Kultursverige har under senaste året lidit av stora förluster: PO Enquist, Ola Magnell, Einar Heckscher, Max von Sydow, Maj Sjöwall, Sven Wollter, Izzy Young, Kristina Lugn, Beate Grimsrud, Siv Widerberg, Björn Ståbi, Mona Malm och Gunnel Lindblom är några av dem – envetna sökare, och förmedlare av kulturen som motstånd mot det onda och det förvirrande, och som tröst och hopp. Människor som i verklig mening var sanna i sitt arbete, och ofta släppte allt annat för att formulera frågorna kring att vara människa, där den eviga kampen för att försöka förena det inre med den yttre personan är en del av existensen.
Lars Norén som avled i januari var i allra högsta grad en företrädare för kulturens oerhörda betydelse för människan. I den senast utgivna delen av serien Dagbok, 2015–2019, skriver han: ”Jag accepterar inga andra gränser än de som uppehåller motstånd”. Vad menar han med det? Meningen kunde lätt förbises, men Noréns texter förvandlades nu vid hans död omedelbart från ett pågående samtal till ett testamente. Den idag starka känslan kommer förstås att mildras med tiden.
Hans verk, poesi, pjäser och andra texter, och en mängd intervjuer där han skriver kloka saker om lidande, glädje i skapande och möten med andra människor, utveckling och att vara mitt i sin samtid handlar så uppenbart om kommunikation. Trots rykten om motsatsen var Norén tillgänglig, han uppskattade samtal och möten, men kämpade med att inte låta dem ta över skapandet som för honom måste komma ur det egna innersta.
Egentligen är det underligt att Norén inte gjorde mer skandal än han gjorde med tanke på sprängstoffet i hans verk och hans precisa formuleringar. I stället blev han älskad av många – för hans verk var inte heller svåra att ta till sig.
Norén var en politisk författare, redan i romanen Biskötarna från 1970 beskriver han människor i utkanten av samhället, narkomaner och utslagna, ensamma redan från tidig ålder brutna, ett tema som kom igen 1998 i pjäsen Personkrets 3:1, som förundrade och drabbade publik, kritiker och även politiker under sex och en halv timme. Den bortglömda Fursteslickaren som gick några få gånger på Dramaten i Stockholm 1973 var ett försök att skåda en diktators medlöpare, en blick in i framtiden in i Donald Trumps hov som han upprepade gånger i Dagbok 2015–2019 förfasar sig över, och gör historiska kopplingar till. (Hans förmåga att blicka in i framtiden hade sina begränsningar med tanke på att de internerade nazisterna som medverkade i den gränsöverskridande och hårt kritiserade 7:3, rymde och medverkade i mordet på poliser efter ett rån. En händelse som fick Norén att nästan tystna – uttrycken för sorg och respekt och försöken att samtala om samhällets del i processen tystades av ropen på skandal.)
Egentligen är det underligt att Norén inte gjorde mer skandal än han gjorde med tanke på sprängstoffet i hans verk och hans precisa formuleringar. I stället blev han älskad av många – för hans verk var inte heller svåra att ta till sig.
Under krig och svåra perioder där mörkret varit så kompakt man kan föreställa sig har kulturen sipprat fram, arbetarförfattare som Ivar Lo-Johansson, Harry Martinson och Jan Fridegård har skildrat hur de smög till sig litteratur trots föräldrarnas och även skolans motstånd och klassförakt, i koncentrationsläger under nazitiden skrevs dikt och dagbok och sattes upp stora klassiska verk, på gatorna i Belarus utmanas makten av körer som sjunger ett par folksånger innan de försvinner bakom ett gatuhörn. Tidningar smugglas ut, fotografier tas och poesi skrivs och sprids i totalitära samhällen. Det handlar om överlevnad. Lars Norén skildrade ofta just detta, törsten efter kulturens spegelbilder och kraft mitt i skräckens rum.
Under Folkhemsbygget stöttades kulturen medvetet – folkbibliotek, stadsteatrar och museer byggdes, och har under perioder varit gratis för vuxna och alltid för barn. Bokförlag som utgav billiga upplagor av arbetarförfattare startades med stöd av myndigheterna. Tyvärr har den andan inte varit så synlig under det senaste svåra året då många gemensamma rum för kultur istället har tvingats stänga ned, ett efter ett.
Men människor – andra människor än våra politiker – har gjort verklighet av sitt behov av kultur. Aldrig tidigare har så många bokmanus lämnats till förlag som det gjorts under senare tid. Strömningssajter har utvecklats och visar allt mer intressanta dokumentärer och filmer som det finns stort intresse för. Folk diskuterar böcker som aldrig förr, i coronasäkra bokcirklar.
Allt detta kommer till mig när jag ska försöka formulera Lars Noréns verk. Han var en folkhemsk konstnär som trodde på människan, på var och en som tar del av det han skapade. Detta delade han med de andra ovan nämnda konstnärerna, och många andra inte nämnda, som jag ser det.
Till internationella kulturpersoner som gått bort under året, och som för många haft viktig betydelse och som vågade utmana den goda smaken med risk för skandal, vill jag lägga musikern och sångaren Little Richard. Och John le Carré.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.