Henrik Bromanders spänningsroman är perfekt komponerad, inte minst för en som ser 1970-talets referenser.
För mig som många gånger återkommit till Sjöwall & Wahlöös romanserie om ett brott och till John le Carrés spionromaner är det inte helt lätt att föreställa sig hur Henrik Bromanders Skymningstid ter sig för en läsare utan dessa referenser. Romanen, som utspelar sig under första halvan av 1970-talet, har så många kopplingar till författarna ovan, både innehållsmässigt, men framförallt språkligt, att det är som att återse gamla vänner. Blir det en bekantskap en ny läsare vill träffa igen? Kanske blir boken en inledning till sina föregångare?
För den som börjar leta i äldre bokhyllor bör besvikelsen inte bli stor, Bromander mäter sig väl med dem och lyckas också uppdatera dem så att man slipper det värsta unket. Visst förekommer misogyni och bittert gnäll över samhällets byråkrati här men det förläggs så tydligt hos dramats personer i stället för som en åsikt hos författaren (jag syftar på Sjöwall & Wahlöö där). Här finns till och med några slapstickparodier som exempelvis en socialdemokratisk försvarsminister som missat hela bojkotten av det fascistiska Franco-Spanien.
Jag hade förväntat mig mer av en politisk idéroman men bedrog mig lyckligt – Skymningstid är en roman som i första hand berättar om människor som hamnar snett i sin känsla av underordning, men ändå försöker få ut livets ekvationer hyfsat jämnt och helst med någon värdighet. Detta under passager med bra spänning.
I mitt tycke är Bromanders bästa gren scenerna mellan människor, vare sig det handlar om underliggande maktkamper eller kärlek. Här finns dessutom några riktigt välskrivna sexscener. En fint komponerad hommage till spänningsroman som verkligen står på egna ben.
Säkerhetspolisen Monica Nilsson har fått ett tips om en högerextremistisk, mycket hemlig kampgrupp som hon börjar samla material kring trots sina överordnades motstånd. En som hon så småningom får spaning på är major Gunnar Björk en man som har mycket att stressa upp sig för. Sedan en tid tränar han verkligen en hemlig grupp för motstånd inför en förmodad ockupation av Sovjetunionen; gruppens medlemmar har dock sina egna tankar om vartåt kampen ska leda – och vem som ska leda den. Björk har det också kämpigt med sin fru som är psykiskt mycket svajig i en framskridande schizofreni.
Samtidigt pågår mobilisering hos det nazistiska Nordiska Rikspartiet – som dessutom kämpar med rivaliserande fraktioner i Stockholm respektive Göteborg – och i diverse kommunistiska förbund och partier. För det mesta tuffar det på med fina beskrivningar av övningar i Tivedens urskog och hantering av stulna vapen och sprängmedel.

Skildringen av hur gruppmedlemmarna börjar spåra ur på grund av droger, paranoja eller fundamentalistisk kommunisthat är trovärdig, men det är först efter drygt halva boken som man börjar sitta som på nålar. Alla medverkande lever i skräck för att bli avslöjade på ett eller annat sätt, också Monica Nilsson riskerar med sitt privatspaneri både karriär och äktenskap.
Den till en början disciplinerade Gunnar Björk visar sig till slut vara den mänskligaste av dem alla, han som hade koll på allt och alla finner sig ”spela med” och försöka i panik reda ut oväntade situationer i stunden. Den karaktärsutvecklingen är vad jag imponeras mest av, för den förändrar även läsupplevelsen på ett spännande sätt. När han på det fint studerade 1970-talsspråket ”kastar upp” i stället för att spy känns det perfekt balanserat.
I mitt tycke är Bromanders bästa gren scenerna mellan människor, vare sig det handlar om underliggande maktkamper eller kärlek. Här finns dessutom några riktigt välskrivna sexscener. En fint komponerad hommage till spänningsroman som verkligen står på egna ben.