SVT sänder filmen Persona non grata – Soran Ismail i två delar, om komikern som anklagades för våldtäkt och försvann. Vems var ansvaret? Allt utom hans eget verkar det.
Soran Ismail var redan före 20 års ålder en uppburen komiker med miljonpublik i tv. Enligt egen uppgift oerfaren när det gällde sexuella möten med andra människor – plötsligt fanns alla de önskade möjligheterna där, de blev hundratals i en svindlande karusell. Allt fler anmälningar mot honom om våldtäkt och sexuella ofredanden, som ska ha pågått under flera år, började ramla in till polisen.
Alla utredningar kring övergrepp läggs ned 2018 men Ismail känner sig fortsatt dömd, han gömmer sig hemma i lägenheten med sin flickvän och mår mycket dåligt. 2020 får han hjälp av ett par kolleger att försöka komma på fötter, bland annat genom att göra ett ståupp-framträdande – hur ska han hantera det som hänt och som förmodligen de flesta i publiken kommer att tänka på oavsett?
I två halvtimmeslånga program följer teamet till Persona non grata – Soran Ismail, som nu visas i SVT och SVT Play, förberedelserna för hans come back, varvat med att han berättar om de senaste åren ur hans perspektiv. Det är en sorgligt slirig berättelse om en person som från toppen i sin bransch, välkommen överallt, rasar ned i botten av sig själv. Titeln Persona non grata (oönskad person) är inte objektiv, ingenstans i filmen visas att Soran Ismail skulle vara ovälkommen utan det är hans upplevelse som det handlar om. Hans perspektiv.
Också undertitlarna ”Fallet” och ”Ingen rök utan eld” är ångestföreställningar ur hans perspektiv, inga vittnesmål eller andra belägg finns för att vänner, hans publik eller andra i hans omgivning ser honom som fallen eller skyldig. Han har själv dragit sig undan. Tvärtom verkar de kontakter han nu tagit inför sin offentliga come back ha undvikt att ta reda på vad som egentligen hände.
Den stora frågan är varför SVT sänder filmen. Ismail själv säger att han medverkar för att han inte längre vet vad som är ”upp och ned”, ”rätt och fel”, ”har tappat kompassen” och för att han ”fick frågan”. Svar som filmerna speglar men allt annat än en anledning till att göra dem.
På frågan som kollegan Kristoffer Appelquist ställer om vad som hände svarar Ismail själv att det som hände var att han blev anklagad för våldtäkt. Där börjar historien för hans del. Appelquist tillhör dem som försöker få Ismael att se bortom paniken och impulsen att förneka sitt eget ansvar men svaret är hela tiden att hänvisa till en våldtäkt han anklagas för men som han säger sig vara säker på att han inte begått.
Vad gäller övriga övergrepp finns ett riktigt märkligt undvikande med tanke på att han nu vill framträda och berätta. ”En har en upplevelse och en annan har en annan”, som han säger om sexuella situationer som han anmälts för som övergrepp.
Den stora frågan är varför SVT sänder filmen. Ismail själv säger att han medverkar för att han inte längre vet vad som är ”upp och ned”, ”rätt och fel”, ”har tappat kompassen” och för att han ”fick frågan”. Svar som filmerna speglar men allt annat än en anledning till att göra dem. Man får anta att Ismail tänker att han på något sätt ska dra nytta av sin medverkan. Jag tvivlar på att han gör det, vare sig han framstår som en representant för en grupp anklagade, ej juridiskt men i sin egen upplevelse i andras ögon dömda män, eller som ett enskilt och väldigt sorgligt öde.
Det är ett mönster vi ser om och om igen i medierna – för att inte tala om sociala medier. Anklagade män som beskyller kvinnor för att ljuga och omgivningen för att stigmatisera.
Hur många gånger har det i samband med Metoo-diskussionerna uttryckts i medier att en man som upplever sig dömd i allmänhetens ögon verkligen är det, medan en kvinna som säger sig ha varit utsatt för ett sexuellt övergrepp inte är det förrän den anklagade blir dömd i domstol?
Det är begripligt om en ”schysst” man som upplever skam när han anklagas för ett beteende som han inte vill kännas vid försöker, som här, gömma sig bakom ett enda fall han tycker är felaktigt. Det är plågsamt att se, och pinsamt att inga följdfrågor ställs till Ismail om andra specifika tillfällen som anmälts och lagts ned. Det är ett mönster vi ser om och om igen i medierna – för att inte tala om sociala medier. Anklagade män som beskyller kvinnor för att ljuga och omgivningen för att stigmatisera.
Soran Ismail säger att han tycker att det varit bättre om det blivit domstolsförhandlingar – för honom. De kvinnor som anmält och ifrågasatt hans beteende vill han inte tala om, och tv-teamet tvingar honom inte. Tv-teamet sitter i hans knä, utan kompass.
