Vad vi kan vänta oss när kungens liv blir tv-serie i The Crown-stil är en sentimental skildring där vi undersåtar kan fälla en tår över den ensamme lille prinsen som blev kung. Arbetarens kulturreporter Josephine Askegård om den kommande serien om det svenska kungahuset.
När filmaren Tom Alandh 2002 gjorde Kungen och jag, en dokumentärfilm i två delar, blev det stort hallå i medierna. Han beskriver kungen som en vanlig person, som en av oss andra, bara omgiven av absurda scenerier som ska få oss att känna att han är något särskilt. En scenografi och regi som fungerar mycket bra. ”Intresset är på topp”, säger Alandh, och det kan man säga igen; intresset är fortfarande på topp, femtio år efter svackan under 1970-talet då meningen ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket” kunde infogas i 1974 års regeringsform.
Senast jag såg en siffra var det upp till 75 procents svenskar som tycker att monarkin inte behöver ifrågasättas som konstitution, och kungen själv är, kanske förvånande för många, ohotad favorit i familjen. När en kommersiell tv-kanal går ut med att man ska göra en dramaserie om kungen i stil med The Crown, som berättar om det brittiska kungahuset, genereras en mängd artiklar och intervjuer med manusförfattaren Åsa Lantz, som säger att hon arbetat i flera år med att samla material. Dramachefen på TV4/V More berättar i DN att hon blev ”drabbad” och började gråta när hon läste det gripande manuset och kom att tänka på The King’s Speech (Oscarsbelönad film från 2010 om den stammande brittiske kungen George VI och hans talpedagog).
Men är det kungen själv eller vi andra som ska skyddas från att förknippa honom med ofräscha intimiteter?
När kungen skildras i sentimentala och intima scener uppskattas det och belönas med prestigefyllda priser, men när det är intima ingår i en osentimental, kanske skämtsam eller till och med ifrågasättande kontext väcker det obehag. Carl XVI Gustaf – den motvillige monarken (2010) blev läst och citerad i media och hårt kritiserad för att den utsatte kungen (och inte minst drottningen) för avslöjanden om hans snaskiga privatliv (trots att mycket av det beskrivna skett i offentligheten, med i och för sig förväntad diskretion från närvarande vittnen). Men är det kungen själv eller vi andra som ska skyddas från att förknippa honom med ofräscha intimiteter?
Mattias Frihammar påpekar i sin doktorsavhandling i etnologi från 2010 (ny upplaga 2020, Carlssons förlag), Ur svenska hjärtans djup – Reproduktion av samtida monarki, att kungafamiljen omges av en föreställning om att de har ett dolt privatliv, men i själva verket är transparenta. Till exempel informeras medierna omedelbart efter förlossningar om hur den födande modern uppträtt, med barnafadern måttande upp den nyföddes storlek. Förlovningar, bröllop, dop, födelsedagar och begravningar sänds direkt i SVT. De visar upp sig och sina barn flera gånger om året i timslånga tv-program där de intervjuas av erkänt seriösa reportrar. Dyslexi, ätstörningar, olyckor och sjukdomar meddelas ut. Därför att hela paketetet är en del av vår statsbildning.
Och som Frihammar framför allt kommer fram till i sin avhandling är att allt ”det kungliga” skapas av oss andra: undersåtarna. Han berättar att i kungens närmaste arbetskrets uppehålls det formella tilltalet och titlarna, medan svenska folket i vardagen talar om kungen som en ganska mänsklig figur. Då formella och planerade möten med kungligheter sker uppehåller i normala fall alla sina stela roller i föreställningen. Sker ett möte spontant och en person råkar missa titulaturen eller vågar bjuda på en kaka i trädgården blir reaktionen oftast positiv – ”tänk så naturliga och trevliga de var”, om det inte är en reporter, som då betraktas som oprofessionell och fräck (som exempelvis Tom Alandh).
Medierna har alltså förstås en stor roll i reproducerandet av det statsskick vi lever under. Drottning Elizabeth och hennes familj i Storbritannien lär vara riktigt irriterade på serien The Crown, som berättar om en stenhårt styrd släkt där medlemmarna till exempel växer upp utan föräldrakärlek, och marginaliseras om de är funktionsvarierade. Den svenska kungafamiljen lär inte ha särskilt många invändningar – manusförfattaren har ”förstås” redan varit i kontakt med dem för research och säger sig inte ha som uppdrag att kritiskt granska utan förstå. Så att även vi undersåtar kan fälla tårar för den ensamme lille prinsen som blev kung, medan vi betalar våra skattepengar för att han ska fortsätta vara allt utom en av oss.
Kungen och jag finns att se på SVT:s Öppet arkiv tills vidare.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.