”Jag skriver till dig som ännu inte vet att galenskapen alltid blir normal, och det normala blir galenskap.” Citatet ur Johannes Anyurus Augustprisvinnande roman är lätt att applicera på dagens världsläge – det är bara att ta en titt på Donald Trump och hans skamlösa lögner. I dag lyfter vi knappt på ögonbrynen åt dem längre.
De kommer att drunkna i sina mödrars tårar
Johannes Anyurus roman De kommer att drunkna i sina mödrars tårar är dramatiserad och regisserad av Farnaz Arbabi. Uppsättningen, som är ett samarbete mellan Unga Klara och Uppsala stadsteater, rekommenderas från 15 år och spelas på Unga Klara till och med den 19 december. Den unga flickan gestaltas av två skådespelare, Ester Claesson och Tina Pour Davoy. Författaren, som i romanen är en man, spelas av Astrid Kakuli.
Under våren 2021 kommer föreställningen att spelas på Uppsala stadsteater, Folkteatern i Göteborg och Malmö stadsteater.
Det är den unga flickan i romanen som uttalar dessa kloka ord, hon som påstår sig komma från framtiden i denna skildring av ett förtryckande samhälle. Vi lever inte bara i en galen tid, utan också i en orolig – klimatförändringar, terrorattacker, coronapandemi … Här kan behovet av att genom berättelser konfronteras med sina rädslor – och på det sättet närma sig det som skrämmer, hantera det – bli stort.
Den upplevelsen hade Farnaz Arbabi, en av Unga Klaras två konstnärliga ledare, när hon läste De kommer att drunkna i sina mödrars tårar – som hon nu har bearbetat för scen. Hon tycker att Johannes Anyuru tar våra rädslor för att vår tids polarisering ska förstärkas och vräka demokratin över ända, och drar dem till sin spets. Läsningen beskriver hon som en berörande katharsisupplevelse.
– Den här boken slår rakt ner i den samhällsutveckling som vi ser nu. Jag tror att för många är det rädslan för framtiden och för polariseringen, det ökade hatet och radikaliseringen från både högerextrema och islamister, som hänger kvar starkast efter läsningen, säger Farnaz Arbabi, där vi slagit oss ner i ett sammanträdesrum på Unga Klaras kontor.
Romanen – som inleds med ett terrorattentat – gavs ut 2017, samma år som terrordådet på Drottninggatan i Stockholm och två år efter attacken mot tidningen Charlie Hebdo i Paris.
– Jag har varit rädd ända sedan 2010, egentligen, sedan det riksdagsvalet. Jag satt med mitt nyfödda barn bredvid mig och tittade på valvakan, och såg första steget till att rasism skulle bli normaliserat. Jag blev rädd för att mitt hemland Sverige skulle gå åt ett håll där jag och mitt barn inte längre skulle få tillhöra.
Hon säger att blicken på henne från omgivningen har förändrats under de här tio åren, att hon känner sig mer utsatt i dag.
– Jag bär inte slöja, klär mig inte muslimskt, men jag läses ändå av omgivningen som en person som kommer från ett muslimskt land.
Men man behöver inte tillhöra en minoritet för att bli rädd när solidaritet och förståelse för andra försvinner i samhället, menar hon.
– Nu handlar den här romanen mest om muslimhat, men rädslan är bredare än så. Fascismen drabbar alla minoriteter, normbrytare och aktivister – i förlängningen drabbar den även kvinnor och kvinnors rättigheter.
Science fiction är ju ofta samhällskritisk, oavsett om det handlar om den tekniska utvecklingen eller om den politiska.
Farnaz Arbabi
I dag tycker hon vi har hamnat i ett läge där det också finns en stor rädsla för att sticka ut hakan i det offentliga samtalet, och det gäller i alla läger.
– Många är rädda för att säga eller göra något fel. Alla går runt med taggarna utåt.
Johannes Anyurus roman är alltså en science fiction-historia som delvis utspelar sig i ett framtida Sverige. Farnaz Arbabi klassificerar romanen som en ”postkolonial framtidsdystopi”.
– Science fiction är ju ofta samhällskritisk, oavsett om det handlar om den tekniska utvecklingen eller om den politiska.
Det är ”en intrikat väv av berättelser” som ska ta form på scen. Upprinnelsen är terrorattacken där tre unga, radikaliserade muslimer tar sig in i en seriebutik där en serietecknare som är känd för sina karikatyrer av profeten Muhammed, ska framträda. Attentatet, som utspelar sig i vår tid, misslyckas. En av de tre terroristerna är flickan – hon som säger sig komma från framtiden. Hon filmar attacken och inser plötsligt att hon upplevt detta tidigare, att detta terrordåd har begåtts lett till ett framtida Sverige där muslimer förföljs av ”riddarhjärtan” och sätts i läger.
I det framtida Sverige använder regeringen filmen från attacken som skrämselpropaganda och motiverar samhällsförändringar och repressalier mot muslimer med att de vill förhindra att något liknande händer igen.
