Systematiska sexuella övergrepp på kvinnor i krig har pågått under tusentals år men har ofta osynliggjorts, ofta av offren själva av rädsla för stigmatisering. Christina Lamb har intervjuat kvinnor i hela världen om deras erfarenheter, och skrivit en viktig bok.
Att kvinnor utsätts för sexuella övergrepp i samband med krig har fått en närmast mytisk, kulturell kontext. Otaliga är de grekiska dramer som berör massvåldtäkt, men som beskriver det mer som en vag företeelse där kvinnor på vers kan förlägga sin sorg efter män och söner som de förlorat i kriget.
Övergreppen på tyskor som ryska soldater gjorde sig skyldiga till där de stormade fram – var de inte ett förtjänat nöje för de hårt kämpande soldaterna och samtidigt nästan en konsekvens för deras stöd till nazismen? Och de tillhörde ju de som överlevde? Så kränkande och överslätande har ofta våldtäkterna betraktats när offren vågat berätta om ett brott som först under de senare decennierna börjat ses som systematisk krigstaktik i stället för ett resultat av lust eller frustration hos männen som begår det.
Den brittiska journalisten Christina Lamb har rest runt i Afrika, Asien, Europa och Latinamerika och intervjuat kvinnor som utsatts för våldtäkt i samband med maktkamp inom eller mellan stater. I hennes bok Våra kroppar – deras slagfält. Vad krig gör med kvinnor framgår det att hon gjort det enda möjliga för att kunna förstå: hon har verkligen förutsättningslöst lyssnat till deras egna berättelser. Men hur hittar man likheter mellan söndertrasade småbarn i 2000-talets Kongo, argentinska unga kvinnor som utsågs till ”sexslavar” på 1970-talet, Japans ”tröstekvinnor” under andra världskriget, och rohingyiska flickor på flykt i decennier?
När det gäller övergrepp i krig är det ofta tribunaler och rättegångar som styr upp hur krigsbrott ska dömas. Sexuellt våld och kränkningar har underordnats andra brott som mord, tortyr, kidnappningar, försvinnanden som ska upp i ljuset och sättas datum, plats och vittnesmål på. Offer för de systematiska våldtäkterna har viftats bort, och själva ofta inte berättat om dem eftersom det finns andra, svårare erfarenheter – mindre kopplade till skam. För när de har berättat har de av sina anhöriga inte så sällan blivit utstötta som förbrukade, orena eller rentav som kollaboratörer till fiendesidan.
Och som sagt, kvinnorna har övertygats om att det är bättre om andra frågor fått fokus. Och detta färgar synen på övergreppet. Som en domare säger om IS övergrepp mot de yazidiska flickorna: Om en civil person begår ett sexuellt övergrepp på yazidisk kvinna är det en våldtäkt, om en IS-sympatisör gör samma sak är det en terrorhandling”. För kvinnan som blir våldtagen är skillnaden inte lika klar, konstaterar Christina Lamb efter att ha hört ett otal berättelser från inte minst yazidiska kvinnor som hon träffade i flyktingläger i Grekland.
Lamb diskuterar också männen som begår övergreppen. Ingen vill prata med henne, ingen vill erkänna. Förövarna, måste man se, är alltifrån skräckslagna barn som under dödshot tvingas begå övergrepp och våld på flickor eller kvinnor i familjen, till befäl som beordrar andra att begå dem eller gör det själv genom att skaffa sig ett ”harem”. En sergeant säger till en kvinna som just utstått tortyr och som han ska våldta: ”Efter så mycket smärta ska jag ge dig njutning.”?
Den mannen var Gregorio Rafael Molina, ansvarig för ett tortyrläger under Argentinas diktatur under sent 1970-tal (under samma tid då Sverige spelade i herrfotbolls-VM bara några mil därifrån). Marta García Candeloro var psykolog och hennes man hade just mördats. Hon lyckades 2010, 33 år efter att brottet begåtts genomdriva den första fällande domen för sexuellt våld under diktaturen, mot Molina. Domen var viktig eftersom den banade väg för flera åtal, trots många andra domstolars motstånd.
Många kvinnor vittnar i boken om att formuleringen våldtäkt är en upprättelse för dem även om den kommer sent och inte leder till hårdare straff än för de övriga brotten som ingår i domen. Lamb försöker ringa in det särskilda som våldtäkterna utgör i krig är det inte bara den våldtagna kvinnan som är målet. Mannen vet till fullo att det är en oönskad kränkning han begår, en som leder till lidande för kvinnan, för hennes närmast anhöriga, kanske för många fler. Han vet att han planterar skräck i henne och i flera kvinnor. Han vill trasa sönder kropp och psyke hos det han slåss emot.
Antologin Inte så farligt (red Roxane Gay, 2018), diskuterar i många inlägg hur förövarna av våldtäkt i civilsamhället ofta lägger, om de ens ser övergreppet som just det, skulden på offret. Detta genomgående urskuldande är oftast inte aktuellt hos förövarna i krigssituationer som är ute efter att skada och förnedra; det är däremot domstolar, anhöriga, stater och historiker som urskuldar männen som begår övergreppen med att plocka in begäret, paniken, lusten och grupptrycket i kontexten. Inte minst medierna, historiskt sett befolkade av män (särskilt när de rapporterar om krig) betraktar krigförande länder som manliga länder där våldtäkt osynliggörs i rapporteringen, skriver Lamb.
Författaren ger inga slutgiltiga svar på generella drivkrafter hos de enskilda förövarna, men för en diskussion som låter många röster och perspektiv ta plats. Inget av dem tar ifrån förövaren sitt ansvar eller lägger det eller skam på offret.
Det ska sägas att Christine Lambs bok är tung och smärtsam läsning, hon väjer inte för de mest brutala scener och skador i sina beskrivningar, men samtidigt ger den en trösterik känsla av hur sanningen kan ge resultat. Hur upprättelse kan ske för det sexuella våldets offer, bara av att de blir lyssnade på. Gång på gång återkommer scener där kvinnor som samtalar om sitt lidande upplever lättnad och början till läkning.
Våra kroppar – deras slagfält är en viktig historiebok i ett ämne som behöver beskrivas och erkännas.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.