På en av de första pressträffarna i våras fick Anders Tegnell frågan varför de turister som just kommit hem från Italien inte sattes i karantän, för säkerhets skull? Han svarade:
– Vi jobbar inte med “för säkerhets skull”, vi jobbar med evidensbaserade strategier.
Jag älskade det. Men en av utmaningarna med verkligheten är att den tyvärr inte begränsar sig till evidensbaserade strategier. Den förändras, muterar, flyter ut, tar nya vändningar och dyker upp i oväntade områden. Gammal evidens fungerar inte automatiskt för nya virus. Och i väntan på evidens måste vi kunna anpassa våra strategier efter verkligheten – inte tvärtom.
Flera månader senare har vi smärtsamt höga dödstal och prognosen ser fortsatt mörk ut. Höstens beräknade scenarier slog fel. Nästan alla har en åsikt om hur Sverige borde ha skött pandemin och det är kanske någon slags sundhetstecken. För det här blev inte bra. Men varför inte?
Men att inte erkänna faktorer som är sociala, politiska, kognitiva eller ännu oidentifierade – blir faktiskt ovetenskapligt. Är det priset för denna vetenskapteoretiska blinda fläck vi får betala nu?
Tillbaka till vetenskapen och all den kompetens som finns hos statistiker, modellerare och medicinska forskare i Sverige. Är det något fel på den? Antagligen inte. Matematik och statistik är oumbärliga instrument, men om vi räknar in fel faktorer hamnar vi ändå inte rätt. Det är alltså en vetenskap i sig att avgöra vad vi ska räkna på. Här verkar Sverige gjort grova missbedömningar, eller inte kunnat ta höjd för att faktorer spelar in trots att de är svåra att identifiera eller beräkna.
Det är ett återkommande problem inom många vetenskaper att matematiska teorier har företräde. Även ekonomisk teori lider av denna hierarki, och favoriserar matematiska förklaringar av tillgång och efterfrågan men har svårare att hantera sociala teorier om värdesättning. Men att inte erkänna faktorer som är sociala, politiska, kognitiva eller ännu oidentifierade – blir faktiskt ovetenskapligt. Är det priset för denna vetenskapteoretiska blinda fläck vi får betala nu?
För vetenskap är också att kunna väga in samspel mellan politiska aspekter, historia, kultur, bostadspolitik, privatiseringar, arbetsmiljö, lagerhållning med mera. Och om vetenskapen (ännu) inte kan det – är åtgärder “för säkerhets skull” absolut befogade.
Att retorik och kommunikation är vetenskaper av rang märktes även i alla frågor som dök upp om ordet “rekommendation” under hela våren (!). Hur kan så mycket förvirring få uppstå i ett land fullt av marknadsförare, reklamare och influencers? Varför jobbar ingen av dem på Folkhälsomyndigheten – vars arbete hänger på att folk förstår dem?
Klimathotet erbjuder exempelvis en buffé av nya problem utan tidigare evidens, som kommer kräva alla sorters nya lösningar av av oss.
Den spricka som anats mellan Folkhälsomyndigheten och verkligheten under året tyder på ett oväntat omodernt vetenskapsklimat. För vetenskap kan både vara autonom – och tvärvetenskaplig. 2020 är ett smärtsamt exempel på vad det kostar att inte kunna koppla ihop olika sorters kunskap.
Evidensbaserade strategier blir alltså mindre värda i praktiken om vi inte kan hantera sammanhang, tillämpning och det omätbaras existens. Och om vetenskaperna inte klarar att kommunicera med varandra, kanske det politiska ledarskapet består i att samordna just detta?
Hur ska vi annars möta framtidens utmaningar? Klimathotet erbjuder exempelvis en buffé av nya problem utan tidigare evidens, som kommer kräva alla sorters nya lösningar av av oss. Verkligheten måste gå före teorin, och att även kunna väga in det svårmätbara i helheten, går inte emot – utan med vetenskapen.
Lena Bjärskog, Ekonomihistorisk debattör och student på Stockholms Universitet