På sistone har motståndet mot Sveriges vinstdrivande skolor uppvisat en sorts ketchupeffekt. Länge hände ingenting och nu kommer allt på en gång.
Jodå, visst har många debattörer länge engagerat sig i skolfrågor. Debatten har kretsat kring avtagande elevkunskaper, växande segregation, stegrande betygsinflation och orimliga vinstnivåer.
Ändå är det bara helt nyligen som insikten om hur dagens skolsystem faktiskt fungerar har spridit sig i bredare kretsar.
Det står nu klart för allt fler hur skolkoncernerna fått härja i utbildningssystemet. Dessa aktörer har tillåtits köpa upp mindre skolor, locka till sig ”lättskötta” medelklasselever och utfärda glädjebetyg. Samtidigt har de minskat lärartätheten, skurit ner på resurspersonal och snålat på skolbiblioteken. Allt för att riskkapitalisterna i bakgrunden ska kunna lägga vantarna på en större del av skolpengen.
Kostnaderna för plundringen har lämpats över på samhället och skolpersonalen. Kommunerna har fått fortsätta ta hand om de elever som behöver mera stöd. Och när de “lönsamma” eleverna flyttat till friskolorna har kommunerna stått kvar med överarbetad personal och outnyttjade lokaler. På så sätt har hela skolvärlden tvingats till extraarbete för riskkapitalet.
Och då har vi inte ens nämnt den mest perversa aspekten av ersättningssystemet: När vissa elever byter till en friskola tar de med sig sin skolpeng. Kvar står kommunens skola med sina löpande kostnader och sina krav på beredskap att ta hand om alla elever om friskolan skulle lägga ner. Den kommunala skolan går då lätt med underskott. Men i bokföringen ser detta underskott ut som att kommunens skola använt en större skolpeng än de privata har gjort – vilket innebär att friskolorna kan kräva ytterligare ersättning i likabehandlingens namn!
Tack och lov har medvetenheten om dessa systemfel börjat växa – under senare tid bland annat tack vare läraren Filippa Mannerheims omtalade anklagelseakt mot skolpolitikerna i Expressen (17/11 -20) och genom Andrev Waldens ledarkrönika i Dagens Nyheter häromdagen (7/12 -20).
Faktum är att verkliga vänsterståndpunkter varit starkt marginaliserade i debatten om skolan.
Om man får tro vinstskolornas försvarare så är det ren kommunistpropaganda som nu flödar genom samhället. Men tanken att man ska få göra profit på skattefinansierade skolor har aldrig varit populär. Vad man än röstar på så håller de flesta med om en sak: att samhällsresurser som har avsatts till skolan ska användas till skolverksamhet och inte skänkas bort till rika spekulanter.
Anklagelserna om att landets missnöjda lärare och kritiska journalister skulle drivas av dolda kommunistiska böjelser är förstås bara löjlig. Faktum är att verkliga vänsterståndpunkter varit starkt marginaliserade i debatten om skolan.
I ett bidrag till antologin Perspektiv på skolans problem. Vad säger forskningen? (red. Andreas Fejes och Magnus Dahlstedt, 2020) visar forskarna Magnus Hultén och Malin Ideland att den huvudsakliga konflikten i den svenska skoldebatten inte alls har gått mellan höger och vänster. I stället har striden stått mellan två fraktioner inom själva högern.
Å ena sidan har vi haft en konservativ höger som betonat ordning, disciplin, lärarstyrda klassrum och förmedling av bestämda faktakunskaper. Å andra sidan har vi haft en nyliberal strömning som önskat forma eleverna till den sortens entreprenöriella, flexibla och digitalt kompetenta subjekt som man menar att framtidens företag önskar sig.
Båda högerfalangerna har också fått delar av sina önskelistor uppfyllda. Entreprenörskap och digital kompetens har redan förts in i läroplanerna och i sommar träder nya kursplaner med större betoning på faktakunskaper i kraft.
Hultén och Ideland påpekar vidare att båda högerpositionerna presenterar sig som opolitiska svar på objektivt existerande problem. Även om deras svar skiljer sig åt utgår högerfraktionerna från samma problemformulering. Till deras huvudsakliga bekymmer hör det växande utanförskapet, den avtagande svenska konkurrenskraften och elevernas bristande kunskaper som riskerar att kasta dem i famnen på antidemokratiska ideologier.
Samtidigt är vi nog många som menar att den socialistiska idétraditionen rymmer de ojämförligt mest kraftfulla analysverktygen för att sätta in skolan och dess problem i ett större politiskt, ekonomiskt och socialt sammanhang.
Men svaren på dessa utmaningar söks inte främst i politiska ideal eller hos den pedagogiska expertisen. Istället hänvisar man till vad föregivet neutrala företeelser som “hjärnforskningen” eller “teknikutvecklingen” kräver. På så sätt skjuts de stora frågorna om demokrati, jämlikhet, kunskap och bildning åt sidan. Skolfrågorna avpolitiseras samtidigt som skolans sfär bänds upp och öppnas för yttre affärsintressen.
Trots allt skrikande om att socialismen står vid porten om vinstskolorna ifrågasätts är alltså det mest slående med den svenska skoldebatten att socialistiska analyser och ideal länge har varit helt frånvarande. Samtidigt är vi nog många som menar att den socialistiska idétraditionen rymmer de ojämförligt mest kraftfulla analysverktygen för att sätta in skolan och dess problem i ett större politiskt, ekonomiskt och socialt sammanhang.
Vi får hoppas att de sprickor som nu öppnats i den glättiga friskolefasaden snart ger utrymme för en sådan, verkligt kritisk, vändning i debatten.