituerande församlingen – och i folkomröstningens andra fråga avgjordes också att den ska bestå av medborgare valda för enbart för det tillfälliga uppdraget, och som inte får ha andra politiska positioner.
Det ses som viktigt av många för att det ska bli en transparent församling, för att inte de etablerade partierna ska göra upp bakom kulisserna.
Paulina de los Reyes
Det har varit ett viktigt ytterligare krav från demonstranterna, och speglar deras misstänksamhet mot nästan hela det politiska spektrat i landet, från president Piñeras högerregering till den (i varje fall till namnet) center-vänsterkoalition som hade makten under årtionden före honom.
– Det ses som viktigt av många för att det ska bli en transparent församling, för att inte de etablerade partierna ska göra upp bakom kulisserna. Samtidigt hänger allt på vilka 150 personer som väljs, en kampanj som bara precis börjar nu, och där har naturligtvis partierna fortfarande ett försprång med större resurser och en etablerad organisationsstruktur, så vi får se hur det går, konstaterar Paulina de los Reyes.