Någonting har hänt efter stormningen av Kapitolium den 6 januari. Att tala sanning och att inte bryta sitt löfte har återigen blivit hårdvaluta. Maria Robsahm om Ulf Kristerssons brutna löfte.
Den 27 januari är dagen då vi ska minnas Förintelsen. Historien är levande. Därför heter det “Forum för levande historia”, det som ska hjälpa oss att minnas vår historia i Europa. I hela vårt land finns hundratusentals människor som har besökt Auschwitz, och de allra flesta vet att det som hände aldrig får hända igen. Vi vet. Historien är levande. Vi hedrar dem som har överlevt Förintelsen. Men inte moderatledaren Ulf Kristersson. Han hedrar inte Förintelsens offer. Och när just han får rekommendera en bok om Förintelsen på “Forum för levande historia” får det därför konsekvenser. Han har visat i handling att han inte hedrar Förintelsens offer.
Logiken är enkel. Så mycket var det löftet värt. Ingenting. Till Hédi Fried och till alla oss som bor i Sverige.
Han har svikit sitt löfte till Hédi Fried. Det finns två moraliska principer som är ganska lätta att följa. Även om ingen annan kommer på en med att bryta mot dem så vet man själv att man gjort det. Den ena är att fara med osanning. Den andra är att bryta löften. Det är ganska lätt. Även när ingen annan vet så vet man själv. Som Ulf Kristersson. Han vet att han har brutit ett löfte. Han vet. Men eftersom han är politiker så tror han att han ska komma undan med det. Han försöker undkomma sitt löftesbrott, skriva om historien, förneka att det var ett löfte. Men det går inte. Inte nu. Någonting har hänt efter stormningen av Kapitolium den 6 januari.
Att tala sanning och att inte bryta sitt löfte har återigen blivit hårdvaluta. Men Kristersson tycks inte ha lagt märke till vad som har hänt i USA. Samma dag som den nya presidenten installeras deklarerar han på bästa sändningstid i TV att han sviker sitt löfte. Han ska samarbeta med SD. De har ändrat sig, säger han. Trots att han gav sitt löfte till Hédi Fried att han aldrig skulle samarbeta med SD. Trots att han sa till oss alla att han ”om så Sverige gick åt skogen aldrig skulle samarbeta med SD”. Alltså har Kristersson brutit sitt löfte. Logiken är enkel. Så mycket var det löftet värt. Ingenting. Till Hédi Fried och till alla oss som bor i Sverige.
Därför kan man inte samarbeta med SD utan att det får konsekvenser för den egna trovärdigheten.
I USA kunde vi se hur nazister och andra vit makt-grupper stormade demokratins högsäte. Men Kristersson kanske tittade på något annat program på TV? Annars kunde han ha lagt märke till att SD:s kompisar fanns med på stormningen av Kapitolium. Organisationer och personer med samma ideologi om vit makt som SD. Grupper som det traditionella högerpartiet i USA försöker distansera sig till. Så inte i Sverige. Här bjuds de in till samarbete.
Men nu kan man inte äta kakan och ha den kvar. SD grundades av gamla SS-soldater. Och har flera politiker som (så länge de inte blir avslöjade) hyllar nazismen i dag. Därför kan man inte samarbeta med SD utan att det får konsekvenser för den egna trovärdigheten. Det blir tydligt när han ska rekommendera en bok om Förintelsen på Forum för levande historia. Domen är hård över Ulf Kristersson. Alla påminns vi om hans löfte att aldrig samarbeta med SD. Alla vi som håller historien levande. Som tycker att vi inte får glömma Förintelsen.
Vi glömmer inte heller Kristerssons löftesbrott. Till Hédi Fried. Till alla oss andra. Vårt minne gör att vi vet vad SD står för. I dag och när det grundades. En historia som man inte kan strunta i genom att inte prata om den. Lika litet som man kan strunta i Förintelsen genom att inte prata om den. Historien om Förintelsen gör att vi minns också Gustaf Ekströms ord. Han som deltog i Förintelsens maskineri. Han som var soldat i SS. Och som var en av dem som grundade Sverigedemokraterna. Han sa i en TV-intervju 1993:
”Jag ångrar ingenting. Hela tiden kände vi att vi kämpade mot världsjudendomens omfattande välde över Europa och andra världsdelar. Den saken hade vi klart för oss trots att vi var bara i 20-25-årsåldern. Det var ingen vettig människa som trodde på dessa koncentrationsläger, utan vi förstod alla att det var krigspropaganda. Det hade börjat före och under kriget och fortsatte efter kriget. Varje vettig människa ställde sig mycket tvivlande till dessa skräckhistorier.”
SD vill inte bli påminda om sin egen grundares roll i det som skedde. SD vill glömma Förintelsen. Vill du Ulf Kristersson?
Maria Robsahm är författare till boken Sverigedemokraterna och nazismen, en faktagenomgång.