– Flickan inser att hon måste stoppa attacken för att den totalitära framtiden inte ska ske.
Hon placeras på anstalt. Därifrån börjar hon skriva brev om sina minnen från framtiden till författaren i romanen, som blir läsarens eller publikens identifikationspunkt.
Att översätta en roman till scen är aldrig enkelt och här har Farnaz Arbabi stött på ”rätt många svårigheter”, med denna metaberättelse.
– En nyckelreplik är när flickan säger: ”Jag tror inte tiden är en rak linje. Jag tror inte att den här historien, eller någon annan historia, har en enda början utan flera. Och ingenting tar egentligen slut.” Och så är hela boken uppbyggd.
De två olika tidsplanen i berättelsen har hon strukturerat och delat upp så att första akten utspelar sig i nutid och den andra i framtiden.
Att förmedla Johannes Anyurus poetiska språk i en teaterföreställning är inte heller enkelt, där har Farnaz Arbabi tvingats döda många darlings.
– Vi behöver vara effektiva när vi berättar på scen, och vi har också fler verktyg än texten att använda oss av.
Via Johan Sundéns ljusdesign och Mikael Karlssons musik kan de skapa poetiska och starka stämningar.
Flickan från framtiden tar gestalt i en annan, jämnårig flicka.
– Flickans medvetande har landat i en annan flickas kropp, i nutid. Det är en belgisk tonåring som vaknar upp en dag på ett sjukhus och pratar flytande göteborgska. Hon förstår inte varför alla pratar flamländska med henne.
Att iscensätta detta var den största utmaningen. Farnaz Arbabi har valt att låta två skådespelerskor gestalta flickan där den ena, flickans medvetande, ibland följer den andra, flickans kropp, som en stum skugga på scen. Det här greppet har gett upphov till många intressanta existentiella samtal i arbetet:
– Vi har till exempel diskuterat huruvida det är kroppen eller medvetandet som gör oss till dem vi är?
I romanens framtid finns Kaningården – beläget i ett miljonprogramsområde där husen har börjat mögla och falla sönder – dit muslimer, judar, människor som bryter mot samhällsnormer, eller aktivister förpassas. De bearbetas av ”yttrandefrihetscoacher” – allt kan sägas i yttrandefrihetens namn – och behandlas som djur.
– Kaningården är en före detta förort som är ombyggd till ett läger med restriktioner och förbud och där sker det en utrensning allt eftersom.
I det framtida Sverige finns även lagar som reglerar vilka böcker man får läsa och vad man får äta, kosher och halal är förbjudet – det enda som serveras i Kaningården är fläskkött, även till muslimer … Vidare skickar svenska staten ut ett kontrakt till alla medborgare där man förbinder sig till att exempelvis ställa upp på svenska traditioner och värderingar. Skriver man inte på det kontraktet så ses man som Sverigefiende – och hamnar i Kaningården för att assimileras.
Jag ser ett publikgenomdrag under premiärveckan och i föreställningens andra akt kryper obehaget under huden, det är slavliknande och hotfulla förhållanden som skildras, där människorna i lägret rör sig zombielikt och tröstlöst över golvet.
I Danmark har man ju redan infört olika regelsystem för olika medborgare där människor som bor i socioekonomiskt utsatta områden, så kallade getton, till exempel får högre straff för vissa brott om de begås i dessa områden.
Farnaz Arbabi
Farnaz Arbabi tycker att bokens framtidsskildring inte ligger så långt bort från dagens samhälle. I Sverige talas det nu om att införa visitationszoner där polisen utan skälig misstanke kan visitera människor för att söka efter exempelvis vapen.
– I Danmark har man ju redan infört olika regelsystem för olika medborgare där människor som bor i socioekonomiskt utsatta områden, så kallade getton, till exempel får högre straff för vissa brott om de begås i dessa områden.
Hon har själv inga lösningar på problemen med gängkriminalitet.
– Men det blir ett problematiskt särskiljande av människorna i dessa ”getton”, där många har annan bakgrund än svensk.
Hon nämner läraren som blev mördad i Frankrike efter att han visat karikatyrer på Muhammed i sin undervisning, i samband med en diskussion om yttrandefrihet.
– Det är en otroligt tragisk händelse, men det som händer är att Macron direkt börjar prata om att ta extremt hårda tag. Vad innebär det?
Några dagar efter vår intervju sker ett nytt, som det verkar islamistiskt, terrorattentat i Nice. Då talar Macron även om att alla i landet, oavsett tro, nu måste stå enade.
Får rädslorna grepp om oss blir vi isolerade, säger Farnaz Arbabi, tilliten till andra försvinner. Med sin föreställning vill hon därför skapa både en stark konstupplevelse och något som människor kan spegla sin oro i.
– Jag tror att föreställningen kan ge upphov till samtal och att man kanske kommer känna sig mindre ensam efter att ha sett den.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
