Philomène Grandins Glöm allt men aldrig mig skildrar livet med pappan och folkmusiklegenden Izzy Young, långt ifrån myten. Josephine Askegård har läst den.
När Folklore Center på Södermalm i Stockholm stängdes 2018 kom det som något av en chock. Izzy Youngs lilla musikställe nära Mariatorget, som man visste var en förlängning av något liknande i New Yorks Greenwich Village under 1960-talet hade på över 40 år blivit en institution.
Att även Izzy Young skulle kunna bli för gammal hade man kanske inte tänkt på. Hans död i februari 2019 var ett absolut slut på en epok. Jag besökte honom i hans lilla musiklokal inför en resa till New York, fick några tips, men också en liten utskällning av någon anledning som jag inte förstod. När jag på den fredsorganisation jag hänvisats till i en ruffig del av södra Manhattan nämnde hans namn öppnades alla dörrar – visst kände de Izzy! Genast ordnades rum i ett kollektiv och guidning i staden. Jag kände inte till hans relation med Dylan när jag sökte upp Izzy Young och i New York nämndes den inte heller. Det var hans breda gärning kring amerikansk folkmusik, samlandet och framträdandet, och hans politiska engagemang för yttrandefrihet och mot rasism – som människor pratade om. Hans Folklore Center som han drev från 1957 till tidigt 1970-tal då han flyttade till Sverige Och hans gränslösa hjälpsamhet och intresse.
Både namnet som öppnar alla dörrar och vresigheten är delar i myten Izzy Young, men bakom den myten fanns en pappa som hans dotter berättar om i sin minnesbok Glöm allt men inte mig. Kanske är det så att de ilskna utbrotten som man fick vara beredd på i mötet med Young, var som så ofta ett skydd han utvecklat mot närgångenhet och utnyttjande av hans ideella arbete.
Lokalen på Wollmar Yxkullsgatan blir under några år också barndomshem för Philomène Grandin under en period när de kastats ut från en rivningslägenhet i närheten. Nere i källaren utan dusch ligger hon och försöker hålla sig vaken så att hon kan hindra sin pappa att snarka så det hörs till grannarna. I skolan snattar hon ur klasskamraternas jackor och hemma hos folk hon besöker vittjar hon kylskåpen på något att ta hem.
Philomène Grandin berättar om uppväxten som på många sätt handlar om ett försummat barn. Hennes pappas kärlek är enorm men det händer någon enstaka gång att hon tänker det förbjudna: att han ändå själv går före alla andra – även henne. En tanke som hon delar med många barn men här handlar det om en pappa som verkar ha svårt att kompromissa. Kärleken är inte villkorad men tryggheten verkar ibland vara det. På kvällarna kan hon somna på pappas kavaj i ett hörn när musikuppträdandena blir sena. För Izzy Young var en viljestark person som det gällde att anpassa sig till.
Far och dotter rör sig tillsammans i sin gemensamma historia, ständigt i varandras medvetande.
Dottern lär sig att lirka för att få igenom sitt, någon enstaka gång säger hon tvärt ifrån redan som liten, det gäller de urtråkiga årliga Dylankonserterna som pappa får gratisbiljetter till. Hon står inte ut mer än en stund – sen tvingar hon honom att lämna konserthallen med henne, till hans skam. För Young är en berömdhet på grund av sin bekantskap med den store artisten, och det tynger och låser fast honom vid detta enda, alla vill prata om Bob Dylan med honom.
Lirkandet blir en överlevnadsfråga 2016 då Izzy Young drabbas av demens på grund av Alzheimer. Han blir allt mer förvirrad och hon går in i accelererande stress när han inte känner igen sina kvarter och går bort sig. Till slut blir hela tillvaron en ständig beredskap för räddningssituationer när ”pappabarnet” kräver akuta insatser. Som vuxen blir det hon som får ta hand om pappa – hon skriver inte ”min pappa” utan just pappa, vilket förstärker känslan att han hela tiden är närvarande.
Grandins berättelse är drivet skriven som ”scener” från tidigt av 1980-tal och fram till pappas död 2019. Hon förflyttar sig fram och tillbaka i tiden och det fungerar fantastiskt bra med presensform även i det förflutna, på det viset väver hon in barnet hon var med den vuxna dottern. Far och dotter rör sig tillsammans i sin gemensamma historia, ständigt i varandras medvetande.
Vissa scener är farsartade, som 2016 då Dylan fick nobelpriset i litteratur utan att själv vara närvarande vid prisutdelningen, men Izzy Young är bjuden till Blå hallen med sin dotter.
Vissa scener är farsartade, som 2016 då Dylan fick nobelpriset i litteratur utan att själv vara närvarande vid prisutdelningen, men Izzy Young är bjuden till Blå hallen med sin dotter. Hon har plasthandskar och förkläde i sin aftonväska om det skulle hända en olycka för pappa, han sitter elegant i sin hyrda frack med en frispråkig Kristina Lugn vid bordet och dottern har en lika gränslös Klas Östergren vid sin sida. Paniken som stegrats inför allt som skulle kunna hända förbyts i lycka över en underbar festkväll. Andra scener gestaltar stegrande panik i demensens spår, ofta läser man med andan i halsen.
Beskrivningen av både sorg och kärlek kring en demenssjuks sista tid är gripande och unik. Kring hans död knyter Grandin ihop sin berättelse om den stora kärlek hon upplevt tillsammans med pappa Izzy Young. Långt innanför myten.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.