Läraren och forskaren Tobias Hübinette skriver i sin nya bok om hur debatten under 1960-talet böljade fram och tillbaka mellan tillskyndare och motståndare till adoptioner av barn med “exotisk” härkomst. En sorgligt naiv period från alla håll, visar det sig.
2017 levde knappt 57 000 adopterade utrikesfödda människor i Sverige. Sverige tillhör de länder med absolut flest utlandsadopterade barn – hur kom det sig? Tobias Hübinette, lärare och forskare vid Karlstads universitet, har forskat och skrivit om svenska utlandsadopterade barn i många år, och berättar i Adopterad, en bok om Sveriges sista rasdebatt om språnget från ett fåtal adoptioner vid 1960-talets början till den stora ökningen från 1970-talet då till exempel 3 705 sydkoreanska och 1 987 indiska barn adopterades av svenska föräldrar.
Hübinette berättar med många citat om organisationer och enskilda som engagerade sig med olika förtecken i frågan om utlandsadoptioner. Det är en fruktansvärt sorglig skildring av vuxna som tvärsäkert spekulerade i det blå om tänkbara effekter av att ”hämta” barn med mörkare hudfärg eller ansiktsdrag som förknippas med barn från olika asiatiska länder. De skulle ju bli avvikande i vårt land. Allra minst är det de adopterade barnens bästa man ser för sig – förutom som anledning till de vuxnas egna skäl att adoptera. När det gällde risken som motståndarsidan påpekade att barnen kunde känna ett utanförskap skrev en förespråkare att det ju ändå var ”bättre än att svälta ihjäl i Algeriet”.
Arbetet för att underlätta utlandsadoptioner startade gentemot öppen skepsis från flera myndigheter och många politiker i början av 1960-talet – en attityd som var otänkbar bara ett par decennier senare då Adoptionscentrum fått stor auktoritet och myndighet. Motståndet var inriktat på att barnens ”exotiska” utseenden, men även föreställda karaktärsdrag hos olika folkgrupper som barnen kom ifrån, som till exempel ”temperament”.
Det är trots alla citat i boken svårt att riktigt förstå varför adoptionsförespråkarna fick så stort inflytande i mediedebatten, de använde argument som handlade om att hela samhället hade nytta av att fler barn med uppenbart icke-nordeuropeiskt utseende kom till Sverige, inte minst för att landet skulle slippa skämmas över sin homogent vita befolkning när man samtidigt kritiserade rasismen, eller ”rasförtrycket” som man kallade det, i andra länder som exempelvis USA.
Det är inte självklart att det var privata familjers längtan efter barn som var det drivande i frågan, detta ansågs inte alltid vara det lämpliga skälet till adoption, utan snarare att man gjorde nytta i världen. Många svenskar inom myndigheter, socialtjänst och media var stolta över Sverige som världssamvete och över landets snabba utveckling till välfärdssamhälle. För nationens egen skull var det också viktigt att svenskarna fick ”vänja sig” vid andra typer av utseende, här förespråkades att barnen med mörk hy eller asiatiska utseenden hade en viktig uppgift.
När man läser Hübinettes urval av motioner, remissvar, debattartiklar och reportage är det är häpnadsväckande hur lite man förutspådde hur barnen skulle få ta stöten – och när de väl gjorde det var nonchalansen stor där också. Så stor att den är svårsmält och jobbig att ta del av.
Det verkar finnas en enorm mängd vittnesmål från utlandsadopterade barn som blev ordentligt utsatta, inte bara av klasskamrater, utan dagligen av alla andra personer, barn som vuxna som de kom i kontakt med under uppväxten. Människor glömde aldrig att påpeka annorlundaheten, med ett vänligt och förvånat leende eller med misstänksamhet eller rena elakheter. Journalister och rapportörer från till exempel skola eller socialtjänst kunde uttrycka det som att situationen var ”övervägande positiv” angående rasistiska trakasserier, alltså att ett visst mått av ”gliringar” eller ”tråkningar” fick barnen lära sig att kasta av sig. Vissa föräldrar vande barnen vid glåpord av rasistisk karaktär för att de inte skulle ta illa upp då de dök upp från främlingar eller klasskamrater.
Intressant är uppgiften att många afrikanska länder vägrade att adoptera bort sina barn till Sverige, man ansåg att erfarenheterna från koloniala äventyr påvisat låg respekt för kultur och religion som barnen fötts in i, något som självklart avfärdades av förespråkarna av fler utlandsadoptioner, men ett faktum var att just afrikanska barn inte var populära när blivande adoptivföräldrar fick pricka i sina önskemål på blanketten.
Hübinettes genomgång är en viktig vidräkning kring en period som inte bara handlade om rasism, inställningen till mental hygien och misskötsel på flera områden där samhället hade rätt till långtgående inskränkningar i människors, och särskilt barns och andra svaga rösters liv levde fortfarande och påverkade människors blinda tro på sin egen godhet.
Boken har ändå flera inslag som är problematiska i mina ögon, användningen av ordet ”ras” är det tyngsta. Hübinette använder det som en självklarhet och det provocerar och stör läsningen ordentligt, inte minst eftersom han inte förklarar eller försvarar varför han använder ett uttryck som man måste kalla vetenskapligt utsorterat. Här finns ord som ”blandbarn” utan citattecken, uttryck som ”rasligt homogent” också utan citattecken och så vidare. Någon inkonsekvens finns här också kring citattecken. Även ett uttryck som ”färgblindhet” används som ett föraktfullt epitet på människor utan att förklara vad som menas.
Slappt är att kalla barnen för ”icke-vita” (utan citattecken), som görs ofta, som om det normerade är ”vitt”. Kan man inte låta dessa barn ta plats med sina karaktäristiska utseenden för ett område i sin egen rätt när det behövs för ett sammanhang, i stället för att klumpa ihop dem i ”raser” eller ljus- eller mörkhet? De har varit osynliggjorda så länge. Rasifierade är också ett bra uttryck i relevanta sammanhang som hade passat bra på många ställen här, men det använder författaren inte, utan att förklara varför. Oavsett om Hübinette har förklarat sitt (och andra forskares) ställningstagande kring uttrycken i andra sammanhang borde det återigen förklaras här.
Människor begick (och begår säkert fortfarande) svåra och oförlåtligt ignoranta misstag och övergrepp mot många barn som adopterades till Sverige (och då har inte ens de som stulits från sina föräldrar och sålts till Sverige via barnhem eller enskilda skurkar, enligt gamla misstankar och nya uppgifter, nämnts här), men ofta är det oklart hur de goda intentionerna fick så galna konsekvenser. Författaren ger uttryck för att objektivt beskriva en tid och en debatt men känslan är att det finns ett ärende utöver det. Det är svårt att sätta fingret på vad det är när han utger sig för att bara redovisa historiska fakta, men självklart är det ett urval.
Många utlandsadopterade barn har försökt hitta rötter, släkt och sammanhang och funnit missgrepp eller rena brott kring sin adoption till Sverige, utan att bli trodda eller få stöd i det. Andra har kommit hit av föräldrar med goda intentioner, men nötts ned av möten med främlingsfobi, intolerans och rasism. Åter andra känner sig nöjda över sin plats och familjesituation som den blev. Var och en av dessa bör se sig återspeglad och respekterad i forskningen kring hur hen kom till Sverige. Tobias Hübinettes bok berättar om hur det hela började, en viktig historia som alla de barnen har rätt till om de vill ha dem, och alla som inte tillhör dem nog bör ta till sig.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
