Efter åratal av motstånd legaliserades slutligen abort i Argentina. Arbetaren pratar med Monica Menini från Kampanjen för laglig abort om vad som gjorde att kampen slutligen nådde i mål.
2005 presenterade en koalition av argentinska kvinnoorganisationer, via en sympatiskt inställd parlamentsledamot, ett förslag om laglig abort. Efter två är arkiverades det automatiskt då det aldrig tagits upp till behandling. De fortsatte att presentera samma förslag varje gång två år passerat efter det, och varje gång föll det av samma orsak. 2018 röstade kongressen för första gången men förslaget föll med ett par rösters marginal i Senaten. Efter två år till, 2020, gick det igenom.
Vad var det som förändrats?
En uppenbar skillnad mellan 2020 och föregående försök är att projektet den här gången hade stöd från högsta ort. Presidenten Alberto Fernandez är något av en politisk kameleont som gått mellan olika positioner och allianser över åren, men han har alltid varit ganska progressiv i sociala och kulturella frågor (han har exempelvis aldrig verkat besvärad av hans son är en känd cosplayer som brukar göra kvinnliga karaktärer).
Han har sedan länge haft som mantra att abort är ”en folkhälsofråga, inte en moralfråga”. Fast alla parlamentsledamöter officiellt var fria att rösta efter sitt samvete, och en del ur den styrande peronismen röstade mot partilinjen, rapporterades det att ett telefonsamtal från honom var vad som fick många tveksamma ledamöter att bestämma sig.
Historiens gång avgörs dock mycket sällan av enskilda personer, och vem som än suttit på presidentstolen hade lagen aldrig blivit ett faktum utan ”den gröna vågen” (efter de gröna näsdukarna som blivit den karaktäristiska symbolen för rörelsen). Tidskriften Anfibia skildrar hur några tidiga pionjärer delade ut flygblad 1991, utskällda av motdemonstranter som kallade dem mördare, och kontrasterar det med hur lite mer än 25 år senare samma gatukorsning var översvämmad av gröna demonstranter. Demonstrationerna inför senatsomröstningen 2018 samlade enligt en del uppskattningar två miljoner människor – de största sedan det stora upproret 2001.
Vi gick ut till soppkök och sociala center i slumområden likaväl som till universiteten, startade diskussioner bland kvinnor om deras vardagliga problem. Sakta men säkert vände vi den allmänna opinionen.
Monika Menini, kvinnorättsaktivist
Monica Menini från Kampanjen för Laglig Abort berättar om deras strategi efter att koalitionen bildats 2005.
– Vi sökte allianser med varje tänkbar grupp, byggde nätverk av sympatiskt inställda advokater, sympatiskt inställda läkare och sjuksköterskor, arbetade med folkbildning, politisk påverkan. Till slut hade vi styrkan att gå ut i dessa massiva manifestationer.
Den Latinamerikanska kvinnokongressen talar i en analys om en ”folklig feminism”, som sakta men säkert trängt ut i bredare folklager. ”Den folkliga feminismen bryr sig inte om att skapa komplicerade kategorier utan arbetar konkret där människor lever, och låter oss lära av varandra”, förklarade exemplevis den 30:e Latinamerikanska Kvinnokongressen.
Inte minst peronismen, Argentinas viktigaste politiska kraft, svängde gradvis mot progressiva attityder, bekräftat när dåvarande presidenten Cristina Fernandez de Kirchner, som en gång själv var mot laglig abort men 2018 som senator röstade för (övertygad av sin dotter enligt egen utsago), beskrev det som en ”nationell, folklig och feministisk” rörelse.
– Vi gick ut till soppkök och sociala center i slumområden likaväl som till universiteten, startade diskussioner bland kvinnor om deras vardagliga problem. Sakta men säkert vände vi den allmänna opinionen, säger Monica Menini.
