”När jag äntligen tog mig hem och vågade konfrontera honom så blockade han mig. När ska män börja ta ansvar för sina handlingar? När ska män, kollektivt, skrika: Nu är det nog. Vi får inte fortsätta skada.” Anna Sanvaresa om att ett uppror som måste gå längre.
Hur berättar en att en blivit våldtagen när en har två döttrar? Om de hör det från annat håll, läser om det i en krönika som den här, hur ska en förklara?
Hur berättar en när en fortfarande ifrågasätter om det verkligen hände, fast Kvinnofridslinjen bekräftat det. De kan väl inte vara säkra?
Skammen. För att frivilligt åkt hem till en snubbe, och sagt till en kompis innan: Han är snäll och jag kan sätta gränser.
Egentligen har jag slutat dejta, raderat Tinder (för att min psykolog såg det som ett beroende i stil med alkoholmissbruk) men den här personen kontaktade mig på Facebook, vi började chatta, ses, det kändes som det kan göra i början: Fint. Ett litet hopp kan tändas i en snart 48-årig kropp som börjat tro att de enda som vill ha eller stanna hos denna kropp är barnen, skrivandet, vännerna – och det är fantastiskt, men räcker det?
När jag pratade med min vän fanns det samtidigt något – var nu detta något sitter; hjärnan, hjärtat, magen? – som inte tyckte det var någon jättebra idé att fara flera mil hemifrån.
Har skämtat med min äldsta om att jag ska söka Gift vid första ögonkastet nästa år, men är det verkligen ett skämt? Det finns något som heter desperation och det är inte vackert, attraktivt, men när jag träffade den här mannen så fick jag den där tanken igen: Det här skulle kunna bli nåt. Möte mellan två olika kroppar, olika erfarenheter. Det att komma nära någon, och han verkade inte – till skillnad från den oroväckande mängd anknytningsstörda män jag träffat – vara rädd för närhet.
När jag pratade med min vän fanns det samtidigt något – var nu detta något sitter; hjärnan, hjärtat, magen? – som inte tyckte det var någon jättebra idé att fara flera mil hemifrån. Mitt horoskop för dagen sa det också: Gör inget bara för att du inte vill såra någon. Men det är jag. Vill inte såra. Det är också jag att vilja vara med om äventyr. Delar i oss går inte ihop och är inte menade att göra det heller. Det är därför vi inte går att beskriva med tre ord, och inte alltid skyddar oss själva – eller andra – på det sätt vi borde.
Jag glömmer inte strukturen här. Senaste tidens rubriker har handlat om Göran L, som är ett kräk, men del av det förintande patriarkala systemet, som hör ihop med kapitalismen och fascismen. Jag tänker inte sluta upprepa den treenigheten. Eftersom jag fick abstinens efter Tinder (ja, det kan låta fånigt, men det blev tomhet, depression) plöjde jag serier, filmer, dokumentärer. De verkade ha samma tema, men det var inget jag aktivt sökte upp för det är temat för kvinnors – ickecismäns – existens: Dokumentären om Woody Allen och Mia Farrow. Om Nevenka i Spanien som var föregångare till #metoo. Kollade Gentleman Jack baserad på en verklig historia om en kvinna som var lesbisk, butch, på 1800-talet (en serie fylld av kritik mot heteronormativitet och äktenskap). Såg Gifta vid första ögonkastet med min äldsta, det är som ett skämt som blivit otäckt allvar: Mäns oförmåga att ta in, förstå sexism, experter som lägger det lika mycket på kvinnan, vägrar se historia, kontext. Och så detta med Göran L som äckligt grädde på moset. Låter kladda verkligen bättre än tafsa, tyckte han?
Vi som blir utsatta kan inte alltid skriva en krönika om det, än mindre bli lyssnade och trodda på. Vi blir de destruktiva, hysteriska, manipulativa, tar saker för allvarligt.
Det mesta jag tittat på och läst handlar om mäktiga män med resurser som krossar kvinnor utan den makten. Men patriarkatet behöver inte vara resursstarkt för att skada. Det räcker med en man och en kvinna i ett hyreshus: Kvinnan har informerat att hon kan få panikångestattacker och hon får det på en främmande plats. Hon har sagt att när det händer så behöver hon bli omhållen. Hon trodde han förstod det ordet. Plötsligt har han tagit av henne byxorna och trängt in i henne. Som tröst? Hon vill verkligen inte men mår för dåligt för att säga nej eller knuffa bort honom. Hon är i hans hem. Som vi kvinnor ofta tycks vara på – och behöva förhålla oss till – mäns arenor. Sen kan vi kalla henne naiv, baktala, lägga skulden där den inte hör hemma. Om och om igen.
När jag äntligen tog mig hem och vågade konfrontera honom så blockade han mig. När ska män börja ta ansvar för sina handlingar? När ska män, kollektivt, skrika: Nu är det nog. Vi får inte fortsätta skada. Vi är destruktiva, våldsamma, vi lever under falska ideal om manlighet, makt och kontroll och nu räcker det! De är besynnerligt få de rösterna. Och vi som blir utsatta kan inte alltid skriva en krönika om det, än mindre bli lyssnade och trodda på. Vi blir de destruktiva, hysteriska, manipulativa, tar saker för allvarligt. När jag rev mannen som våldtog mig sa han: Aj, lägg av. Det är en enskild individ men framförallt är det en struktur. Och den får inte upprätthållas längre. Vi är beyond #metoo, vi har tagit ett till steg: Nu är det männens tur att rasa över patriarkatet. Gör ni det? Varför gör ni det inte?
