"Vad jag finner så nedslående – och för framtiden faktiskt extremt illavarslande – med det facklig-politiska klimatet i Sverige är att det 'nedåt', gentemot just fotfolket, i praktiken oavbrutet sänds ut en signal som säger: Ert engagemang är meningslöst – ge upp!" Arbetarens före detta chefredaktör Toivo Jokkala kommenterar IF Metalls och Kommunals uppslutning bakom Las-överenskommelsen.
I Sverige träffar man, i något olika former, på påståendetropen: ”det är bara att förvänta sig att (fackliga och politiska) ledningar säljer ut fotfolket!”. I den skepnaden irriterar sådana påståenden mig ofta, eftersom de kan kännas så grovhuggna, misstänksamma, trötta och riktningslösa; mest som en sorts självbelåten friskrivningsklausul mot varje form av naivt hopp och engagemang.
Men: Vad jag finner så nedslående – och för framtiden faktiskt extremt illavarslande – med det facklig-politiska klimatet i Sverige är att det ”nedåt”, gentemot just fotfolket, i praktiken oavbrutet sänds ut en signal som säger: Ert engagemang är meningslöst – ge upp!
Och att de ansvariga för besluten samtidigt inte tycks kunna inse och ta till sig vilka långsiktiga följder detta signalerande får.
IF Metalls och Kommunals uppslutning bakom LAS-överenskommelsen – på tvärs med vad till och med LO:s representantskap beslutat, och i Kommunalordförandens fall på tvärs med hans utfästelser för några veckor sedan om att det inte fanns något förhandlingsutrymme kvar i LAS-frågan om inte ”himlen faller ner” – är naturligtvis det mest aktuella exemplet.
Men varenda strejk som utlysts och faktiskt inletts under de senaste decennierna (innan även sådant verkade bli tabu för storfacken) där förbundsledningarna först gått ut med högtidliga utfästelser och sedan efter en tid vikit ned sig utan att ha fått stort mer än en spottstyver, vartenda undantag som fackförbunden har förhandlat fram i den avtalsknutna delen anställningsskyddet, har samma verkan – de späder på just denna känsla hos medlemmarna: – Allt är ändå mest ett spel för gallerierna, inget som är mödan värt att investera engagemang, hopp och kraft i. Man blir bara besviken, känner sig dum.
Men budskapet som sänds ut nu för tiden är att varje sådan underifrånorganisering är betydelselös när det verkligen gäller.
Mycket, och mycket sant, har sagts om hur storfackens ledningar till syvende och sist består av lojala socialdemokrater som lyder när partiet harklar sig, och hur de därtill varit oförmögna att hantera det faktum att sagda socialdemokrati inte längre, som under efterkrigstidens framgångsår, håller i den samhälleliga taktpinnen (annat än ibland, som nu, till formen). Men jag tror att den här ständiga nedvärderingen och ”onödigförklaringen” av gräsrötterna, och oförmågan att ta till sig de långsiktiga följderna av det, är det mest markanta kännetecknet, och det mest allvarliga. Organisering underifrån är det som kan göra hela skillnaden – det är tack vare sådan som de samhälleliga landvinningarna i Sverige ens nådde dit de en gång nådde – men budskapet som sänds ut nu för tiden är att varje sådan underifrånorganisering är betydelselös när det verkligen gäller.
Diverse LO-förbunds ledningar – och även de styrande organen hos andra stora ”folkrörelseorganisationer” som besitter någon form av kampmedel – agerar alltsomoftast som om folket ändå lydigt ska stå där, redo att kommenderas för nästa ”stidbarhet”. Men så fungerar inte människor. Klart som fan att den fackliga organiseringsgraden sjunker! Klart som fan folk dömer ut spektaklet redan på förhand! Klart som fan att i vissa läger konspirationsteorier om att ”alla däruppe är ändå bara sammansvetsade delar av samma elit” får fäste.
Till slut blir det som karikatyrbilden beskriver att människor börjat fungera i Putins Ryssland: Helt politiskt desillusionerade, med den enda stoltheten knuten till dogmen ”Ingen jävel ska få mig att tro på något, eller lita på någon.”
Kvar blir, i Sveriges fall, ett samhällsklimat som fortfarande har kvar vissa progressiva och egalitära drag, men där den kollektiva kämpaglöden gjorts så till den grad överflödig att själva motorn för att upprätthålla de progressiva landvinningarna slagits av.
Därefter är det bara för de nyliberala aktörerna att skörda.
I det klimatet har vi kunnat få en av världens mest ”liberaliserade” skattefinansierade skolor, utan substantiella protester men med ödesdigert resultat. I det klimatet har sjukförsäkringen kunnat urholkas på ett häpnadsväckande sätt utan att någon samhällelig aktör med kraft har kunnat sätta emot. I det klimatet har strejkrätten kunnat inskränkas och strejken reducerats till någon sorts rituellt kollektivavtalspreludium.
I det klimatet har vi kanske om några år också ”Europas mest liberala arbetsrätt”. Inser vi vart detta kan komma att föra oss?
