[BOK] Socialism på jiddisch. Judiska Arbeter Bund i Sverige
Håkan Blomqvist
Carlssons
I det ryska imperiet 1897 bildades Der algemeyner yidisher arbeter bund in Lite, Poyln un Rusland (Allmänna judiska arbetarförbundet för Litauen, Polen och Ryssland) eller i korthet Der Bund. Formellt fanns det kvar till 1921, men under första världskriget hade det i praktiken redan delats upp i skilda organisationer. Polska Bund blev ett separat parti i december 1917 och fortsatte existera till 1948. Den tyska och sovjetiska invasionen av Polen 1939 slog sönder mycket av Bund som organisation och den fortsatta nazityska ockupationen och Förintelsen träffade Bund med samma mördande brutalitet som allt annat judiskt liv.
Bundister var dock mycket aktiva i motståndskampen och deltog i upproren i Warszawa 1943 och 1944. Spillror av rörelsen överlevde både i Polen och i exil. Genom de östeuropeiska judarnas emigration i början av 1900-talet hade Bund etablerat representation i flera länder. Efter kriget förvandlades dessa till avdelningar i ett världsparti, varvid Polska Bunds exilrepresentation i New York blev Internationella koordinationskommittén av Jiddisher Arbeter Bund (Jewish Labor Bund). I denna form fortlevde Bund till några år in på 2000-talet och dess arkiv finns i dag hos forskningsinstitutet YIVO (Yidisher Visnshaftlekher Institut) i New York. Där finner man även spåren av försöken att etablera Bund i Sverige. Och där har Håkan Blomqvist samlat mycket av materialet till sin bok om dessa försök, Socialism på jiddisch. Judiska Arbeter Bund i Sverige.
Bund var en judisk socialistisk internationalistisk rörelse med lika mycket betoning på varje led. Man var emot sionisternas strävan efter en särskild judisk stat, men vände sig med samma kraft mot dem som förespråkade assimilation. För Bund var det väsentligt att den judiska arbetarklassen utvecklade sin egen sekulära kultur på sitt eget språk, jiddisch, och att arbetarna kämpade för sina rättigheter på den plats där de levde och verkade, var det än råkade vara i världen. Det var en kamp för socialistisk gemenskap utan gränser, men med bevarad kulturell autonomi, eller med andra ord en socialism på jiddisch.
Enstaka bundister fanns sedan tidigare i Sverige, men när det svenska flyktingmottagandet under våren 1945 ökade, nådde allt fler hit. Många skrev till Bund i New York och till Jewish Labor Committee of America (JLC) i hopp om att den vägen få kontakt med överlevande släktingar och partikamrater. Det är hjärtskärande brev från människor som förlorat allt, och kanske mer än så. Från New York vände sig organisationerna till sina svenska kontakter, bland vilka framför allt Paul Olberg och Sara Mehr kom att spela en stor roll. Båda hade ett långvarigt engagemang inom socialdemokratin och Saras son Hjalmar skulle komma att bli en Stockholmskändis. De arbetade inledningsvis för att föra de spridda bundisterna i kontakt med varandra och så småningom också i mån av möjlighet till gemensamma boenden. Ett sådant var Pension Wermé i Neglinge, Saltsjöbaden, där över 40 personer samlades, ett annat var Mälarbadens Herrgårdspensionat i Torshälla utanför Eskilstuna. Här gavs en möjlighet att återskapa åtminstone något av den bundistiska jiddischkulturmiljön.
Initiativ till att få igång bundgrupper och jiddischkulturverksamhet togs även på andra håll, men det var ofta svårt att få kontinuitet och stadga i verksamheten. Under perioden fram till 1950 fanns det grupper i Stockholm, Uppsala, Eskilstuna, Huskvarna, Norrköping, Malmö, Landskrona och Trelleborg, samt ytterligare några kortlivade lokalgrupper. I augusti samlades ombud från fem grupper till ett första (och enda) landsmöte för Bund i Sverige. Där behandlades både internationella frågor, inte minst den känsliga Israel-frågan, där det framkom ganska hårda meningsmotsättningar, och rapporter från lokalgrupperna, som redovisade en bred repertoar av framför allt kulturell aktivitet.
Parallellt med ansträngningarna att skapa en livaktig jiddischkultur fanns en stark önskan att samarbeta med och delta i lokala socialdemokratiska och fackliga organisationer. Resultaten blev dock ganska begränsade. Språket reste barriärer, resurserna var knappa och orken tröt. Efter några år började leden glesna. Bundisterna hade ofta närmast ofattbart tunga livserfarenheter och tyngdes av flyktingtillvarons många vardagliga besvärligheter. För många var Sverige endast ett tillfälligt genomgångsland på vägen till släkt och vänner i andra länder. Rörelsen led därtill av olika interna konflikter. Bundgrupp efter bundgrupp lades ner. Våren 1951 kunde man i praktiken sätta punkt för Bunds historia i Sverige, även om den omstridde Paul Olberg kvarstod som Bunds representant intill sin död 1960. Olbergs fascinerande liv skildrades för övrigt nyligen i en läsvärd biografi av Per Enerud, Den farligaste av flyktingar (2017).
Håkan Blomqvist har genom bevarade brev och rapporter kunnat ge en mycket levande bild av de levnadsöden, personligheter, förhoppningar och svårigheter som fanns bland bundisterna i Sverige. Varken deras eller deras kamraters strävanden förmådde bygga en bro över klyftan till drömmarna.
Redan i inledningen noterar Blomqvist att ”Bund tillhörde historiens förlorare.” Men han vet också att det finns mycket att lära av historiens förlorare. Och när vi i ett efterord får träffa åldringar som tillbringat några av barn- och ungdomsåren i Sverige, kan vi lägga hoppfullhet till lärdomen. Historien är inte förlorad och det finns en framtid att vinna.
